Medierapportering om de superrika väcker känslor, men medierna belyser inte varför förmögenhet koncentreras i så få händer, hävdar Axel Vikström, som doktorerat på ämnet.
När forskarna Anu Kantola och Hanna Kuusela publicerade sin bok Huipputuloiset – Suomen rikkain promille år 2019 rönte den stor uppmärksamhet. Framför allt tog medierna fasta på mer eller mindre snaskiga citat. Kantola och Kuuselas bok innehåller intervjuer med arvingar, chefer och företagare. Deras idéer om samhället chockerade: demokratiförakt, men också hur dessa förmögna legitimerade sin egen rikedom.
Snarare än att väcka en diskussion om förmögenhet i Finland stannade dock debatten i stort sett vid att beskärma sig över de superrikas världsåskådning.
Bli en bättre miljardär
Axel Vikström har nyligen vid Örebro universitet disputerat på en avhandling där han granskar hur rikssvenska medier beskriver de superrika, och vad denna rapportering avslöjar om samhället.
Vikström hävdar att de superrika i de svenska medierna skildras på ett endimensionellt sätt, trots viss variation. Det kryllar av hyllande artiklar om framgångsrika entreprenörer som vågar ta risker. Genom hårt arbete och god karaktär har de skapat framgångsrika företag. Vid sidan av den fåran förekommer artiklar som granskar huruvida en viss person har blivit rik på ett oegentligt sätt.
– Kritiken begränsas till att handla om spelregler. Vad är rätt eller fel sätt att bli rik? Är det okej att bli rik på spelbolag som gör folk spelberoende? Ojämlikheten i sig lyfts inte fram som ett problem. Bevakningen handlar om att fastställa vem som är en bra miljardär. Det enda vi kan hoppas på enligt det här sättet att tänka är att sätta fast dem som bryter mot reglerna.
Kapitalismens utveckling har möjliggjort koncentrationen av förmögenhet, men det ifrågasätts inte. Vikström räknar i ilfart upp att finansmarknadens ökade spelrum har gjort att man kan bli rik allt snabbare när pengar kan pumpas in fritt i nya företag, avregleringar och privatisering har genomförts, och skatter har sänkts.
Rapporteringen klänger sig dock fast vid berättelser om att lyckas bli rik.
– Det är väldigt individcentrerat.
Sätt dem i sitt sammanhang
De rika är tacksamma att skriva om eftersom det bjuds på spännande karaktärer och inte alltid trevliga excentriker. Det är lockande att glänta på dörren till en värld som vi inte vet så mycket om. De superrika framstår inte här som symtom på den politik som förts och de behandlas inte heller som makthavare att syna i sömmarna.
– De superrika påminner oss också om att makten i ännu högre grad än förut har flyttat över till kapitalet. Det är just de här sakerna medierna kunde bli bättre på att kontextualisera. Vad är det som skapar de superrika, hurudana konsekvenser får det? Journalister vill ju i regel sätta saker i sammanhang.
– Jag fattar förstås att enskilda artiklar fokuserar på en enskild miljardär eller affärsmodell. Så fungerar medielogiken. De superrika kunde ändå sättas i ett tydligare sammanhang, då skulle läsaren få ett hum om hur förmögenheten uppstått och de förändringar som har skett på ett strukturellt plan.
De superrika påminner oss också om att makten i ännu högre grad än förut har flyttat över till kapitalet. Det är just de här sakerna medierna kunde bli bättre på att kontextualisera.”
Ekonomisk och politisk makt
Varför fokusera på medierna?
Vikström lyfter fram att han är journalist i grunden. Intresset för att forska tog fart när han jobbade med journalistik och märkte den tidspress som begränsade vad man kunde göra och mallarna som fanns för hur ett fenomen skulle behandlas. Han pluggade en master i medie-vetenskap i Lund. Då väcktes ett intresse för hur medierna fungerar på ett mer strukturellt plan.
– Mitt projekt leds av kärlek till yrket och en tanke om vad det kunde vara.
