Skillnaden mellan folk och elit är på sätt och vis verklig när det gäller litteraturens offentlighet, skriver Erik Hallstensson i en essä om klass och meritokrati – och om hur saker kunde bli bättre.
En debatt har på sistone synts till i Hufvudstadsbladet etc. Den handlar om vem som ska få avgöra vad som är bra litteratur. En elit av högutbildade redaktörer och recensenter publicerar sina omdömen om detta. Resultaten syns i den media som alla andra läser och tittar på. För att motverka den här skillnaden mellan elit och folk har en högutbildad redaktör beslutat sig för att låta några ”vanliga människor” läsa och tycka om böcker.
Medelklassen legitimerar sig själv
Romanen uppstår inte i takt med medelklassen. Romanen är däremot omöjlig att tänka sig utan medelklassen, och medelklassen har bland annat den att tacka för sin status. Romaner var tänkta att vara hela folkets litteratur. Romanen är alltså först en del av medelklassens (framgångsrika) kulturkamp mot blodsaristokratin.
Kulturen som uppstår kring romanformen präglas av medelklassen till att bli meritokratisk. Meritokrati är medelklassens eget begrepp om demokrati: Den får fatta beslut som har bevisat att den är en expert. Det bevisas genom utbildning. Medelklassens medel mot både aristokrati och outbildad underklass, det som ska legitimera att den till exempel fördelar välbetalda jobb som kulturredaktörer, är att den är utbildad. Det demokratiska med meritokratin är tänkt att vara att alla kan utbilda sig. Det visar sig snabbt att lång utbildning, särskilt i kulturvetenskaper, i hög grad går i arv. I ett samhälle där medelklassen har makten för att de avskaffat feodala hierarkier uppstår nya genom utbildningen. Oftast är dagens litteraturkritiker och -redaktörer den tredje eller fjärde generationen högutbildade kulturutövare. Detta diskuterades för inte så länge sedan med släkten Donner som exempel.
Efter ett par hundra år med romanformen återkommer (evigt) debatten om vem som ska fatta beslut om den. Den här gången diskuteras om en läsarpanel på några personer har avskaffat klasskillnader i romankulturen. Det är bara nys. Att förstå högkulturella romaner kräver oftast en lång utbildning. Den som läst ett par tre böcker om någon modernistisk roman kan föra ett resonemang som varken går att ta till sig eller intresserar den som inte gjort det. Det kräver lång övning i att förstå det subtila språket. Det finns blomstrande forum där litteratur skrivs och diskuteras utan den här sortens disciplinerade reflekterande, och utan dess djupa koppling till medelklassens legitimerande av sin status. Ingen av dessa andra litterära kulturer betalar lika bra som att vara kulturredaktör för ett statligt bolag eller docent i litteraturvetenskap (möjligen med undantag för författare av säljande deckare).
Att förstå högkulturella romaner kräver oftast en lång utbildning. Den som läst ett par tre böcker om någon modernistisk roman kan föra ett resonemang som varken går att ta till sig eller intresserar den som inte gjort det.
Vem berättar en roman?
Svaret på vem som får avgöra vad som är bra litteratur är alltså ”den som med sitt legitimerande CV får tillsätta panelen”. Svaret är i någon mån det samma som när den litterära kulturen kring romanen uppkom. Istället för denna djupt tråkiga ”debatt” vill jag argumentera för hur litteraturen idag kan bli bättre.
Roman Ingarden menar att det finns några ”operationer” som hör till litterära verk. Med operationer menar han någonting i stil med mentala händelser eller handlingar. Ingarden gör egentligen inte något konstigare än att försöka beskriva vad läsare måste göra för att papper med tryck ska bli ett litterärt verk. Han är ute efter vad läsning måste vara.
En för litteratur grundläggande operation är vad Ingarden, med fenomenologers varma kärlek till terminologi, kallar för konkretisation. I alla litterära verk finns ställen där något inte stämmer mellan författarens text och läsaren. Det kan vara att något saknas: Författaren skriver inte vilken ögonfärg en romankaraktär har. Att den har en ögonfärg kan läsaren däremot vara säker på. Det är ju en människa. Läsaren fyller så att säga i själv – den här karaktären är till exempel grönögd. Ingarden använder det här skenbarligen enkla påståendet till analyser om hur läsare läser. Komplicerade uppsättningar känslor och scener kan också vara konkretiseringar, alltså uppstå när läsaren gör något med verket som verket inte uppenbarligen står för.
