Alla inlägg av Rita Paqvalén

Kolumn, Kultur, opinion

Normbrytande design – för vem?

Lämna en kommentar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
Just nu pågår utställningen 10 000 år av design – Människan, Materialen, Metamorfosen på Nationalmuseet i Helsingfors. Utställningen, som kuraterats och planerats av Florencia Colombo och Ville Kokkonen, låter tusentals år gamla bruksföremål gå i dialog med moderna eller samtida designföremål, arbetsredskap eller toppteknologi. Föremålens kulturhistoriska kontext, tid eller användningsområde – all den bakgrundsinformation som vi är vana att serveras på ett kulturhistoriskt museum – tillmäts liten eller ingen betydelse på denna utställning. Här är det formen och materialet, inte funktionen eller föremålets kulturhistoria, som bestämmer vilka föremål som kopplas till varandra. Ny är också formgivningen av själva utställningen – en utställningsdesign helt i vitt bestående av vita rörkonstruktioner, sparsmakade utställningstexter och minimalistiskt hållna föremålsbeskrivningar.

Utställningen väcker många tankar och invändningar hos mig – inte minst kring formgivning, funktion, tillgänglighet och betydelsen av kontexter. Även om jag välkomnar nya sätt att närma sig äldre föremål, kontrasteringar som överraskar och som låter oss se formens och linjens skönhet i de vardagliga föremålen, saknade jag ändå kontexterna som förankrar föremålen i tid och rum och genom vilken formen kopplas till funktionen. Men allra mest funderade jag ändå över utställningens formgivning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

För ett år sedan besökte jag utställningen Norm Form på ArkDes i Stockholm. Utställningen, som var kuraterad av Camilla Andersson, Maja Gunn och Karin Ehrnberger, fokuserade å ena sidan på hur normerande formgivning kan vara, å andra sidan på formgivningens inneboende potential till förändring, nytänkande och rentav aktivism.

Utställningen inleddes pedagogiskt med att synliggöra hur köns-, sexualitets-, etnicitets- och kroppsnormer styr designen. Normer styr formgivningen och formgivningen formar oss människor. Tänk bara på alla produkter för ”henne” och ”honom” eller på produkter med samma funktion, men som könskodas genom formgivning och färgval om det så handlar om rakhyvlar, hammare eller saxar. Leksaksbutikerna och -katalogerna uppvisar samma normativa mönster med rosa, mjukhet och omsorg för flickor och blått, aktivitet och aggression för pojkar.

Vi blir till som flickor och pojkar, kvinnor och män genom att forma oss efter normen. En intressant illustration av detta är konstnären Heidi Lunabbas fotoprojekt Twins, som leker med könsnormer genom iscensatta fotografier där samma barn poserar som både flicka och pojke. Det handlar om kläder lika mycket som poser. Vi som är födda eller var barn på sjuttiotalet ser nostalgiskt tillbaka på 70-talets unisexmode och slitstarka barnkläder som gick i olika skalor av grönt, brunt och orange.

Formgivningen bygger inte sällan på en vithetsnorm med ”hudfärgade” produkter som går i ljusbeige, med en färgskala som är anpassad efter ljushyade personer. Den vita kroppen, den smala kroppen och funknormativa kroppen bestämmer klädernas färgskala och passform. Hen som bryter mot normen känner det genom kläder som skaver eller som inte kan kläs på. Hen blir tvungen att improvisera eller i värsta fall sy upp sådana som passar. Det handlar i högsta grad också om pengar, att ha en kropp som bryter mot normen kostar mer.

Formgivning formar oss enligt rådande normer. Historien om vården av personer med en funktionsnedsättning innehåller många brutala exempel på formgivning av apparater, smärtsamma korsetter, skenor och redskap genom vilka man har sökt ”korrigera” människor enligt en viss kropps-, funktions- och beteendenorm. Ett mildare exempel är de böjda skedar vänsterhänta barn försågs med förr för att lära sig att bli högerhänta.

Men hur ser då normbrytande formgivning ut, som står för förändring, nytänkande och som bygger på ett mångfaldstänk? En formgivning som inte utgår från den vita, smala och funknormativa kroppen, utan från en annan passform och andra behov?

