Etikettarkiv: Skattesmitning

Skarpt om hur Sverige blev nyliberalt mecka

Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.

Hur kom det sig att Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.

Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.

Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.

Axel Vikström

Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Arkiv förlag, 2018.

Grävande journalistik bästa verktyget för att avslöja korruption

Myndigheterna fastnar i sekretessmurar då de försöker komma åt ekonomiska brott och skatteparadis. Panama- och Paradisläckorna har visat hur gränsöverskridande journalistik kan hjälpa till att sätta dit skattesmitare. Men mer gräv behövs också på lokalplanet, säger journalisten Minna Knus-Galán.

Sätten som kriminella gömmer pengar på sår alltid frön till sin egen undergång. Det är det viktigaste att komma ihåg. De lämnar spår som vi kan följa”, säger James Mintz, professor vid Columbia Journalism School.

Det är en fredag i november i Johannesburg, Sydafrika, och den internationella konferensen i grävjournalistik (GIJC) är inne på sin andra dag. Under fyra dagar har över 1 000 av världens främsta grävande journalister samlats för att utbyta värdefulla erfarenheter och tips på hur man bäst bedriver grävande journalistik. Mintz är en av fyra föreläsare som under ett seminarium presenterar hur journalister kan spåra ekobrott och korrumperade politiker och tjänstemän.

Mintz går igenom olika sätt på vilka korrumperade personer går till väga för att stjäla och gömma pengar, det handlar alltså om mönster som går att spåra. Det är stundvis svårt att hänga med i Mintz beskrivningar av de komplexa strukturer som pengarna flyttas inom. Men en sak är säker:

– Många affärspersoner är dåliga på att gömma sina pengar, konstaterar han.

Det är där den grävande journalistiken kommer in i bilden – att upptäcka, gräva i och förklara korruption, penningtvätt och skattesmitning.

”Offshore Leaks” var början

De senaste åren har flera läckor av hemliga dokument lett till stora, avslöjande nyheter runtom i världen. Genom dokumenten har pengar som göms i skatteparadis kunnat spåras och kopplas till inflytelserika och offentliga personer.

Den första skatteparadisläckan var den så kallade Offshore Leaks som ägde rum år 2013. Därefter har läckorna avlöst varandra med både Lux Leaks och Swissleaks. I fjol avslöjades Panamapappren, som är den största läckan hittills, och i höstas kom Paradisläckan.

En av de hundratals journalister som arbetat med läckorna inom ramen för det internationella journalistnätverket ICIJ är finlandssvenska journalisten Minna Knus-Galán.

– Folk tror ofta att om man hittar en läcka, så har man sin story där, men det stämmer inte. Det är egentligen efteråt som själva jobbet börjar, säger Knus-Galán.

En orsak till svårigheterna att utreda skattebrott är att skatteparadisens affärsidé är att sälja sekretess. Det är bakom den sekretessen som kriminalitet ofta döljer sig.

– Paradisläckorna har nog varit det svåraste jobbet jag gjort. Dels för att det är så många dokument, dels för att det handlar om juridiska dokument och avtal som det är svårt att hitta bra storyn i.

I Paradisläckan gick mycket av Knus-Galáns arbete ut på att gå igenom offentliga register, bland annat Maltas och Cyperns handelsregister.

– Våra bästa storyn kom egentligen från Malta-registret, och då hade vi bara ett intressant finländskt namn som vi utgick ifrån.

– Sen hittade vi tre fall av misstänkta ekonomiska brott i Finland utifrån det namnet.

Ett globalt problem

I Finland uppmärksammade man mest fallet Nordea i samband med Panamapappren, men de fick inte alls samma genomslag som till exempel på Island, där statsministern tvingades avgå. Konsekvenserna ser också mycket olika ut i rika och fattiga länder.

Miranda Patrucic, grävande journalist på Organized Crime and Corruption Reporting Project (OCCRP), påpekar att det exempelvis i Centralasien inte finns några grävande journalister som kan rapportera om politikernas korruption. Det finns heller inga riksarkiv eller register att gräva i. Det innebär att utländska journalister måste titta utanför landets gränser för att komma åt de personer som misstänks vara korrumperade. De korrumperade tjänstemännen blir avslöjade då de spenderar de smutsiga pengarna utomlands på dyra fastigheter, lyxbåtar och andra extravaganta köp.

