”Stadens mest romantiska mötesplats”
Marknadsekonomin är en fantastisk uppfinning. Det är ett ekonomiskt system i vilket produkternas priser bestäms på marknaderna utgående från utbud och efterfrågan, och där produktionsmängderna i samma veva finner sina rätta nivåer.
Tyvärr har vi förvaltat det här systemet beklagligt dåligt. Många av problemen förknippade med marknadsekonomin visar sig under granskning snarlika storbolag som Ikea. Ikea är som en Sampo som hamrar ut nytta för många, men det är olyckligt många som är sämre lottade som blir mellan smedens hammare och städ, och himmelsk manna finns inte att dela ut till alla.
Ikea har berett många möjlighet att ta del av den moderna – och åtrådda – skandinaviska designen och av många innovationer i vardagen. Företagets framgång bygger utan tvekan en bra näsa för trender och en oerhört effektiv logistikkedja. Ikeas framgångssaga kunde till och med jämföras med det svenska folkhemmets dito.
Våren 2016 publicerade den gröna gruppen i Europeiska parlamentet (EFA) rapporten Ikea: Flat Pack Tax Avoidance, som granskar Ikeas skatteplanering. Enligt rapporten har Ikea betalat stora royalty-avgifter åt sig själv för att kunna flytta intänkter från länder med stram skattepolitik till andra länder som har mindre krävande skattesystem. Genom att flytta kapital mellan olika länder har Ikea undflytt skatt på ett sätt som inte nödvändigtvis motsvarar den allmänna uppfattningen om hederlig affärsverksamhet.
Bolaget har enligt rapporten också flyttat pengar till skatteparadis genom holdingbolag: mellan 2009 och 2014 har skattmasen gått miste om uppskattningsvis en miljard euro. Det här naggar inte bara det svenska välfärdssamhället i kanterna, utan även tilliten till allas lika behandling inför lagen.
I Finland har till exempel flera medborgarorganisationer lyft fram frågan om så kallad aggressiv skatteplanering, och regelrätt skatteflykt, som rör sig i gråzonen mellan lagligt och olagligt. Enligt flera uppskattningar förlorar också Finland flera miljarder euro årligen på grund av aggressiv skatteplanering.
Även om man kan förstå företagens handlingar och vinstmaximeringar, bör det föras en diskussion om dem och de bör sättas i ett bredare perspektiv. Strukturella problem inom företagsverksamhet handlar nämligen om hela systemets legitimitet.
Professorn i världspolitik Teivo Teivainen vid Helsingfors universitet och forskaren Matti Ylönen vann 2016 Yales Amartya Sen-artikeltävling med en text i vilken de utmanade grundläggande antaganden om världshandeln och lyfte fram spänningarna mellan storbolagens interna handel och marknadsekonomin. Denna interna handel inom storbolag berör i högsta grad även Ikeas verksamhet.
Teivainen och Ylönen skriver att uppskattningsvis mellan 30 och 60 procent av all internationell handel förs inom olika multinationella koncerner. Med hjälp av den här interna handeln kan företag som hör till samma koncern flytta sitt kapital till länder där det inte beskattas eller där beskattningsgraden är låg.
Till marknadsekonomins spelregler, eller egentligen till dess centrala kärna, hör – i teorin – att priserna ska bestämmas av marknaden. Det här uppfylls inte om en ansenlig del av handeln i själva verket består av att kapital och produkter flyttas runt inom koncernerna, och inte av äkta handel på marknaden.
De priser som används i koncernernas interna handel kallas följdriktigt för internpriser, och de slås fast till exempel i de stora bolagens huvudkontor. Med hjälp av internprissättning kan man till exempel flytta försäljningsintäkter som uppstått i Finland till ett dotterbolag som har grundats i ett land med lägre skatter. Inom EU har just Ikea under de senaste åren varit på tapeten i fråga om denna typ av aggressiv skatteplanering.
Teivainen och Ylönen går så långt att de ifrågasätter om världshandel överhuvudtaget är marknadsdriven. De frågar ”i vilken mån realkapitalismen i själva verket är fråga om planekonomi”.
Lite provokativt kunde man hänge sig åt tanken att kapitalismen egentligen är socialism för storbolag. Vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras, vilket de återkommande bankkriserna har bevisat.
Vi är alla konsumtionsmedborgare, och våra möjligheter att påverka systemets verksamhet och rättvishet är begränsade. Ikeas verksamhet är sist och slutligen inte nödvändigtvis värre än deras konkurrenters förehavanden. Ikea råkar nu bara ha lyckats bli herre på täppan, och att vara herre på täppan innebär också att fungera som en åskledare.
Ändå kan vi kräva bättre, och med bättre villkor, av Ikea. Förtjänar vi inte en hederlig marknadsekonomi?
Text Jari Tamminen
Översättning Janne Wass
Artikeln har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).