Christel Sundqvists roman Sista brevet är tredje delen i en svit om Marie, medelålders trebarnsmamma och universitetslektor i specialpedagogik. Boken är en fristående fortsättning på böckerna Vonne och Marie (2016) och Nu spränger vi taket (2018).
Ett av temana i böckerna är vänskapen mellan Marie och Vonne, medan ett annat är den ensamma fastern Sigrid. Denna tredje del följer växelvis Marie och Sigrid – Marie ur ett jag-perspektiv år 2019-2020 och Sigrid ur ett allvetande perspektiv i olika livsskeden från 1947 till 2016. Marie flyger mellan norska Bodø och Vasa, medan Sigrid är stillastående i barndomshemmet i Lerlax.
Bästa vännen Vonne, som redan i Vonne och Marie diagnostiserades med cancer, har i Sista brevet gått bort. Dessutom dör Sigrid och lämnar Marie med skuldkänslor och ett dödsbo att reda upp. Titeln syftar på två sista brev. Dels det sista brevet Vonne, strax innan sin död, skrivit till Marie, i vilket hon uppmuntrar henne att ta emot lektorstjänsten på universitetet i Bodø: ”LEV FÖRHELVETE”. Och dels det sista brevet Sigrid skickade till fästmannen Kurt: ”Låt oss båda glömma varandra”.
Sundqvist är en tekniskt sett skicklig skribent och målar stundvis upp träffande situationsskildringar: Den plötsliga ilskan som blossar upp hos en frustrerad Marie som tar ut det på sina närmaste och låter fjärrkontrollen flyga i golvet samt ångesten och skuldkänslorna efter fasterns ensamma död. Hur Marie går emot Sigrids sista önskan och samtidigt minns den döendes ord: ”Å jag kommer att si allt ni gör”. Språket är sakligt och avskalat. Dialogen går delvis på norska, delvis på dialekt.
Det jag saknar i romanen är fördjupning. Här finns för många sidospår – som Maries flirt med sin norska kollega Geir. Där finns någon slags spänning, men inte tillräckligt för att göra läsaren engagerad. Eller överhuvudtaget arbetet i Norge, som Marie kanske ångrar och kanske inte. Velandet och osäkerheten hade kunnat bli intressant om de verkligen fått ta plats, men det får de inte. Det samma gäller pappans alkoholism och Maries sorg efter Vonne.
Speciellt sorgen lyser med sin frånvaro. Det antyds i romanen att Marie försöker leva enligt Vonnes förväntningar. I härvan av alla andra teman som lyfts fram i romanen verkar Vonne glömmas bort. Mera cirklar handlingen kring faster Sigrid och den ”mörka hemlighet” som ligger bakom hennes ensamhet. Med tanke på hur liten roll Vonne spelar hade romanen (och Marie) kanske mått bättre av att lämna ut Vonne helt från just den här berättelsen.
För Marie blir som besatt av tankar på fasterns ensamhet och vad som gick snett i dennas liv. Hon letar efter svar och hittar dem stegvis. Men inte heller Sigrids tvivel angående fästmannen Kurt och hur hon slår upp förlovningen efter några veckors oförklarlig avsaknad av brev känns riktigt trovärdig. Här hade Sundqvist behövt gräva mera i Sigrid som person. Varför är hon så osäker? Att den äldre brodern dog i kriget räcker inte riktigt som motiv. Hur det verkligen ligger till med de där breven förstår läsaren redan långt innan Sundqvist skriver ut det och avslöjandet av den mörka familjehemligheten blir därför rätt antiklimaktiskt.
Att ge läsaren alla svar är något Sundqvist överlag gör lite för mycket – som när den åldrande Sigrid ser tecken på sabotage och mörka makter överallt och det hela förklaras då Marie städar dödsboet och hittar fasterns mediciner. En av bieffekterna? Paranoia. Här hade det varit mer intressant att lämna det öppet, låta läsaren förbli osäker på om det verkligen är grannen som vill göra livet svårt för Sigrid.
Alla outforskade teman i romanen ger känslan av att Sundqvist inte vågat gå riktigt hela vägen. Hon har antytt brännpunkter men stannat på tryggt avstånd. Därför faller romanen trots sin potential tyvärr lite platt.
Christel Sundqvist:
Sista brevet.
Scriptum, 2023.
