En bok är en liten replik i ett långsamt samtal, skriver Alexander Öhman a propos Birgitta Holms nya bok Mnemosyne.
Jag minns när jag för första gången stiftade bekantskap med Birgitta Holms författarskap. Det skedde för ett par decennier sedan, då jag gjorde den omvälvande erfarenheten av att upptäcka den stora litteraturen på biblioteket i min hemstad efter ett tips om att läsa Gösta Oswalds Rondo. Oswald – den svenska 1940-talsmodernismens golden boy – stod i begrepp att skriva en besynnerlig bok där linjerna från Proust och Joyce löper samman. En roman av minst sagt storslagna mått som tyvärr aldrig färdigställdes då döden hann emellan. Allt som återstår av Rondo är ofullbordade fragment. Utgåvans förord, skrivet av den för mig dittills okända Birgitta Holm, var till ovärderlig hjälp för att tyda den kanske mest komplicerade roman jag någonsin läst. Senare skulle jag också läsa hennes avhandling om Oswald. En tidig läsning som fortfarande finns kvar i mitt blodomlopp och som skapade en grund för allt jag senare skulle läsa och så småningom skriva, kanske också en måttstock för vad konsten är eller åtminstone borde vara.
Minne och modernism
Mnemosyne, Birgitta Holms aktuella essäbok, är dedikerad till minnet av Oswald. Han är vägvisaren och den osynliga samtalspartnern till flera av de litterära tungviktare som i Holms nya bok blivit föremål för varsin essä. Frågan som binder texterna samman är: vilken roll spelar minnesprocesser – de olika sätt som litteratur och minne hör ihop – i det litterära skapandet?
Essäerna är nio till antalet, lika många som Mnemosynes döttrar, och författarna som förekommer hör till världslitteraturens största klassiker: Marcel Proust, Friedrich Hölderlin, Christa Wolf, James Joyce, Samuel Beckett, Marguerite Duras, Franz Kafka, T. S. Eliot och Jorge Luis Borges. Viss slagsida finns här mot den litterära modernismen från tidigt 1900-tal. Holm gör, apropå minne och modernism, den intressanta iakttagelsen att minnet blir ett tema i litteraturen samtidigt som världen är satt i gungning, då en villrådig generation med ovissa framtidsutsikter börjar blicka bakåt. Samtidigt som den litterära modernismen letade efter ett nytt, exaktare språk att spegla verkligheten på, sökte den sig tillbaka till det klassiska arvet för att stå i förbindelse med en levande tradition, litteraturens eget minne.
Essäerna i Mnemosyne är – med något undantag – korta, men rymmer mycket. Här pågår ett slags förberedande tänkande, det vill säga en mängd utlagda tanketrådar som läsaren sedan tillåts spinna vidare på och själv binda ihop. Ett tänkande som föregår och inspirerar till längre studier.
Holm gör, apropå minne och modernism, den intressanta iakttagelsen att minnet blir ett tema i litteraturen samtidigt som världen är satt i gungning, då en villrådig generation med ovissa framtidsutsikter börjar blicka bakåt. Samtidigt som den litterära modernismen letade efter ett nytt, exaktare språk att spegla verkligheten på, sökte den sig tillbaka till det klassiska arvet för att stå i förbindelse med en levande tradition, litteraturens eget minne.
Frivilligt och ofrivilligt minne
En given startpunkt är Proust, världslitteraturens störste minneskonstnär. Hos Proust är själva akten att minnas besläktad – om inte rentav ett – med akten att skapa. Åtminstone är det ofrivilliga minnet hos Proust – symboliserat av den berömda madeleinekakan – berättelsens katalysator. Till skillnad från frivilliga, självvalda, minnen, kännetecknas de ofrivilliga av att man saknar frihet att välja dem, de ges sådana som de är, som gåvor. Ofta startar det ofrivilliga minnesarbetet hos Proust ur ett sinnesintryck: ”Smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomsté. Eller som senare i verket förnimmelsen av en ojämnhet i stenläggningen under foten, ljudet av en sked mot ett fat, beröringen av en nystärkt servett mot munnen.”
Holm jämför sedan Proust med Selma Lagerlöf och ser här ett visst släktskap. Medan minnet för Proust blir tillgängligt genom sinnesintryck, framträder minnet för Lagerlöf företrädelsevis genom karaktärernas sinnesrörelser. Holm ställer också Proust mot Joyce, som sägs ha haft fotografiskt minne. Till skillnad från Proust ger Joyce det frivilliga minnet en större betydelse. Visserligen förekommer också ofrivilliga minnen i Joyces värld, men bara som en liten del av hans myllrande och mångskiftande medvetandeström. Samuel Beckett, som i sin fantastiska ungdomsskrift om Proust särskilde de frivilliga från de ofrivilliga minnena, framstår i Holms essä som en författare som inte kunde ge minnet samma djup som det har hos Proust. Beckett är ledans författare, hans figurer sitter fast i en värld av väntan, i en tröstlös värld där det förklarande ögonblicket – epifanin – alltid uteblir.
Från en främmande plats
Avslutningsvis, tar Holm upp Borges berättelse om Shakespeares minne. Under en sen kväll på krogen i samband med en litteraturvetenskaplig kongress blir den tyske forskaren Sörgel erbjuden Shakespeares minne. Äntligen kommer han nu kunna färdigställa sin biografi över dramatikern.
Men besvikelsen är stor då han inser att minnet inte ger honom tillgång till författaren, det enda som avslöjas är Shakespeares levnadsomständigheter. Pjäserna tycks komma från en främmande plats, inte från det privata minnet. Holm tangerar här, frivilligt eller ofrivilligt, dagens litteraturdebatt. Att bara återge privata erfarenheter är inte litteratur. Om skribenten överskrider sig själv och omvandlar sin erfarenhet till något universellt, genom att ställa sig i relation till en litterär tradition, kanske det kan bli det. Litteraturen är oändligt mycket större än en själv och kommer från andra källor än det egna jaget. En tanke som borde stämma oss till ödmjukhet.
En bok är en liten replik i ett långsamt samtal som redan pågått i tusentals år och som ska pågå i tusentals till, långt efter att vi inte längre är med. Birgitta Holm har skrivit en tidlös och tankediger bok som jag kan rekommendera.
Birgitta Holm:
Mnemosyne.
Ellerströms, 2023.
