Skarpt om hur Sverige blev nyliberalt mecka

av Axel Vikström

Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.

Hur kom det sig att Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.

Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.

Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.

Axel Vikström

Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Arkiv förlag, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.