Medierna, inskärper Vikström, inger förtroende bland annat på grund av att de granskar makten. Han har dock med tiden märkt att politisk makt och ekonomisk makt behandlas på olika sätt. Det finns en tydlig ram för hur politiker kritiseras och hur de ställs till svars. Den ekonomiska makten är däremot ganska osynlig i medierna.
– Det slogs jag av när jag tittade på listor över de rikaste svenskarna. Fast jag var intresserad av samhällsfrågor hade jag dålig koll på vem de är.
Forskning pekar på att de superrika ogärna vill synas i offentligheten och i medierna.
Det har visserligen hänt saker sedan Vikström drabbades av den här insikten. Girig-Sverige av ekonomijournalisten Andreas Cervenka fick våren 2022 ett enormt genomslag. Cervenka belyser förändringar i Sveriges ekonomi som lett till att antalet superrika har exploderat sedan 1990-talet.
Entreprenören som superhjälte
Vikström beskriver en offentlighet som fungerar lite som Gyges ring, den möjliggör att de superrika kan verka utan att synas, som Marcus Wallenberg uttryckte saken.
Medieforskningen har ofta antagit att osynlighet i medierna implicerar maktlöshet. För en politiker är det centralt att behärska mediernas logik. Den som syns i medierna kan påverka. Men i ekonomitoppen vill man oftast inte synas. Vikström undersöker i sin avhandling vad det säger om hur medierna fungerar idag och hur de bidrar till att reproducera ojämlikheten. Att de superrika skyr offentligheten har konsekvenser.
– Politikern vill bli omvald, men äger du Kone behöver du inte bli omvald.
Det är klart, säger Vikström att vissa aktörer använder sig av medierna för att stärka förtroendet för den verksamhet de äger.
– Åland är spännande. Anders Wiklöf, storägare i både Nya Åland och Ålandstidningen, tycks vilja synas överallt, vilket är speciellt.
Narrativet om “murarens son” är däremot typiskt för hur medierna tar sig an de superrika, exempelvis den rika entreprenören som behandlas som föredömen och superhjältar. I medierna hanteras de med ett slags fascinerat intresse som dock inte bottnar i försök att granska den ekonomiska makten.
– Som journalist på Åland är det säkert otroligt svårt att granska Anders Wiklöf, funderar Vikström.
Den medievilliga Wiklöf “med hjärtat till vänster” som i någon mån är medveten om sin makt, är ändå ett undantag.
– Säg att du äger ett företag som tillverkar en liten del i ett duschmunstycke. Forskning har visat att dessa personer inte ser så stor nytta med att synas i medierna.
De superrika är vana vid att ha en hög grad av kontroll över sin verksamhet. Att möta en journalist som ska beskriva och kanske kritisera hens verksamhet för sin läsarkrets är att ge upp en viss typ av makt, konstaterar Vikström.
Inkomst och förmögenhet
På den så kallade skattedagen i Finland är det ett sedvanligt ståhej då det offentliggörs vem som betalat mest skatt. De publicerade siffrorna väcker känslor. Axel Vikström kallar skattedagen en medial rutin.
– Under en dag om året repeteras samma gamla debatter: “Ar detta bara sensationsjournaistik?” “Oj vad de rika tjänar mycket!”
Men skattedagen handlar om inkomster. En mera sanningsenlig bild av de superrika fås om man tittar på förmögenhet.
I Jesper Roines bok Därför är ojämlikhet viktig (2023) belyses en förvirring som präglar diskussionen om ekonomisk ojämlikhet.
Det finns nämligen många sätt att mäta ojämlikhet. Social ojämlikhet är inte samma sak som materiell dito. Och om man tittar på ekonomin har det varit tydligt att beroende på vilket mått och vilka jämförelser som används kan man landa i olika slutsatser om dagens Sverige. Är landet ett av världens mest jämlika länder eller är det just nu ett av världens mest ojämlika länder?
Inkomstskillnaderna ökar idag i Sverige mer än de gör i andra västländer. Ändå ligger de fortfarande på en relativt låg nivå. Tittar man däremot på förmögenhetskoncentrationen står det klart att Sverige idag är ett av de allra mest ojämlika länderna i västvärlden.
