Offentlig konst som nyskapare och pedagogisk inspirationskälla

av Camilla Granbacka

Radikala förändringar har skett i den offentliga konsten under de senaste decennierna. Helsingfors konstmuseum HAM visar i en utställning verk som nyligen skapats eller är på väg att skapas för bland annat skolor och daghem. Allt detta leder fram till diskussion om hur vår tids offentliga konst ter sig och vad vill man säga med den.

 

HAM:s utställning som visas i två salar i museets nedre våning lyfter fram 5 nutidskonstnärer med olika bildspråk, allt från fotografi, keramik, måleri och installationer samt två konstnärskollektiv som ordnar workshoppar och performancer. I verken betonas högaktuella frågor om arters samexistens, närvaro och omsorg. Detta med samexistens och samverkan är överlag något som avspeglar sig starkt i hela processen kring att skapa offentliga verk. Det krävs ett nära samarbete mellan curator, konstnär, arkitekt och stadens tjänstemän. Men framförallt situationskänslighet gällande publikens och miljöns krav.

 

Tillbaka i den vita kuben

Under 2000-talet har offentlig konst framförallt blivit ett verktyg för utveckling av städer och hela bostadsmiljöer: det handlar om stora frågor som samhällsnytta, ekonomisk vinning och identitet. Fiskehamnen är ett praktexempel på detta där HAM just nu håller på med ett projekt som fokuserar på hur den fysiska närvaron och den virtuella verkligheten förenas. Konstnärer som Laura Beloff och Josefina Nelimarkka försöker sätta sig in i data från området, bland annat hur folk går och cyklar, avfallshantering och väderanalyser.

Det ska bli spännande att se hur dessa konstverk kommer att te sig, många är förgängliga och immateriella. Det handlar nämligen inte bara om permanenta stenskulpturer längre utan offentliga verk har töjts till att vara allt från sociala relationer, lukter till robotteknik. Ofta handlar det om att ta utrymmet i besittning eller kommentera omgivningen.

Kvalitetsmässigt strävar man till att den offentliga konsten ska spegla det som görs i den vita kuben, det vill säga det traditionella utställningsformatet i gallerier med vita väggar och vit belysning. Denna speglingsambition gör att den offentliga konsten också kan vara förgänglig eller ha en mycket kortvarig livslängd. Intressant är att HAM  via denna utställning återigen placerar den offentliga konsten i den vita kuben. Likaså är det givande att få se glimtar av dessa verk, då de vanligen visas i miljöer alla inte har tillgång till, som skolor och daghem.

De flesta nya konstförvärv i Helsingfors möjliggörs av den så kallade enprocentsprincipen, som innebär att en andel av budgeten för olika byggprojekt reserveras för ny offentlig konst. HAM anlitas i de flesta fall som konstexpert och har såtillvida stor makt att påverka miljön på allt från torg och i sjukhus, bostadsområden, skolor, idrottsanläggningar och bibliotek.

Materialitet och omsorg

Utställningen inleds med fotografier från workshoppar som kollektivet Toisissa tiloissa gjort med Fabriksgatans finska lågstadium . Bilderna visar elever som ligger på golvet och håller i vita band för att bilda gemensamma figurer eller göra fysiska övningar utomhus som tydligen strävar till att föra dem närmare varandra. Rhizomens idé granskas på olika sätt, genom strukturer och fenomen såsom svampmycel, elnät samt via formandet av språket. Konstnärskollektivet har förbundit sig till att ordna dessa workshopar i skolan kontinuerligt i flera år framöver och på så sätt skapa något återkommande, en process i eleverna. Workshoparna dokumenteras också i foton och video, som museet  sedan infogar i sina samling.