Utställningen Norm Form visade på glädjande många exempel på en normkreativ design. Ett av de mest intressanta exemplen på hur aktivism och formgivning kan gå hand i hand är Göteborgskooperativet Independent Living, GIL. På utställningen kunde vi bekanta oss med GIL:s ”CP-truck”, en paketbil som de använde för en nattlig aktion då de omvandlade alla 95 p-platser på en parkeringsplats till ”handikapplatser”. GIL är känd för sina provokativa designprodukter (ofta med obekväma namn) och för sina aktioner genom vilka de vill synliggöra de normerande mekanismer i samhället som exkluderar personer med en funktionsnedsättning. Vid sidan om GILs CP-truck bjöd utställningen på flera exempel på design som problematiserade samhällets normer och där föremålets användbarhet var underordnad budskapet.

En annan aspekt av den normkreativa formgivningen var design som satte mångfald i fokus och som beaktade olika kroppar och användare. Ett exempel på detta var Iman Aldebes formgivning av hijabs för polisen, armén och brandkåren, eller Louise Lindroths klädkollektion ”jeans for a seated body” som är anpassad för personer som använder sig av rullstol. I båda fallen står funktionen och användbarheten i fokus.

Och det är just funktionen och användbarheten tillsammans med föremålets skönhet och/eller nyskapande form som i mitt tycke gör design intressant. All normkreativ design är dessvärre inte alltid inkluderande och en normbrytande idé behöver inte ge upphov till en normbrytande form. Samtidigt som många föremål på utställningen Norm Form på ett fint sätt problematiserade och utmanade normer inom formgivning samt introducerade design som inkluderade olika slags kroppar, utgick formgivningen av den ändå från en funktionsnorm och en normbesökare.

Utställningsarkitekten hade i sin iver att vara nyskapande och normkreativ frångått all god praxis gällande tillgänglighet. Genom denna miss motverkade utställningens design dess fina och ambitiösa avsikt – att utmana normer och vara inkluderande. Normkreativ liksom all annan god design bör  bygga på funktionalitet och tillgänglighet. Och här ligger också den stora konstnärliga utmaningen.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

Kolumn, Kultur, opinion, Samhälle

Biblioteken och de språkliga minoriteterna

Lämna en kommentar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
För några veckor sedan deltog jag som talare på ett seminarium i Uppsala, som handlade om de nationella minoritetsspråken på biblioteken i Sverige. Förberedelserna för mitt eget föredrag gav mig en välkommen möjlighet att reflektera över vad biblioteken kan erbjuda och vad Finland kunde bidra med gällande flerspråkig kompetens.

Att behovet av ett dylikt seminarium var akut visar två aktuella utredningar i Sverige. Samma dag som seminariet hölls publicerade Utbildningsradion (UR) en Novus-utredning som visar att närmare fyra av tio svenskar inte vet hur många erkända nationella minoriteter det finns i Sverige och att 95 procent inte känner till vilka de fem minoritetsspråken är (jiddisch, romani chib, meänkieli, finska och samiska). Men glädjande nog visste en majoritet att samer är Sveriges urfolk, att det funnits förbud mot att använda minoritetsspråk i skolorna och att Sverige har utfört skallmätningar i rasbiologiskt syfte. Filmer såsom Amanda Kernells Sameblod (2017) och Klaus Härös Elina – som om jag inte fanns (2003) har säkert bidragit till detta kunskapstillskott.

Några veckor före ovannämnda utredning publicerade Kungliga biblioteket rapporten ”Biblioteken och de nationella minoritetsspråken – en lägesbeskrivning.” Rapporten visar att synliggörandet av nationella minoriteter och minoritetsspråk är väldigt ojämnt och att många allmänna bibliotek har svårt att, då det gäller nationella minoriteter, uppfylla den svenska bibliotekslagens krav på att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning samt finnas till för alla. Nationella minoriteter och minoritetsspråken är på många bibliotek så gott som osynliga.

