Föreställningen Läkaren lyfter fram vad som styr människors sätt att förstå världen – inklusive deras blindheter.
Ridån på Svenska Teaterns stora scen, bakom vilken premiären av Robert Ickes Läkaren i regi av Saana Lavaste väntar, är en nitad vit modulvägg som för tankarna till en cell, till någonting hårt, kallt och opersonligt.
När ridån går upp är både färgsättningen och stämningen den motsatta. I bakgrunden pulserar en tunn, stor, svart duk som en universums lunga, och framför i mörka kläder står Anna Hultins Ruth Wolff, läkaren, så värnlös inför alltets storhet, så utlämnad åt sig själv. ”Vem kan jag tala med om någon dött?”, frågar hon i tomma intet. Scenen är förtätad både till stämning och tematik. Vi möter inte enbart frågan om livets skörhet, utan också komplexiteten kring vilka vi är och hur avhängigt svaret på den frågan är från vilken vinkel vi betraktar oss själva.
Den vita hårda ridån kan ses som Ruth Wolff från utsidan, kanske det vita rent av syftar på en läkarrock, medan den utsatta, frågande, osäkra, är Ruth från insidan. Ingenting är antingen eller.
Hela havet stormar
Sedan åter ett tvärt kast i stämning. Temat livets skörhet lyfts nu in i ett ljusrörsljust rum, stilistiskt avskalat såväl visuellt som ljudmässigt. Till rytmiskt handklappande konkretiseras det i leken Hela havet stormar, leken där man skall hinna sätta sig ner före musiken upphör, men där det alltid finns en stol för lite. Någon faller alltid ur: det är alltid någons tur att dö, det är alltid någon som blir utan privilegier.
Första akten utspelas under tre dagar där varje dag inleds med Hela havet stormar, dramaturgiskt verkligen suggestivt och snyggt. Leken som leder upp till den första dagen utmynnar i att vi befinner oss på Elisabeth institutet för demensforskning bland personal av olika rang.
Själva berättelsen tar nu vid, och genom den skärskådas komplexiteten i vår(a) identitet(er), vad som styr vår förståelse av världen samt människans bristfällighet generellt. Pjäsen är en ombearbetning av Arthur Schnitzlers Professor Bernhardi från 1912.
Som en roddbåt på öppet hav
Ruth är professor och överläkare vid Elisabeth institutet. Därtill är hon kvinna, vit samt av judisk börd, dock inte troende. Senare framkommer även att hon är gay. Under natten har en 14-årig flicka som fått sepsis och blivit medvetslös efter en hemabort tagits in för vård. Flickan ligger nu för döden och Ruth anser att hon skall få dö utan dödsångest, så när de katolska föräldrarna skickar en präst (Niklas Åkerfelt) till institutet för att ge henne sista smörjelsen, vägrar Ruth att släppa in honom.
Konflikten är ett faktum och eskalerar snabbt till såväl en offentlig skandal som till maktkamp på olika nivåer inom institutet. Det blir tydligt att alla styrs av andra motiv än de som anges, ja, även av andra motiv än de själva är medvetna om. Liksom språket är våra identiteter konstruktioner vilka fungerar som glasögon genom vilka vi uppfattar världen. Glasögon, som inte bara gör att vi ser och vad vi ser, utan som också gör oss blinda. Ruth kastas omkring i detta tumult som en roddbåt på öppet hav, och Anna Hultin är övertygande och genuin i sin gestaltning av henne, hon tycks ha blivit ett med Ruth.
Det pressade läget väcker behovet av en syndabock till liv och drevet går mot Ruth. Den första förebråelsen som vaknar rör hennes judiska börd, för som den irländske politikern Conor Cruise O´Brien har sagt: ”antisemitism is a light sleeper”.
Efter en intensiv TV-debatt som nog lämnar mig aningen överbelastad tvingas Ruth att avgå. I debattscenen kondenseras föreställningens budskap att vi inte är förmögna till objektivitet, men att vi trots det måste försöka sträva efter den, men om vi tror att vi lyckas blir vi farliga.
Ensam i regnet står sedan Ruth till tonerna av Leonard Cohens “Who by Fire”, hans version av en bön som reciteras under Jom Kippur, Försoningsdagen. Jom Kippur, högtiden då Gud beslutar om ödet för varje människa under det kommande året. Hela havet stormar.
Genom föreställningen löper repliken ”det är inte över förrän det finns en död kropp” som en röd tråd. Liksom den inledande scenen kan denna betraktas från två håll. Det ena som hårt och kallt, det andra betydligt mjukare, men bägge innebär att så länge det finns liv finns det hopp. Och det är i hoppet som Ruth och prästen slutligen försonas då de samtalar i Ruths trädgård, en scen som känns lite väl tillrättalagd och övertydlig, men som är både fin och klok ändå.
Prästen säger: ”varje person är en stad av människor, man väljer vem som styr”. Således behöver vi alla insikt om vilka som bebor våra respektive städer och ta ansvar för vem vi väljer till makten.
Svenska Teatern: Läkaren
Text: Robert Icke
Översättning till svenska: Hanna Åkerfelt
Regi: Saana Lavaste
Dramaturgi: Nina-Maria Häggblom
Scenografi och kostym: Anna Sinkkonen
Ljud: Hanna Mikander
Ljus: Petri Tuhkanen
Mask: Joonas Lampi
Regiassistent: Ikenna Anyabuike
På scenen: Astrid Assefa, Antonia Atarah, Sonia Haga, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Nina Palmgren, Isabell Sterling, Miiko Toiviainen, Josef Törner och Niklas Åkerfelt.
Spelar fram till 24.4 2024.
Foto: Cata Portin