Betydligt mera materiella är polskfödda Bogna Luiza Wiśniewska installation med pastellfärgade molnreliefer i keramik som är gjorda för ett dagis i Malm och är samlade i ett hörn, som en gemensam kram. De utstrålar i sin sympatiskhet omtanke och vänlighet och hur allt tenderar att samlas i en viss gemenskap. Omsorg och det materiella återkommer också Nayab Ikrams serie med färgfotografier av händer som formar ett slags skulpturer med påsatt färgglad modellera. Dessa är rester från lekar; Ikram har bjudit in personer till sin ateljé för att leka med modelleran. Händerna i sig för fram omsorg. Fotografierna som går under namnet “Symbios” är annars hängda i Botby finska lågstadium, som blev färdigbyggt förra året. Ikram som är född och uppvuxen på Åland av pakistanska föräldrar vill utforska det hon kallar “mellanförskap”, det vill säga när man av olika orsaker hamnar någonstans mittemellan, känslan av att vara både och. Fotografiserien arbetar med det här genom att försöka hitta gemensamma saker som människor har sinsemellan, framförallt lek med regler och frihet. Ikram är intresserad av hur avvikande språk, som vi inte alltid lägger märke till, också kan vara språk som betyder något fast vi inte vet om det alla gånger. Och ja – detta passar väl som gemensam nämnare i en skola med elever som talar upp till 30 olika språk.

Den offentliga konstens balansgång

Alma Heikkiläs installation hägrar visuellt i utställningen med en upp till tre meter hög måleriinstallation av sådant som finns under jorden, som vi vanligen inte ser, det vill säga rötter, celler, svampmycel och bakterier. Likaså en väggrelief med avbildade människofingrar. Det är frågan om ett miljömedvetet poetiskt bildspråk, man ges tillfälle att betrakta stora ytor nära och man blir så att säga ett med den andre. Och den andre behöver märk väl inte vara en människa utan något stort eller smått som vi annars inte ser, så som biosfären eller celler. Målningarna framstår som fräscha, nytänkande skolplanscher där människan är en liten del av ett stort ekosystem, utan hierarki och där många olika arter samverkar. Därmed helt annorlunda än Linné-inriktade skolplanscher från 1900-talets pedagogik. I utställningen har publiken möjlighet att betrakta denna estetiskt tilltalande och lugnande helhet på mycket nära håll, då målningarna befinner sig i galleriet på ögonhöjd. När de efter utställningen placeras i Kottby finska grundskolas festsal hängs de på hög höjd, vilket förstås ändrar på upplevelsen. Detta är en av utmaningarna med offentlig konst, det är generellt en balansgång med arkitekturens krav, praktiska och tekniska aspekter och säkerhetsskäl, vilket förstås påverkar hängningen på ett helt annat sätt än i den vita kuben.

Sanna Kannistos projektionsbilder av gigantiska fåglar och växter som planeras att fästas på lika enorma fönster för ett kommande dagis i Bocksbacka ger ett krystat och konstlat uttryck . Helheten kommer säkert att bli mycket stilig (kanske för stilig) och ett lyft i arkitekturen, men hur når den målgruppen? Man vill hävda att ”man bjuder in naturen”, men hur vill vi idag att barn ska uppleva naturen? Kannistos är känd för mindre fotografier av fåglar med steril vit bakgrund, detta för att poängtera hur lösryckta de är från en helhetssyn av naturen. En serie med dessa mindre vita fotografier ska också hängas runtom i dagiset.

Offentlig konst är förstås av en helt annan kaliber än den som man fritt kan välja att se i ett galleri. Den trycks mer eller mindre framför näthinnan på betraktaren och har en pedagogisk och politisk makt att påverka på ett helt annat sätt. Därför krävs det situationskänsla av curatorn och konstnären. Vad lämpar sig för exempelvis cancersjuka att betrakta eller femåringar? Samtidigt blir det en snäv balansgång mellan det praktiska och taktuella: hur bibehålla kvaliteten om konsten dessutom gärna ska ha en pedagogisk eller hälsobefrämjande nytta?

Till utställningen hör också en serie guidade visningar av konstverk runtom i staden. Under sju tisdagseftermiddagar under vårens lopp har man möjlighet att besöka nybyggda och grundrenoverade daghem och skolor och se bland annat konstnären Kustaa Saksis 11 meter långa grafiska herbariumskapelse i Töölön lukios entréhall eller Maija Luutonens vindinspirerade installation i Drumsö dagis som består av flera olika delar utspridda i trapphus och på gården i form av bland annat en karta i tovad ull och ledljus. 

Gemensamma rum, HAM Helsingfors konstmuseumKonstnärer: Alma Heikkilä, Nayab Ikram, Sanna Kannisto, Jan Lütjohann, Toisissa tiloissa, W A U H A U S och Bogna Luiza Wiśniewska.  Utställningen visas fram till 13.8.2023.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.