Båda rapporterna visar att det finns en hel del att göra för att stärka minoritetsspråkens ställning och synlighet i landet – och samma gäller naturligtvis även den språkliga mångfalden i samhället överlag, skulle jag vilja tillägga. Hade liknande utredningar gjorts i Finland misstänker jag att resultaten hade varit liknande – okunskapen om minoriteter, deras språk och historia är snarare en regel än ett undantag. I Finland talas kring 150 språk som modersmål och av dessa räknas två som nationella språk.  Finlands lag definierar inte, till skillnad från Sverige, vilka språk som är minoritetsspråk, men samiskans (enaresamiska, nordsamiska och skoltsamiska) och teckenspråkens (finskt och finlandssvenskt teckenspråk) ställning är tryggad enligt lag. Utöver dessa åtnjuter även romani och karelska ett speciellt skydd.

Minoritetsspråken i Sverige och Finland är i de flesta fall mycket hotade och många av språken har endast ett hundratal talare samt talare som lärt sig sitt modersmål först i vuxen ålder (det här gäller framför allt de samiska språken). Den utbredda okunskapen bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas ställning och behov är ett stort hot mot språkens fortlevnad, liksom även de kolonialistiska praktiker som hindrat generationer av talare från att använda sitt modersmål och som gett upphov till språkförlust samt olika former av skamkänslor.

Behovet av att revitalisera språken är stort och akut, och här har biblioteken och skolorna en viktig roll. I den svenska utredningen om biblioteken nämns tre utvecklingsområden: att synliggöra oavsett efterfrågan, att samverka kring medier, material och aktiviteter samt att prioritera barnen. Frågan om att synliggöra oavsett efterfrågan är extra viktig och gäller även andra slags minoritetsperspektiv. Det handlar å ena sidan om demokratiska rättigheter, å andra sidan om att skapa en inkluderande historieskrivning och kulturpolitik där alla befolkningsgruppers perspektiv beaktas oberoende av om just den gruppen är stor eller liten i den lokala kontexten. Det handlar alltså både om att ge minoriteten material om dess historia på det egna språket, men också om att synliggöra minoritetens kultur och litteratur för alla – oberoende av kulturell bakgrund eller geografisk förankring.

Biblioteken, med sin lågtröskelverksamhet, har alla möjligheter att bidra till stärkandet och revitaliseringen av minoritetsspråken. Biblioteken finns så gott som överallt i landet och når befolkningen på ett sätt som få andra institutioner förmår. Alla bibliotek behöver inte ha en heltäckande samling. Tvärtom: fjärrlånen och dagens digitala material gör att såväl tryckt, digitalt som audio(visuellt) material lätt kan spridas över hela landet. Även om det lokala biblioteket saknar bibliotekarier som till exempel kan hålla sagostunder på enaresamiska, skulle man genom samarbete kunna skapa ett arkiv med audiovisuellt flerspråkigt material som även inkluderar sagostunder. Och så vidare. Dagens teknik möjliggör att varje bibliotek kunde erbjuda synlighet för minoritetsrelaterat material oberoende av efterfrågan.

Under de senaste åren har jag jobbat mycket med frågor kring flerspråkighet i Norden och gång på gång förvånats om hur enspråkiga många nordiska samhällen är samt hur seglivad föreställningen om en gemensam språklig, nordisk grund är – trots alla dessa minoritetsspråk och mångfalden av utlandsfödda invånare. Även om Finland i många fall, gällande till exempel invandrarpolitiken, är skamlöst på efterkälken i ett nordiskt perspektiv, har jag insett att vår nationella tvåspråkighet har medfört en viss slags flerspråkig kompetens och en förmåga att söka flerspråkiga lösningar som skiljer oss från de andra nordiska länderna. Det här är en kompetens som ingalunda är perfekt, men något som kunde renodlas för att även omfatta nationella minoritetsspråk och flerspråkighet i största allmänhet.

Förmågan att arbeta flerspråkigt och att utveckla metoder för att stärka olika minoriteters språk är något som Finland kunde satsa mera på och även exportera. Och de finlandssvenska institutionerna kunde aktivt gå in för att samarbeta med språkliga minoriteter och se samarbetet som en möjlighet att stärka såväl den nationella tvåspråkigheten som flerspråkigheten i landet. För vår flerspråkighet och våra minoritetsspråk är en rikedom och ett kulturarv som vi måste värna om.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare på tjänsten Kultur för alla