– Vi kollade bland annat på fastigheterna som Azerbajdzjans presidentfamilj äger. De äger inga fastigheter i Azerbajdzjan, utan i London, Spanien och Miami.

Patrucic berättar att politikernas familjemedlemmar ofta aningslöst visar upp skrytbostäder och olika dyrgripar på sociala medier, utan att tänka på att de kan väcka misstankar om korruption och brott.

– Genom att kolla på bilder av presidentfamiljen kunde vi räkna ut hur mycket deras klockor, kläder och väskor var värda. Presidenten tjänar 1 000 euro i månaden men har en 100 000 euros klocka. Det är inte logiskt!

Patrucic poängterar därmed att arbetet måste vara gränsöverskridande för att komma åt korruptionen då pengarna konstant rör sig i globala mönster. Att det handlar om ett globalt problem blev också tydligt i och med Paradisläckan. Ett av de största fynden var enligt Knus-Galán att stora företag som Apple, Facebook och Nike höll på med skattesmitning i Europa.

– Fast vi då pratar om fenomen som är lagliga, tycker jag det är sånt som vi måste gräva fram. För det handlar om miljarder som storbolag skyfflar ut som royalties till skatteparadis. Det är skattepengar som varken EU eller andra länder får in.

Knus-Galán understryker att u-länderna är de stora offren för offshore-ekonomin och att europeiska länder, däribland Finland, har ett ansvar när det gäller att motverka korruption.

– Det är ett globalt problem. Det räcker inte att ett land ändrar sina lagar. Ett land kan gå i bräschen, och det tycker jag att Finland borde göra.

– Vi skulle kunna pressa på mycket mer via EU till exempel. Det är där olika internationella forum finns. Där borde vi vara tuffare.

Journalistik är nyckeln

Knus-Galán tror att det blir en dominoeffekt av läckorna, och att fler visselblåsare kommer att börja läcka dokument. Hon understryker också att läckorna vi sett hittills bara är toppen av ett isberg.

– Läckorna kommer från en advokatbyrå, så när vi säger att nu är det en stor läcka, har folk ganska höga förväntningar ”Nå nu kommer alla namnen, alla finnar som använder skatteparadis”, men så är det ju inte. Det är bara ett bolag som säljer skatteparadistjänster och det finns tusentals bolag.

Är grävande journalistik bästa sättet att komma åt dessa problem?

– Ja, jag tycker det. Eftersom skatteparadisen är sekretessbelagda. Det är så hemlighetsfullt att inte ens våra myndigheter kan gräva fram informationen. De stöter på en vägg när de här bolagen finns på Brittiska jungfruöarna eller motsvarande. Då är sådana här läckor enda sättet att komma åt den.

– Hittills har vi pratat mycket om skattesmitning och skatteplanering, men mycket penningtvätt, korruption och smuggling pågår med hjälp av skatteparadis. Människor som finns på internationella sanktionslistor och som ändå fortsätter att göra business via sina anonyma brevlådeföretag.

Varför kommer läckorna just till journalister och inte till myndigheter?

Det vet jag inte. Men jag antar att de som läcker vill få ut historierna. Om det kommer till myndigheter får vi inte höra om dem.

John Doe, den anonyma person som läckte Panamapappren, skrev ett manifest. Där kom det tydligt fram att hen läckte för att det finns så många problem som måste bli kända för allmänheten. Publiken har rätt att ta del av informationen. Det är en klassisk anonym visselblåsare som har ett moraliskt intresse av att grava missförhållanden uppdagas.

För få gräver

Knus-Galán oroar sig för att resurserna för att göra grävande journalistik hela tiden minskar då de finska redaktionerna blir mindre och journalisterna måste arbeta i allt snabbare takt.

– Det är ganska få finska journalister som har möjlighet att gräva lite längre. Det är en oroväckande trend. Därför ser jag gränsöverskridande grävsamarbeten som en möjlighet.

Hon poängterar att även lokala redaktioner kan göra grävande journalistik. Ett exempel är det samarbete som Helsingin Sanomat tog initiativ till när de grävde fram vilka i kommunfullmäktige som hade kriminella domar och som tidningen sedan delade med sig till lokala tidningar.

