Joakim Groths föreställning Vinterkvällar lyfter fram mänskliga möten och litteraturens centrala roll i våra liv.
Öppna dörren till biblioteket,
och stig in
Öppna dörren till litteraturen,
och stig in
Öppna dörren till mötet;
stig ut, och finn dig själv
Ramberättelsen på Betania för Joakim Groths och Teater Mars Vinterkvällar utspelar sig på biblioteket. Mot bakgrund av en oro för litteraturens – och i förlängningen demokratins – framtid har Lisa från Nordsjö bibba (Marika Parkkomäki) kläckt idén om en bokcirkel för kolleger kring den finlandssvenska novellen, en konstform hon önskar dra fram ur skuggorna. Med både försiktighet och förväntan i stegen stiger deltagarna (Max Bremer, Marcus Groth, Nina Hukkinen och Åsa Nybo) in i biblioteket för den första träffen. En deltagare fattas, Henrik från Tölö bibba kunde inte komma idag och en doft av besvikelse under den nervösglättiga ytan sprider sig i gruppen, för Henrik är tydligen den som kan och vet mest.
Urformen för ett möte
Gruppens tillblivelse på scenen gestaltas så naturligt och verklighetstroget att en glömmer att en är på teater, igenkänningsfaktorn är hög och det fnissas ljudligt i publiken. Skådespelarna är påtagligt samspelta. På ytan småminglas det för att hålla trevnaden flytande samtidigt som man känner hur det på djupet trevas efter trygghet och tillhörighet, som en nyplanterad växt vars rötter måste få fäste i jorden för att överleva. På det här sättet inleds föreställningen lite som en komedi, men djupnar och tätnar då bokcirkeln inleder sitt värv.
Deltagarna har med sig sina favoritnoveller. De skall läsa högt för varandra. I och med detta slås ramberättelsen upp som en bok vars öppna pärmar, placerade sida vid sida, bildar urformen för ett möte; en möter en annan, läsaren möter en text. Och när den som läser stiger in i texten, börjar det hända.
Föreställningen vilar på åtta textstycken ur noveller från sent 1800-tal fram till idag. Den inledande är Zacharias Topelius ”Den Eviga Studenten”, ur novellsamlingen Vinterqvällar, en text som med sitt djup och breda utbud av teman blir en fruktbar utgångspunkt för de övriga texterna att spinna vidare på. Dessutom fungerar den väl som bas då Studenten som sådan kan ses som en bild av Människan, det vill säga oss; ingen av oss kommer till en slutgiltig punkt med frågorna om livet och oss själva. Vi är eviga studenter, tills vi inte längre är.
Sömlösa förvandlingar
Så tar uppläsningen vid. Gradvis glider den över i iscensättning och vi får beskåda hur läsarens eget liv (och personlighet) sammanfaller med texten som i ett venndiagram. I venndiagrammets mittpunkt abstraheras det individuella till det allmängiltiga och vi som publik kan hitta oss själva. Liksom för att framhäva betydelsen av bibliotekariernas personliga liv väljs de under föreställningens gång i tur och ordning ut av strålkastarens ljus och för en stund får vi ta del av deras privata funderingar. Magdalenas (Åsa Nybo) något instängda liv flyter över i Solveig von Schoultz ”Rapport”, där en hemmafru öppnar upp sina portar för en uteliggare vid namn Pulli, berörande porträtterad av Max Bremer.
Genom novellerna får vi ta del av kärlek och sorg, tragik och livets skrämmande surrealism samt våra blinda bubblor och försök att nå ut till den andre. Temat möten löper som en röd tråd genom dem alla.
Vinterkvällar ställer krav på skådespelarna att gå i och ur flera karaktärer, ofta inom en och samma scen, och det är imponerande hur sömlöst de har förmåga att göra detta. De förvandlas framför ögonen på en.
Läsaren läser sig själv
Det komiska anslaget från den inledande scenen fortsätter att dugga längs med föreställningen även då allvaret inställt sig, och inte sällan möts de båda i de små reflektioner som görs efter varje novell. Även Henrik från Tölö bibba hör till det komiska duggregnet. Det är inte utan att det blir en air av Godot runt honom, vilket är både skojigt och finurligt, men kunde ha tagits mer tillvara, nu blir det som en tråd som inte riktigt vävs in i helheten.
Den här föreställningen lyfter inte enbart fram betydelsefulla teman för det mänskliga varandet, den lyfter även fram litteraturen som sådan, inte minst den finlandssvenska. Det är som om den vill säga: ”Titta vad vi har! Det här kan vi använda oss av, berika oss med!” Den vill visa att litteratur inte är en lyx, det är ett meningsskapande verktyg. I en bisats nämns den brittiske partikelfysikern Brian Cox som beskrivit hur mening är avhängigt liv och om jorden är den enda ö i universum där det finns liv är den också det enda som ger mening åt universum. Litteraturens betydelse säger därmed sig självt.
Vinterkvällar vill påminna oss om vad läsning kan vara.
Mina tankar går till Marcel Prousts syn på läsandets idé i På spaning efter den tid som flytt: ”Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags förstoringsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjligheten att läsa i sig själva”.
Den möjligheten ges – likvärdigt för alla – på biblioteket.
Teater Mars: Vinterkvällar
I rollerna: Max Bremer, Marcus Groth, Nina Hukkinen, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki
Koncept och regi: Joakim Groth
Scenografi och rekvisita: Rosa Woldhek
Scenografiassistent: Stella Westerlund
Dräkter och mask: Arbetsgruppen
Teknik: Stíofáin Ó Meachair
Ljus och ljus: Aleksi Karjalainen
Visas fram till 27.4
Foto: Stefan Bremer