Kolumn, Kultur, opinion, Teater

Normkreativa tolkningar

Lämna en kommentar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
Under de senaste åren har asylsökandes rättskydd (och framför allt bristen på det) varit mycket på tapeten och en fråga som diskuterats är bristerna i tolkning. Människorättsaktivister i Finland och i Sverige har rapporterat om fall där asylsökande fått avslag på sin ansökan på basen av feltolkningar. I en del fall har det handlat om inkompetens, om att myndigheterna anlitat tolkar utan formell kompetens, i andra fall har det handlat om tolkens egna attityder och kanske ovilja att återge ett visst slags innehåll. Det sistnämnda gäller inte minst hbtq-flyktingar där feltolkningar ofta handlat om homo-/transfobi eller om att tolken inte är bekant med den terminologi som används.

Tolkning är en människorättsfråga, tolkning möjliggör att en person kan bli hörd i sin sak, kan orientera sig i vardagen, bli en del av ett socialt sammanhang, kan ta del i samtal eller av det kulturarv hen omges av. Tolkarnas roll kan inte underskattas. De är de, som i likhet med översättarna, möjliggör möten över språkgränser och vars betydelse för den enskilda individen kan vara livsavgörande.

Under de senaste åren har jag samarbetat med många olika slags tolkar på kulturfältet – simultantolkar, teckenspråkstolkar och syntolkar – och både fascinerats och imponerats över det arbete de utför och den enorma kompetens de besitter. I mina sammanhang handlar tolkningarna framför allt om kulturella rättigheter, om att kunna delta i kulturevenemang på lika villkor och att kunna delta i diskussionen kring dem. Teatern har liksom många andra konstformer utöver det konstnärliga även en stark identitetsbärande funktion – inte minst i Svenskfinland. De lokala revyerna, sommarteatrarna, institutionsteatrarna och de fria grupperna spelar en viktig roll för den kollektiva språkliga och lokala identiteten och därför är det extra viktigt att rasera de trösklar som hindrar delaktighet.

För ett par veckor sedan satt jag med förbundna ögon och tog del av en scen av Mästaren och Margarita på Teater Viirus. Övningen var en del av ett seminarium om syntolkning på teatern och seminariedeltagarna tog del av scenen på tre olika sätt: med förbundna ögon med eller utan syntolkning och utan ögonbindlar. Syntolkning av en pjäs eller en film handlar om att berätta det som inte förmedlas via dialogen och ljudvärlden på scenen/filmduken. Det handlar om att beskriva scenen, scenografin, dräkterna, minerna, gesterna och koreografin/miljön. Det handlar om att konkretisera det outtalade och verbalisera synintrycken – allt det som går förlorat om vi inte kan ta in informationen via synen. Med förbundna ögon och utan syntolkning blev scenen ur Mästaren och Margarita en osammanhängande räcka ljud och en stor del av den icke-verbala och visuella kommunikationen gick förlorad.

På de finlandssvenska teaterscenerna arrangeras syntolkade föreställningar fortfarande relativt sporadiskt, speciellt i södra Finland och i Helsingfors, men exempelvis Wasa teater erbjuder regelbundet syntolkade föreställningar. År 2012 inbjöd Distriktsföreningen Vasa svenska synskadade r.f. en utbildare för syntolkar från Sverige och sju syntolkar utbildades för att tolka allt från fotbollsmatcher till teaterföreställningar. Wasa teater har sedan dess erbjudit syntolkade föreställningar varje säsong och tilldelades för sin pionjärinsats ifjol en tillgänglighetsutmärkelse av Förbundet Finlands Svenska Synskadade.

Även om mycket arbete återstår för att göra konstverk tillgängliga genom syntolkning – både på finska och på svenska – har det hänt en hel del under de senaste åren. Ett exempel på detta är konstmuseet Ateneum som har arrangerat syntolkningar till sina utställningar (bl.a. i december till sin pågående Bröderna von Wright-utställning), ett annat är filmfältet. År 2015 gjorde Finlands filmstiftelse historia genom att introducera produktionsbidrag för tillgänglighetslösningar för inhemska filmer. Den första filmen som erhållit medel för syntolkning är Klaus Härös film Fäktaren och sedan dess har fem andra filmer erhållit medel för syntolkning. Genom en app har synskadade kunnat ta del av filmer på biografer oberoende av tid eller plats. Det här är en god början. Kanske vi så småningom kan ta efter den norska och svenska modellen där alla filmer som får statsbidrag syntolkas?