– Det är jätteviktigt att gräva lokalt. Allt behöver inte vara så globalt som det jag nu har glidit in i. Men det kan vara svårt för en lokalreporter att gräva i sin egen kommun. Ofta kan dörrar stängas och då kan det bli svårt att jobba kvar, så det kunde vara bra med lite cirkulation. Men tuffare journalistik behövs också lokalt.

– I Finland har vi också mycket strukturell korruption och ”bäste broder”. Det borde man gräva mer i. N

Text & foto: Jenna Emtö & Anna Lillkung

Paradiset – än en gång

I september släpptes en forskningsrapport av en arbetsgrupp ledd av nationalekonomen Gabriel Zucman, som uppskattade att 7,8 biljoner, eller 7 800 miljarder, amerikanska dollar i dag ligger på konton eller på olika sätt är investerade i internationella skatteparadis. För att sätta det i perspektiv: det är ungefär en tiondel av den globala bruttonationalprodukten. Eller för att uttrycka det i andra termer: det är den sammanräknade bruttonationalprodukten för två av världens största ekonomier, Tysklands och Japans. Detta är något som tål att tänkas på i eftersvallet från den senaste skatteparadisläckan, de så kallade Paradispappren.

Denna läcka offentliggjordes av samma internationella journalistkonsortium som för bara ett år sedan släppte bomben som var Panamapappren. I fråga om Paradispappren blev medieuppmärksamheten också stor, men inte ens närapå lika dominerande som förra gången. Nu har de flesta internationella medier främst sysslat med att göra upp listor på vilka som nämns i pappren.

Det här utpekandet av personer och aktörer har en god sida: även om de inte gör något olagligt, faller det ofrånkomligen en mörk skugga över personer som väljer att placera sina pengar i skatteparadis. Ju aggressivare medierna och allmänheten angriper och pekar ut dem, desto mindre blir lockelsen för de rika att i framtiden anlita skatteparadisens tjänster. Å andra sidan: några hundra miljoner på kontot är säkerligen ganska effektiva som plåster på såren.

I en webbledare i Ny Tid 8.4.2016 kommenterade Lasse Garoff Panamapappren så här: ”Det handlar inte om att peka finger mot enskilda aktörer, eftersom problemet är större än så. […] Så länge som skattesmitning är enkelt och riskfritt kommer företag och privatpersoner att utnyttja dem, och vad värre är, så kommer de företag och privatpersoner som väljer att handla i enlighet inte bara med lagen utan också med sina samhälleliga plikter, att bestraffas för det. Det enda sättet att åtgärda saken är att ta bort incitamentet. Tillfället gör tjuven.”

webbtidningen Dagens Arena säger Gabriel Zucman att den ekonomiska och politiska kris som pågår i USA är en direkt följd av de skattelättnader som Ronald Reagan införde på 1980-talet. Han varnar för att Europa går samma öde till mötes inom en snar framtid om vi inte vidtar åtgärder mot skattesmitningen. Lösningar finns och har framlagts, men stöter på motstånd från en nyliberal politisk elit som går marknadens ärenden.

Tax Justice Network har framfört tre relativt enkla åtgärder för att komma åt skattesmitningen: 1. Automatiskt informationsutbyte länder emellan. 2. Avskaffandet av möjligheten att gömma aktiers och kontons verkliga innehavare. 3. Införandet av krav på precisering av landsvisa ekonomiska resultat för multinationella bolag. Som jag skrev för 18 månader sedan: ”Det vore i teorin inte speciellt svårt att sätta press på skatteparadis om världens länder enades om grundläggande minimiregler angående skatteförfarande och informationsutbyte – och det är helt och hållet beroende av den politiska viljan.”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Handel eller bistånd?

Den 14 mars 2017 publicerade medborgarorganisationen Finnwatch en rapport som pekade ut det statliga utvecklings-finansieringsbolaget Finnfund‚ för att utöva aggressiv skatteplanering med avsikten att undvika skatt både i Finland och Malaysia. Finnfunds uppgift är att investera i socialt hållbara företag i utvecklingsländer och på så sätt stöda den lokala sysselsättningen och minska på fattigdomen.