– Det som stör mig i Sverige är att man ofta börjar bråka om måtten istället för att gå på djupet med vad det säger om samhället.
Dock är det viktigt att notera att förmögenhetskoncentration är svår att mäta. Det finns mindre data om den än om arbets- och kapitalinkomster. Förmögenhetsskatten avskaffades 2007 och det gör att staten inte längre lika systematiskt samlar in uppgifter om förmögenhet.
Ett annat problem är att det, bland annat på grund av marknadens fluktuationer, är svårt att värdera tillgångar som exempelvis bostäder, men det gäller också företag.
Flerdimensionell hemlighetsfullhet
Bristen på data kring förmögenhet avslöjar att dagens samhälle inte är inställt på omfördelning, eftersom det inte ens finns tillräckliga uppgifter om den rikedom som kunde fördelas.
Anmärkningsvärt är också att kapital har blivit mindre viktigt i omfördelningen i och med att skatten på kapital har sänkts i Sverige (och samma sak gäller Finland).
Det finns en debatt i Sverige om att återinföra ett förmögenhetsregister, för att få en bättre överblick med hjälp av vilken en rimlig skattesats för kapital kunde fastställas. Det svenska näringslivet har dock med stor emfas motsatt sig ett sådant register.
– Det här är bara ett sätt att återinföra förmögenhetsskatten, påstår näringslivet.
– Det som också är intressant är att man framställt detta som en debatt om vad som tillhör individens privatliv. Debatten har handlat om vad vi har rätt att veta om människor och var gränsen för integritet går.
Det finns alltså dimensioner av hemlighållandet av rikedom som inte bara handlar om att medierna misslyckas med sin granskning.
– Forskare har börjat intressera sig för vilken roll hemlighetsfullhet spelar för reproduktionen av ojämlikhet i demokratiska samhällen. Dels handlar det om taktiker för att upprätthålla hemlighetsfullheten, exempelvis genom skatteparadis eller stiftelser med dålig insyn. Politisk lobbyverksamhet är också den en taktik som går ut på att försöka påverka utan att synas.
Till detta kommer de superrikas strävanden efter att inte synas i medierna: arbeta på i bakgrunden utan onödigt strålkastarljus som följer med hur skuggorna faller.
Krisfenomen
Kapitalismens stabilitet förutsätter i viss mån att det ekonomiska skiljs från det politiska. Aktörerna inom den ekonomiska sfären behandlas som sagt inte som makthavare. Det är de folkvalda som ställs till svars för det som i en snäv mening försiggår i den politiska sfären. Vikström parafraserar Jürgen Habermas: “Borgerliga individer är alltid privata individer. Därför kan de inte regera.”
Men vad har detta med kapitalismens fortlevnad att göra? Vikström menar att de superrika har potentialen att intensifiera inneboende spänningar mellan marknadsrättvisa och social rättvisa. För att gå på djupet med vad denna insikt innebär utgår han från Nancy Frasers tanke om att kapitalismen inte bara är ett ekonomiskt system, utan en samhällsordning.
När en kapitalistisk samhällsordning är i gungning kräver dess överlevnad sätt att förmildra spänningarna, vilket innebär att känsliga objekt – som de superrika – måste begränsas till att enbart bedömas enligt icke-hotande normer. Det är där de superrika och mediernas representationer av dem kommer in i bilden:
– De rika beskrivs ofta som en produkt av marknadens naturliga belöningssystem. Är man rik betyder det bara att man spelat bäst. Visst tar man även in andra moraliska parametrar, som till exempel hårt arbete, ansvarsfullhet och huruvida samhället möjliggör klassresor in i eliten.
Men eftersom dessa parametrar inte vänder sig mot extrem förmögenhetskoncentration i sig bidrar de snarare till att jämka vår tanke om rättvisa med marknadens behov. Det viktigaste är att de superrika anses tillräckligt kompetenta för att hålla sina företag konkurrenskraftiga på marknaden.
Tänk om det är så att själva kakan smakar skit? Både för fattiga och rika är problemet att vi lever i ett system som inte är hållbart. Genom att utforska hur de superrikas förmögenhet uppstår kan vi försöka gestalta ett system som kunde finnas bortom detta.”