Vem berättar en roman? Författaren, men också berättarjaget. I många romaner konkretiserar läsaren berättarjaget. Läsaren är alltså med i skapandet av en människa och dennes värld. Samtida romaner är ofta helt eller delvis självbiografiska. Ofta verkar det ha med någon idé om representation att göra. Författarnas subjekt, i den franska filosofiska meningen, finns inte eller är dåligt representerade i offentligheten. Berättarjaget är alltså författaren, eller vissa aspekter av författaren, eller en figur som markeras som konstruerad av material lika verkligt som författaren.
Vad händer med konkretiseringen av den självbiografiska berättelsen? Oavsett hur läsaren konkretiserar berättarjaget är konkretiseringarna inte romanens författare. Författarens verklighet kan alltid sätta gränser för det berättarjag som åtminstone är i omlopp runt den verklige författaren. Den författare som rycker på axlarna åt den självbiografiska figurens eventuella verklighet avsäger sig också den särskilda energi som självbiografin ger.
Det självbiografiska är ett hinder för det spel mellan litteratur och tänkande som konkretisering är, om Ingarden har rätt. Hur ser jag på den värld som en romanfigur innebor? En värld kan inte rymmas på sidor. Här måste jag tänka. Ibland står jag där. Jag mördar i Jonathan Littells De Välvilliga, jag går bredvid en lat reklamare i Ulysses, jag vrider på hur mitt minne fungerar när det serveras kaka. Verkligheten saknas alltid, men det är min verklighet jag kommer med.
Theodor Adorno skriver ofta (särskilt i en uppsats i Noten zur Literatur) om att hur författare (medvetet eller omedvetet) tänkt sig läsarens plats spelar stor roll för hur litteratur kan påverka en kultur. Läsare av romaner med fiktiva berättarjag måste, menar Ingarden, göra något med de oundvikliga lakunerna. Läsaren kan tänka sig hur det kunde vara. Själv-biografen sätter åtminstone detta i fråga genom att alltid reservera verkligheten bortanför läsarens inbillningskraft. Självbiograferna sätter läsaren i relation till någon vars mer eller mindre sanna liv blivit litteratur. Läsarens förmåga att konkretisera, med Ingardens terminologi, och därmed dras in i skapandet av litteraturen, behöver inte nödvändigtvis användas.
Kulturens uran
I samtiden är läsarens position gentemot det biografiska tilltalet i och för sig bara det mindre problemet. Det större är istället vad som händer med den verkliga personen (eller det halvverkliga material som försöker dra sig undan anspråket på sanning) innan detta blivit en bok.
I en borgerlig offentlighet (Habermas) är skillnaden mellan privat och offentligt tungt laddad. Det är kulturens uran. Ett livs övergång från privat till offentlighet betyder oundvikligen dess karismatiska smörjelse: att synas, för alla, alla. Om den gränsen handlar till exempel strider om representation, välkända för den bildade vänstern: Något är mindre representerat i offentligheten, och det är en -(vänster–, men numera också althöger-)politisk uppgift att göra detta mindre representerade offentligare.
Förlag, kultursidor, ”kultur”-tv etc. bestämmer som sagt vad som vinner offentlighet. Det finns många andra offentligheter än denna, men det här handlar om den som medelklassmeritokratin gjort seriös, vägande, intressant. Det verkliga materialet, det som inte kan göra annat än markera att det skildrar, väljs ut för offentlighet. Det är inget nytt. Det är alltså dessa liv som är vägande, intressanta, viktiga. Allmänheten kan till och med ha nytta av det här verkliga livet, menar högutbildade experter.
Här har en populistisk kritik redan fått rätt: En liten elit väljer ut vilka böcker, och samtidens självbiograferade liv, som folket ska läsa och reflektera sina egna liv i. Som många (redan Hofstadter, J-W Müller, Mudde) visat är populism att utgå från en skarp skillnad mellan elit och folk. Vem vill vara populist? Problemet med den litterära meritokratin är att skillnaden mellan folk och elit där är verklig. Både litteraturkritiker och tittarpaneler med ”vanligt folk” rör sig helt inom den här skillnaden. Det är en nästan lika tråkig slutsats som debatten i Hufvudstadsbladet etc.
Var är vägen ut? När exploderar skillnaden så att alla som utses till ”vanligt folk” av en litteraturredaktör tar det för den förolämpning det är?