Regeringen Sipilä beslöt 2015 att skära ner i budgetanslagen till biståndsorganisationer med 300 miljoner euro, samtidigt som Finnfund fick ett 130 miljoner euros kapitaltillskott. Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi hävdade (Hufvudstadsbladet 27.9.2015) att det var vilseledande att tolka det som att Finnfund tar anslagen från biståndsorganisationerna. Men den signal som regeringens beslut sänder för ändå tankarna till nokiaårens optimistiska devis att ”det bästa biståndet är att bygga fabriker för mobiltelefoner i u-länder”, att det är handel och näringslivsinvesteringar, inte bistånd, som skapar hållbar utveckling.

Uppfattningen om biståndets ineffektivitet stärktes även 2015 då Finlands tidigare ambassadör i Mocambique och Kenya Matti Kääriäinen gav ut sin bok Kehitysavun kirous (ungefär Biståndsförbannelsen, Into 2015). Kääriäinen hävdade att biståndsmedel huvudsakligen går förlorade i korruption, och att korruptionen i sin tur stärker odemokratiska strukturer i mottagarländerna. Resultatet är, enligt Kääriäinen, att de länder som uppvisar en positiv utveckling är de länder som inte får något bistånd alls. Hans andra centrala poäng, att utvecklingsländer årligen förlorar tio gånger mera pengar i skatteflykt än de får i bistånd, väckte mindre uppmärksamhet, liksom alla biståndets försvarare som till exempel Pertti Haaparanta, professor i ekonomi vid Aalto-universitetet.

Det är ju korruptionen som är problemet, inte biståndet. Kampen mot både korruption och fattigdom i utvecklingsländerna skulle åtgärdas genom att västvärlden tar itu med att bekämpa skatteflykten globalt. I detta perspektiv är Finnfunds agerande talande (se artikeln intill), och visar på att innan skatteflykten begränsas kan man inte förvänta sig att handel skulle råda bot på utvecklingsländernas fattigdom – inte ens då verksamheten bedrivs av en statligt ägd investeringsfond med uttalade målsättningar om hållbarhet och långsiktighet.

I kampen mot skatteflykt sker glädjande framsteg. I år tar OECD-länderna i bruk ett gemensamt rapporteringssystem som inkluderar ett automatiskt informationsutbyte mellan ländernas skattemyndigheter och finansinstitut. Multinationella koncerner med en omsättning på minst 750 miljoner euro blir även skyldiga att lämna in landspecifikt insamlade uppgifter till skatteförvaltningarna om bland annat koncernbolagens inkomster och skatter, vilket ökar insynen betydligt. Problemet är att gränsen på 750 miljoner är så hög att endast mycket stora internationella koncerner drabbas, medan till exempel vårdkoncernen Mehiläinen hade en omsättning på 590 miljoner 2016 och därmed undgår den förpliktelsen. Lyydia Kilpi vid biståndsorganisationernas takorganisation Kepa poängterar även att land-för-land-rapporteringen inte gäller alla länder, utan bara för EU-länder och de länder som finns på EU:s lista över skatteparadis. Enligt henne kommer utvecklingsländerna inte att få det lättare att samla in sina skatter. Kampen mot skattesmitning fortsätter, men än så länge ser det ut som en lösning där skattesmitningen åtgärdas, men åter igen på ett sätt som närmast gynnar de rika länderna medan tillgångarna fortsätter att läcka ut från utvecklingsländerna.

Lasse Garoff

När biståndet smet skatterna

Finnfund, Finlands statliga investeringsbolag, har sedan 2016 haft en betydande roll inom statens utvecklingsbistånd. Statsstödet till biståndsorganisationer skars då ner med 300 miljoner euro, och Finnfund fick ett kapitaltillskott på 130 miljoner.

Medborgarorganisationen Finnwatch avslöjade i sin rapport i mars 2017 att Finnfund investerar utvecklingsbistånd i fonden Dasos Capital, som är registrerad i Finland men som har dotterbolaget Dasos SA i Luxemburg, som i sin tur förvaltar fonden Dasos Timberland Fund I, som också ligger i Luxemburg.