Spänningspunkt
Det nyliberala samhället består av olika sfärer som har spänningar mellan sig, vilket delvis förklarar varför kapitalismen alltid är ett sårbart system. Det ekonomiska har nämligen en tendens att knapra in på de andra sfärerna. Det tar sig idag uttryck bland annat i avregleringar som ökar marknadslogikens betydelse.
– De superrika utgör en spänningspunkt mellan det ekonomiska och det politiska. De är en produkt av att det ekonomiska har expanderat in i det politiska och fått mer spelrum.
Vikström har i sin avhandling studerat hur de superrika normaliseras genom att spänningarna mildras på de sätt som beskrevs ovan. Ett annat slående exempel på hur spänningarna mildras är idén om meritokrati som skapar rättvisa. Koncentration av förmögenhet försvaras genom bilden av den hårt arbetande företagaren eller murarens son som blivit framgångsrik men ansvarsfull affärsman.
– Sådana diskurser räcker ändå inte till för att normalisera de superrikas förmögenhet. Spänningarna mellan det politiska och det ekonomiska går alltså inte upp i rök. Detta är hemlighetsfullheten, att de superrika inte vill synas i offentligheten, ett tecken på.
Vad det är frågan om är inte bara försök att normalisera ekonomisk ojämlikhet. En sådan har funnits i alla samhällen. Vikström vill uppmärksamma hur sättet vi talar om de superrika är med och upprätthåller en hel samhällsordning.
Nyliberalismen är visserligen mer positiv till ojämlikhet än exempelvis efterkrigstidens socialdemokratiskt influerade kompromisser. Dock finns det en gräns för hur mycket ojämlikhet samhällsordningen kan hantera för att behålla sin legitimitet.
– De superrika blir intressanta först när vi kan säga något om det samhälle som skapar dem.
Annorlunda samhällsordning?
Eftersom det är Ny Tid som gör intervjun är det oundvikligt att fråga Vikström hur en samhällsordning utan superrika kunde se ut.
– Förmögna människor själva säger ofta att de gillar själva spelet, men att det inte är viktigt i sig att bli rik. Men vad händer om man spelar ett annat spel? Ur ett ekologiskt perspektiv måste den frågan ställas, tillväxtekonomin går inte ihop.
Vi har just nu, säger Vikström, ett antal samtidiga kriser: ekologisk kris, politisk kris (högerextremism på frammarsch) och en demokratikris i form av kapitalets inflytande på politiska processer.
Det finns en massa ny intressant forskning om vad som skulle hända om man ändrar på hela spelet, säger Vikström och nämner not for profit-ekonomi, donut-ekonomi och tankar om deltagarekonomi. (Mer om flera av dessa kan man läsa i Ny Tid 9/2023)
– Modellerna kan verka utopiska, men där måste man börja; kom ihåg att när nyliberala röster började höras på fyrtio- och femtiotalet blev de utskrattade. Det är värt att hålla igång sin egen naivitet, att bejaka sammanhang där alternativt ekonomiskt tänkande utforskas och testas. Det bör ligga i allas intresse, oberoende var man befinner sig på en politisk skala.
Mycket av kritiken mot superrika landar i att förmögenhet bör beskattas, och att kapitalskatten borde höjas. Då utgår man från att kakan är för ojämnt fördelad och att den kunde delas i lite vettigare bitar.
– Tänk om det är så att själva kakan smakar skit? Både för fattiga och rika är problemet att vi lever i ett system som inte är hållbart. Genom att utforska hur de superrikas förmögenhet uppstår kan vi försöka gestalta ett system som kunde finnas bortom detta.
– Det är ingen naturlag att vi lever i ett extremt ojämlikt samhälle. Det är inte så det måste vara.
– Det skulle gälla att upprätthålla en optimistisk syn på människan. Vi kan bättre! Vi kan mötas och utforska vår liv på lika villkor, men det är inte möjligt så länge vi har extremt ojämlika samhällen.
Foto: Privat
