Motreklam: Iittala

av Jari Tamminen

”I”

Kaj Francks servis Teema, som lanserades 1952, kan med fog kallas för en klassiker inom finländsk design, kanske till och med en ikon. Därför chockades också många konsumenter år 2016 av beslutet att flytta tillverkningen av servisen till Thailand. Det här var ändå bara en del av det så kallade Kinasyndromet, vilket innebär att produktionen flyttas till länder med lägre arbetskrafts- och produktionskostnader. Den symboliska betydelsen av beslutet var ändå stor.

Tove Janssons Muminberättelser har blivit en del av vår nationella identitet, och folk köar efter Muminmuggar som om det delades ut gratis ämbar. Numera tillverkas alltså också de i Thailand.

Kinasyndromet kan medföra överraskande positiva följder för det land som förlorar arbetsplatserna. Samtidigt som tillverkning och arbetsplatser flyttar någon annanstans, minskar vid sidan av den inhemska produktionen av varor också den inhemska produktionen av utsläpp. Eftersom utsläppen i dag är under lupp, kan man se denna utsläppsminskning som lyckosam.

Lassi Linnanen är professor i miljöekonomi och -ledarskap vid Villmanstrands universitet. Han säger att man ändå inte ska glömma bort de finländska konsumenternas inverkan på de globala utsläppen.

”Enligt Finlands miljöcentral står de finländska hushållens konsumtion för 68 procent av de inhemska utsläppen av växthusgaser. De resterande 32 procenten kommer från offentlig konsumtion och investeringar. Utsläppen från vår konsumtion härstammar från vårt boende, hur vi rör oss, vad vi äter och från övriga saker och tjänster”, säger Linnanen.

”Två tredjedelar av finländarnas klimatavtryck kommer från vardagliga beslut i hushållen. Och av de här utsläppen uppstår nästan hälften någon annanstans i världen. Jag tycker att båda dessa siffror är anmärkningsvärda.”

Finländarnas personliga årliga utsläpp varierar stort, men Linnanen säger att grovt avrundat orsakar den genomsnittliga finländaren årligen kring tio ton växthusgaser.

”Fundera en stund på den siffran. Jag tror inte att någon skulle vilja ha tio ton avfall på sin gård varje år – per person. Men det är ju just det som det är fråga om här: vår konsumtion producerar avfall. Vi bara ser inte den här gasformiga avfallshögen, så det är lätt att ignorera den. Syns inte, finns inte.”

Samtidigt som Kina och Sydostasien blivit världens fabrik, har området också blivit en källa till massiva utsläpp. Det är ändå bra att minnas att en ansenlig del av de kinesiska utsläppen hamnar i våra kundvagnar. Är det alltså rättvist att skylla på producenten, eller borde vi också rannsaka dem som betalar för produktionen?

”En stor del av den produktion som vår livsstil kräver utförs någonstans långt borta. Denna avlägsna förorening påverkar ändå allas våra liv. Vårt ansvar försvinner ingenstans trots den geografiska förflyttningen”, påpekar Linnanen.

Utlokaliseringen av utsläppen och produktionen syns också i de internationella klimatsamtalen. Enligt Linnanen är västländernas verkliga utsläpp större än de siffror, som användes då Paris klimatavtal gjordes upp, antyder. Det skulle vara mer rättvist att räkna ut de egentliga utsläppssiffrorna på basis av konsumtion – det vill säga genom att jämföra de utsläpp som förorsakas av export och import. Då den slutliga konsumtionsutvärderingen görs skulle man alltså inte ta i beaktande på vilken geografisk plats själva utsläppen producerats. Linnanen tar Storbritannien som exempel.

”Storbritannien har lyckats minska på sina inhemska utsläpp rätt så mycket, med ungefär en tredjedel under de två senaste decennierna. Men om man räknar med hur mycket den ökade importen har bidragit med utsläpp, så har faktiskt Storbritanniens klimatavtryck ökat. Också många andra rika västländer har kunnat rapportera minskade utsläpp, eftersom sådana produktionsprocesser som orsakar mycket utsläpp, som tillverkning av stål eller cement, har minskat i hemlandet. Importen av de här materialen har däremot ökat.”

Det har uppskattats att upp till en fjärdedel av alla klimatutsläpp orsakas av processer som utlokaliserats till andra länder. Och fastän vi är inbegripna i en global hela havet stormar-lek och flyttar utsläppen från en stol till en annan, kommer de ändå tillbaka till oss och spökar. Utlokaliseringen möjliggör ändå ett kollektivt självbedrägeri. Trots att vi hela tiden talar om hur viktigt det är att skära ner koldioxidutsläppen, har de i själva verket ökat globalt under hela 2000-talet.

Översättning Janne Wass

Texten har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.