Enligt Finnwatch har bolagen och fonden grundat en kedja av holdingbolag som genom lånebaserad finansiering gjort det möjligt för dem att undvika att betala skatt både i Finland och Malysia. Finnfund har placerat biståndspengar i skogsfonden Dasos Timberland, som i sin tur har givit lån till mycket hög ränta åt bolaget Hijauan Asia Sdn Bhd, som äger och förvaltar plantageskogar i Malaysia. De höga räntorna betalade Hijauan Asia till Dasos Timberland i Luxemburg, och undvek därför att betala skatt i Malaysia där företagsvinst hade beskattats med 25 procent. Räntorna bokfördes i sin tur som vinst i Luxemburg, där Dasos SA i sin tur har utarbetat ett skatteavtal för immateriella tillgångar enligt vilket de bara betalar en femtedel av den skatt som bolaget i normala fall skulle vara förpliktigade att betala. För att skatteavtalet skulle gälla flyttades till pappers arbetstagare till Dasos SA, utan att dessa personer i verkligheten jobbade i Luxemburg. Eftersom bolaget betalar skatt för dessa immateriella tillgångar i Luxemburg, om än minimal, så betalas ingen skatt för dem i Finland.

På grund av dessa skatteavtal räknas Luxemburg som ett skatteparadis. Lånebaserad finansiering är enligt OECD en vanlig metod för att utöva aggressiv skatteplanering. Enligt Finnwatchs verksamhetsledare Sonja Vartiala har Finnfund visserligen inget inflytande över Dasos Capital eller dess fonder, men poängterar att ifall de hade handlat ansvarsfullt hade de undersökt fonden de investerat i utförligare.

Utrikesministeriet gav Finnfund i uppdrag att göra en utredning för att svara på anklagelserna. I utredningen hävdar Finnfund att Finnwatch inte haft tillräcklig information för att kunna dra sådana slutsatser, och att skatteplaneringen inte gjorts med avsikt att undvika skatt, utan snarare undvika dubbel beskattning.

Olga Pemberton
Foto Lauri Heikkinen/Statsrådets kansli

Sympathy for the Ingvar

Ingvar! en musikal om IKEA-grundaren Ingvar Kamprad i regi av Erik Gedeon, har chansen att anlägga ett kritiskt perspektiv på en kontroversiell figur och tar också några trevande steg i den riktningen, men resultatet blir ändå ett nästan chockerande tandlöst budskap som behandlar så väl skattesmitning som nazistsympatier med en munter, kapitalistisk klackspark.

Historien börjar då familjen Kamprad, Ingvars farföräldrar, anländer som fattiga invandrare från Sudetlandet till svenska Småland. Det är hårt fattigt och tragiskt men så småningom växer deras son upp, gifter sig och får i sin tur en egen son. Ett friskt och starkt barn är först och främst en livsviktig pensionsförsäkring för fattigt folk i ett samhälle utan åldringsvård, men kören, färdigt uppklädda i stram businesstil inför storföretagets framtida styrelsemöten, talar hellre om lukrativa framtidsinvesteringar.

Exemplet visar träffande på sprickorna i försöket till kapitalismkritik: bristen på djupare tolkning jämför och länkar ihop det fattiga agrarsamhällets desperata överlevnadsstrategier med de drifter som senare ska driva Ingvar att bygga upp ett massivt affärsimperium och undvika att betala skatt på dess vinster till samma system som bland gör sitt bästa för att erbjuda åldringsvård också åt de fattiga som misslyckats i investeringen att göra sina kroppar och liv till barnafödsel- och uppfödningsmaskiner. Den av desperation drivna självuppoffringen i att som utfattig dedikera sitt liv till att garantera sitt barns framgång i ett samhälle utan skyddsnät jämställs helt enkelt med driften att gömma en maximal mängd miljarder undan skattmasen i en snårig stiftelsedjungel.

Skicklig huvudroll
Marcus Groth gör en skicklig huvudrollsprestation, då han gestaltar Kamprads växlingar mellan det klumpiga barnet som körs med av slipade släktingar och beräknande affärspartners och den gryende och så småningom allt mer slipade affärstalangen. Bakom fasaden av tafatt klumpighet framträder bilden av beräknande iskyla och rasande envishet, som för tankarna till den mediebild som de senaste två åren börjat framträda av ett finskt kontroversiellt affärsgeni i lite mindre skala: vår statsminister Juha Sipilä, som även han tenderar att säga en sak och göra en annan, och ibland drabbas av desperata vredesutbrott då han utsätts för kritik.