Men syntolkning är också mer än enbart en demokratifråga, syntolkning är även intressant som fenomen i sig. Att tolka handlar i vardagstal om att översätta från ett språk till ett annat, om att försöka förstå ett konstverk eller att verbalisera något man ser eller upplever. När vi talar om att syntolka avser vi framför allt tolkning i betydelsen översätta eller verbalisera synintryck, det vill säga att syntolken lånar sina ögon till den hen tolkar för, medan den innehållsmässiga tolkningen lämnas till hen man syntolkar för. Men även om tolken strävar efter att beskriva föreställningen eller konstverket så neutralt som möjligt, att inte uttolka verkets eventuella betydelser, handlar syntolkning ändå om en subjektiv process.

Det jag, som seende, ser och fäster uppmärksamhet vid är annat än det du ser eller fäster uppmärksamhet vid. Oberoende av hur neutrala vi än försöker vara i de synintryck som vi väljer att lyfta fram är vi subjektiva och våra sätt att beskriva dem kopplade till våra värderingar.

En annan intressant fråga i sammanhanget är normer och om att syntolka normkreativt. Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Här handlar det om två olika slags frågor – om att både respektera den som är i behov av syntolkning och den som blir beskriven av tolken. Det handlar om att avväga vilken slags syninformation som är relevant för förståelsen av verket och varför, om vad som markeras och vad som lämnas omarkerat. Och att fråga sig: när speglar mina egna fördomar in och bildar en hinna mellan mig och det jag ser? Hur vill jag själv bli beskriven?

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Kultur, Samhälle, Utrikes

Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Lämna en kommentar

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

Kolumn, Kultur, opinion, Samhälle

Om språkliga mellanrum

Lämna en kommentar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
I samband med en vårstädning av min dator hittade jag en appell som var daterad 29.4.2005, just efter att den finlandssvenska Regnbågshelgen arrangerades för första gången i Helsingfors. Bakom appellen, som var riktad till styrelsen för Seta, stod jag och fem andra HBTIQ-aktiva och den var undertecknad av ytterligare 90 andra personer. I den vädjade vi till Setas styrelse om att föreningen skulle införa en svenskspråkig sida i den dåvarande medlemstidningen Z-lehti.

Bakgrunden till skrivelsen var en epostdiskussion som vi fört med chefredaktören i vilken hen försvarat sin enspråkiga linje genom att hänvisa till försäljningssiffror och till att tidningens läsare skulle ”bli sårade” om texter på svenska skulle publiceras i ”deras” tidning. Chefredaktörens exkluderande målgruppstänk, en avgränsning som inte bara uteslöt oss svenskspråkiga läsare utan som dessutom utgick från att bidrag på svenska kunde provocera tidskriftens tilltänkta läsare, fick oss att handla.

Idén om att få en egen sida på svenska förvandlades genom chefredaktörens svar från en rolig tanke till en politisk fråga. I appellen konstaterar vi att tidningens ”intolerans gentemot den svenskspråkiga minoriteten i Finland är speciellt beklaglig då tidskriften är ett språkrör för en människorättsorganisation som SETA” och att vår kritik inte enbart handlar ”om principer och människovärde, utan även om vikten av att få uttrycka sin identitet och få den bekräftad på sitt eget modersmål”.

Även om vår skrivelse inte ledde till någon konkret förändring av tidskriftens linje, gjorde processen mig medveten om mitt eget behov att få vara både-och samtidigt och att kunna kombinera två olika minoritetspositioner. Och om hur viktiga symboliska handlingar kan vara för att känna sig bekräftad. En svensk sida i Z-lehti skulle knappast ha täckt det informationsbehov som fanns då, men den skulle ha inneburit en viktig markering om att det finländska queera vi:et även inkluderar oss finlandssvenskar. Alldeles obesvarad blev vår önskan ändå inte. Seta fick år 2005 en ny generalsekreterare, Aija Salo, som lät översätta mycket material på Setas hemsidor till svenska. I dag har Setas sidor även information på finskt teckenspråk, på engelska och ryska.

