Sommaren har präglats av debatter kring statsminister Petteri Orpos regering och regeringsprogrammet Ett starkt och engagerat Finland. Under de senaste veckorna har det handlat framför allt om de rasistiska övertramp som flera av de sannfinländska politikerna gjort sig skyldiga till. För att regeringens förtroende ska återupprättas nationellt och internationellt krävs aktiva åtgärder för att motverka rasism och diskriminering och för det räcker inte offentliga uttalanden, tomma ursäkter eller regeringens nyss tillsatta all-white-panel. Det förutsätter ett starkt antirasistiskt ledarskap, ändringar i regeringsbasen och i regeringsprogrammet samt åtgärder, resurser och ett tydligt åtgärdsprogram.
Oavsett hurdan politiken ser ut när denna kolumn trycks, är det skäl att återvända till regeringsprogrammet och den värdegrund som den står för. Såsom påpekats av många debattörer finns det många punkter i det nya regeringsprogrammet som, om det förverkligas som sådant, avsevärt skulle försvaga jämlikheten och välfärden i vårt samhälle, öka polariseringen och klyftorna mellan olika befolkningsgrupper, ersätta solidaritet och medmänsklighet med ekonomiska och disciplinära sanktioner. Redan texten i sig gör regeringens uttalanden om antirasism totalt meningslösa.
För att vi ska ha en livskraftig kultursektor måste vi värna om dess bredd och mångfald.
När vi granskar regeringsprogrammet måste vi läsa delarna mot helheten och se hur exempelvis regeringens invandrarpolitik eller socialpolitik påverkar möjligheterna att verka på konst- och kulturfältet i Finland. För vem avses då det påstås att ”de grundläggande frågorna är i ordning” och vilka har ”rätt och frihet att försöka skapa ett gott liv efter sitt eget tycke” såsom inledningen till regeringsprogrammet lovar oss? I regeringsprogrammets kapitel om kulturen och konsten talas det om deras egenvärde, och regeringen säger sig värna om konstens frihet. Ändå är det svårt att se hur det skulle gå till, eftersom regeringsprogrammet innehåller så många åtgärder som skapar ojämlika förutsättningar för konst- och kulturarbetare med olika bakgrunder, funktionsvariationer eller exempelvis språkbakgrund.
Regeringsprogrammets betoning på tillväxt och företagande inom konst- och kultursektorn i kombination med olika ”sysselsättningsåtgärder” (inklusive en karensdag) samt nedskärningarna inom socialsektorn, tredje sektorn och den fria bildningen kan göra det svårare för långtidssjuka samt personer med funktionsvariationer att verka inom konstbranschen. Även regeringens uppskjutande av den nya lagen om funktionshinderservice skapar oro gällande rätten till exempelvis tolkning, färdtjänst och assistenter. Samma gäller hela kapitlet om invandring som i princip gör det omöjligt för asylsökande eller personer med utländsk härkomst att verka som frilansare inom konst- och kulturfältet.
Tanken om konstens frihet är i sig motstridig – är konsten och kulturen någonsin frikopplad från den omgivande kulturen, tiden och de normer som styr oss som individer? Men speciellt problematisk blir tanken om enbart en del av befolkningen ges förutsättningar för att verka på fältet och om enbart konst som kan kapitaliseras och exporteras eller som knyts till tankar om det ”nationella” ses som betydelsefull. För att vi ska ha en livskraftig kultursektor måste vi värna om dess bredd och mångfald såväl gällande aktörer, uttrycksformer, arbetsmetoder och språk. Ett levande kulturliv kan inte heller följa en kapitalistisk logik – säljbarheten är inte måttstocken för vad som är konstnärligt viktigt eller vad som blir en klassiker.
