Naoko Ogigami förnyar sin filmkonst i Ripples, som visades under Ciné Aasia.
Rubriken är ett citat ur Kamome Shokudo/ Matbar Måsen, en film om tre japanska kvinnor som finner varandra i ett charmigt Sommarhelsingfors.
Matlagningsentusiasten Sachie (Satomi Kobayashi) startar en liten restaurang i Rödbergen. Av en slump möter hon två lika ensamma landsmaninnor. Tillsammans lyckas de bryta isen och locka in helsingforsare till den mysiga matbaren.
… Året var 2006. Få cinefiler hade hört talas om filmmakaren Naoko Ogigami. Lika få hade sett några filmer med Satomi Kobayashi, Hairi Katagiri och Masako Motai. Den finländska publiken välkomnade Matbar Måsen/ Ruokala Lokki där i synnerhet Markku Peltola medverkade. Snart startade Ogigami ett eget filmbolag med namnet Suurkiitos.
Matbar Måsen fick ett pris vid Yokohama Film Festival. Mina vänner i Yokohama där jag en gång bott blev förälskade i filmens Finland. Snart flockades japanska turister i Rödbergen.
Ogigamis genombrottsfilm var en riktig vitaminspruta. Särskilt festligt var det att den regisserats av en kvinna.
Efterhand fick auteuren nog av att göra må bra-filmer. ”Jag är trött på att mina filmer kallas iyashi-kei (helande)”, sade hon till Asia Times år 2017.
Oftast män på regissörstolen
Länge hade filmvärlden i Japan varit a man’s world, med tunga namn som Yasujiro Ozu, Mikio Naruse, Akira Kurosawa, Kenji Mizoguchi. Idag har Japan Hirokazu Kore-eda, Hayao Miyazaki, Ryusuke Hamaguchi.
Fortfarande har kvinnorna i Japan ganska lite tillträde till regissörsstolen. Miwa Nishikawa började sin karriär som assistent till Kore-eda. Naomi Kawase vars film The Mourning Forest fick Grand Prix i Cannes år 2007 verkar ha etablerat sig på egen hand.
Naoko Ogigami (f. 1972) studerade film i USA i 6 år. År 2000 återvände hon till Japan. I hennes långfilmsdebut Barber Yoshino (2004) syntes Masako Motai i huvudrollen. Hon blev en viktig samarbetspartner för Ogigami. Den arketypiska oba-san, tanten. En urkraft som förekommer även i nordisk film. Oba-san ska rädda världen, jublade mången filmrecensent.
Den goda vardagen
Ogigamis filmer från den tiden börjar med att en självständig kvinna anländer till ett nytt ställe med en kappsäck. I Megane/ Glasögon (2007) semestrar en universitetslärare (Satomi Kobayashi) på en vacker ö som för tankarna till Okinawa. Där möter hon några lokala existenser, bland dem en tant spelad av den karismatiska Motai. I Glasögon händer inget speciellt. Karaktärerna myser, gymnastiserar vid havet, njuter av isglass. En lovsång till dolce far niente – som motsatsen till det hektiska storstadslivet.
Familjedramat Toilet (2010) handlar om tre amerikanska syskon som lär känna sin japanska mormor (givetvis spelad av Motai). Filmen bjuder på värme, matlagningsglädje och comic reliefs som ”andlig rensning» med hjälp av den flotta duschtoaletten Washlet.
I Rent-a-cat (2012) låter Ogigami en ung singelkvinna hyra ut katter till ensamma människor. Även i denna slow life-film äts det mycket. Den goda vardagen är ett av Ogigamis huvudteman.
Japan hotas jämt av naturkatastrofer. Kännetecknande nog läser en av karaktärerna i Matbar Måsen Farlig midsommar av Tove Jansson på japanska. Matbaren blir deras skyddshem. För att göra en parafras av en dikt av Wisława Szymborska, så länge Sachie dag efter dag bjuder sina medmänniskor på mat förtjänar inte Världen världens undergång.
Bröt sig ut ur ramen
Efterhand fick auteuren nog av att göra må bra-filmer. ”Jag är trött på att mina filmer kallas iyashi-kei (helande)”, sade hon till Asia Times år 2017.
Samma år kom Close-Knit som handlar om en familj där en av medlemmarna är en transperson. Riverside Mukolitta (2021) fokuserar på en ung mans öde samt undersöker svåra ämnen som död och sorg.
Med andra ord hade Ogigami länge försökt att bryta sig ut ur de ramar som hon själv skapade. Likväl blev jag tagen på sängen av Ripples (2023) som visades vid årets filmfestival Cine Aasia i Helsingfors.
Vilken kontrast med Ogigamis tidiga alster! Här har vi en rik intrig, ett häftigt tempo, ett hetsigt temperament. Här möter vi en frustrerad shufu, hemmafru — en filmarketyp i Japan (se exempelvis Takashi Minamotos drama Tokyo Tower med en flamencodansande argbigga).
Kasta ut honom!
Dagligen lagar Yoriko (Mariko Tsutsui) mat till sin man Osamu (Ken Mitsuishi) och sin tonårsson (Hayato Isomura) som knappt noterar henne. Dessutom vårdar hon sin handikappade, men tafsande svärfar.
I introduktionen visas den paranoia som drabbade Japan efter Fukushima-katastrofen, när folk var rädda för att dricka kranvatten. Tydligen blir nyhetssändningarna för mycket för Osamu. En dag försvinner han och Yorikos liv faller samman.
Några år senare har Yoriko gått med i Green Life Water, en sekt vars medlemmar slösar pengar på vatten som tros rena deras tankar. Hon jobbar i en mataffär där hon har att göra med en besvärlig gubbe (Akira Emoto) som kräver att få rabatt för «skadade» varor.
Även hennes hem har förändrats. Osamus blomsterrabatter har ersatts av Yorikos karga zen-stenträdgård. Där krattar hon sand samtidigt som hon ondgör sig över de tassavtryck som grannens katt lämnat.
Plötsligt återvänder Osamu. Han har drabbats av cancer och ber om att få dö hemma. Yoriko låter honom stanna. Förlåtelse är en del av hennes tro.
Osökt tänker jag på den försmådda finska damen (Tarja Markus) från Matbar Måsen. Hon dränker sina sorger i Koskenkorva men blommar upp när hennes make kommer tillbaka. Så är inte fallet här. ”Kasta ut honom”, säger en äldre arbetskamrat (Hana Kino) till Yoriko.
Ripples är ingen förenklad feministisk liknelse. Både den tuffa tanten och den förbittrade Yoriko bär på en massa överraskningar. I synnerhet då Yorikos son dyker upp med en döv fästmö (Erina Tsuda).
Filmen är en blandning av svart komedi och samhällskritiskt drama kryddat med japansk symbolik som kretsar kring vatten. Finalen upplevs som en oväntad gåva. Festivalpubliken belönade Ripples med applåder. En eloge till filmskaparen som aldrig upphör att förnya sig, överraska och roa.
Ripples. Dramakomedi. 124 min.
Japan, 2023.
Regi och manus: Naoko Ogigami
Foto: Hideo Yamamoto
I huvudrollerna: Mariko Tsutsui, Ken Mitsuishi, Hana Kino
Foto: “RIPPLES” Film Partners