Att Ingvar Kamprad i motsats till Sipilä aldrig nådde någon framgång i sitt eget politiska engagemang finns det skäl att vara tacksam för: Kamprad var nämligen partitrogen och engagerad fascist och sedermera nationalsocialist under 1940-talet och vidhöll ännu 2010 i en intervju med journalisten Elisabeth Åsbrink att ”[grundaren av fascistiska Nysvenska rörelsen] Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Denna sista replik undviker musikalen (som uppfördes för första gången 2009) att nämna utan nöjer sig vid att finkänsligt stanna vid den offentliga avbön som Kamprad gjorde till sina anställda och till allmänheten då hans engagemang först uppdagades under 1990-talet.

Tysk upprördhet
Avbönen är dock inte tillräckligt för Ingvars underlydande i musikalen som, då hans politiska smutstvätt uppdagas tillsammans med hans skattefiffel, korsfäster honom på en midsommarstång (musikalens scenografi leker i Svenska Teaterns tappning extra mycket med rikssvenska klichéer för att försöka charmera en finländsk publik).

Behandlades han verkligen så entydigt fördömande av sin samtid och särskilt av de som själva var beroende av hans framgångar för sitt levebröd? Och även om så är fallet, drabbar då denna dom en av världens vid det laget redan rikaste män som gömmer sig på sin herrgård med samma kraft som korsfästelsen drabbade Jesus? Dramatikern Klas Abrahamsson berättar i en intervju i programbladet (som för övrigt till producenternas heder också innehåller flera kritiska, genomtänkta och analyserande texter om skatteflykt, välfärd och marknadsekonomi, och behandlar ämnena på ett mycket mognare sätt än själva musikalen – vilket gör häftet till ett av de mer imponerande exemplen i sin marginella genre jag stött på) att scenen väckte upprördhet då den skulle uppföras i i Tyskland. Han får det dock att låta som det handlat religiöst konservativ omtanke om Jesus, och inte, som jag tillåter mig spekulera och hoppas, att man just i det landet skulle ha en lite annorlunda inställning till att göra martyrer av människor med nazistförflutet.

Sympathy for the Ingvar
Då Ingvar är korsfäst ångrar sig naturligtvis hans underhuggare, och konstaterar förlåtande att ”Schweiz är ju ganska trevligt” och ”skatterna ju är ganska höga i Sverige” vilket väcker muntert god- och igenkännande skrockningar hos demografin som frekventerar Svenska Teatern vackra nyrenoverade utrymmen denna tisdagskväll. De hinner dock inte sörja länge förrän deras frälsare vaknar till liv och sjunger en munter sång:

”…Tror ni att detta kan knäcka Ingvar Kamprad
Tror ni en smålänning ger upp så lätt
Tror ni att ni kan knäcka kapitalismen
Får ni komma på ett bättre sätt

[…]

Ni får va klokare och skickligare
Smartare och fiffigare
Ni får va ännu mera Ingvar än jag”

Och med detta budskap konkluderas sagan om Ingvar och dess budskap: att avslöja kapitalismens brott eller dess obekvämt intima koppling till än värre politiska ideologier är inte tillräckligt för att besegra dess orättvisor. I stället, vill Ingvar säga oss, ska vi förändra systemet inifrån genom at bli som kapitalisten och konkurrera ut honom på hans egen spelplan. I kontexten av ett samhälle som just nu ohjälpligt präglas och nedmonteras av en hittills framgångsrik maktallians mellan kapitalstarka och olycksbådande högerpopulistiska politiska intressen ekar detta budskap olycksbådande i den slaskiga novemberkvällen utanför teaterscenens glittrande ljus.

Text: Otto Ekman
Foto: Cata Portin

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga. Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson. Regi Erik Gedeon. Scenografi och dräktdesign Ulrich Frommhold. Ljusdesign Tom Kumlin. Ljuddesign Andreas “Stanley” Lönnquist. Mask och hår Pirjo Ristola. På scen Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio, Henrik Wikström. Svenska Teatern, spelar till och med 19.4.2017.