Våren 2005 innebar en vändpunkt i finlandssvensk HBTIQ-historia. Efter den första Regnbågshelgen fortsatte de aktiva inom den ny(gaml)a föreningen Regnbågsankan – föreningen föregicks av den mer slutna föreningen Gay West – sitt målmedvetna arbete för att göra föreningen till ett forum för den svenskspråkiga HBTIQ-minoriteten i Svenskfinland. Arbetet har burit frukt: föreningen har sedan många år en anställd, arrangerar en årlig Regnbågshelg och föreningens frivilliga turnerar i skolorna. Finlandssvenska queera har i dag en ankdamm att plaska i, eller att välja bort. Och genom Jeppis Pride 2015 blev HBTIQ-frågor även en gemensam finlandssvensk demokratifråga.

I vår skrivelse från 2005 talar vi om behovet av att uttrycka vår egen identitet på vårt eget modersmål, men hur ser identiteten ut formulerad på svenska i Finland? Här finns en intressant paradox – samtidigt som svensktalande HBTIQ-personer i många fall har levt sin queera identitet utanför ett finlandssvenskt sammanhang och på finska, har det finlandssvenska inslaget har varit starkt representerat i finländsk HBTIQ-historia under 1900-talet.

Den svenskspråkiga litterära marknaden var under 1900-talet ända fram till 1990-talet långt mer öppen för HBTIQ-perspektiv än den finskspråkiga. Många av de centrala litterära ikonerna såsom Edith Södergran och Tove Jansson skrev sina verk på svenska. Ödesmärkt, en av Nordens första pjäser med en öppet homosexuell tematik, skrevs av Karin Smirnoff och gavs ut år 1923. Också Christer Kihlman är en nordisk pionjär och hans verk hör till den nordiska gaylitteraturens tidigaste. Lotus, som ses som den första ”lesbiska” romanen i Finland, skrevs av Nalle Valtiala och gavs ut år 1973. Inom övriga konstarter hittas namn såsom Vivica Bandler, Magnus Enckell, Riko Eklundh och Tiina Lindfors – listan kunde göras lång.

Bland den finländska gayrörelsens pionjärer hittas många svenskspråkiga personer såsom Martin Schreck och Ulf Månsson. Många inom den finlandssvenska intelligentian engagerade sig för de homosexuella rättigheter under en tid då homosexualitet var straffbart. En av dem var Claes Andersson som var en av de 90 personer som undertecknade en appell om att ändra ”homosexlagen” som publicerades i Hufvudstadsbladet 13.8.1966. I insändaren hänvisar skribenterna till ”ett beklagligt och aggressivt sensationsreportage i Ilta-Sanomat” och tar avstånd från ”dylik förföljelse och gruppdiskriminering av medmänniskor med avvikande beteende”. Insändaren avslutas med en uppmaning till ”den allmänna opinionen att påskynda ändringen av den föråldrade lagstiftningen”.

Men trots det stora inslaget av svenskspråkiga i finländsk HBTIQ-historia är den finlandssvenska HBTIQ-historian oskriven och i många fall osynliggjord. Det skulle vara intressant att veta vilka smeknamn, eufemismer och hurdant kodspråk som använts på svenska i Finland för att kommunicera det förbjudna begäret. Hur såg den homosexuella kulturen ut på 1950- och 60-talen, vilken roll spelade nordiska nätverk för den finlandssvenska HBTIQ-identiteten och var hittade man sina förebilder före gaykultur trädde in i TV-rutan och före internet? Hur påverkade HBTIQ-flykten till Sverige den finlandssvenska queera gemenskapen? Och varför engagerade så många finlandssvenska kulturpersoner sig för homosexuellas rättigheter på 1960- och 70-talet?

Finlands jubileumsår till ära har Svenska litteratursällskapet i Finland öppnat minnesinsamlingen Minoritet i minoriteten genom vilken man vill ta till vara den svenskspråkiga HBTIQ-historian i Finland. Intresserade kan antingen svara på en frågelista eller donera arkivmaterial i anslutning till temat. Man kan utgå från sina egna erfarenheter eller till exempel berätta om den där tanten i släkten som bodde med sin ”väninna” och om vilken det gick rykten. Det är verkligen dags att inkludera HBTIQ-minnen som en del av vårt gemensamma kulturarv. Det är ett ansvar vi alla delar.

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger