I Japan har Hirozkazu Kore-eda fått beröm för att ha återupplivat shomin-geki, en vardaglig filmgenre som utvecklades på 1950-talet. Hans senaste film visar än en gång regissörens säregna förmåga att skildra barn.
Hirokazu Kore-eda är ett stort namn inom filmvärlden. Så pass länge har auteuren varit världsberömd att det kulturspecifika i hans konst ibland har överskuggats av det internationella erkännande han fått: Prix de Jury i Cannes för Like Father, Like Son (2013), Guldpalmen för Shoplifters (2018) – med flera. Många av Kore-edas filmer har dessutom blivit kommersiella succéer.
Även hans senaste verk Kaibutsu/ Monster- har uppmärksammats stort. I fjol fick den Guldpalmen för bästa manus, men det var manusförfattaren Yuji Sakamoto som tog emot priset. För andra gången under sin karriär hade- Kore-eda nämligen regisserat utan sitt eget originalmanus. Monster belönades också med Queerpalmen samt med Gold Q-Hugo-priset vid filmfestivalen i Chicago.
Individens instängdhet
Efter en avstickare till Frankrike (La Vérité) och ytterligare en till Sydkorea (Broker) är Kore-eda tillbaka på mammas gata. Samtidigt som han regisserade Monster hann han också med tv-serien The Makanai som handlar om några unga tjejer i Kyoto.
Handlingen i Monster är förlagd till Nagano,- en av de få prefekturer i Japan som saknar kust. Man frestas att se en viss symbolism i det: på många sätt handlar Monster om individens instängdhet i ett konservativt samhälle. Med orädd blick dyker filmmakarna ner i en uppsjö av sociala tabun och stigman.
Filmens struktur för tankarna till Akira Kurosawas Rashomon. Samma historia berättad ur flera olika perspektiv får en annan innebörd. Berättelsens interna dynamik framstår som mera intressant än själva intrigen.
Vem är monstret?
Saori (Sakura Ando från Shoplifters) är ensamstående mamma. Efter sin makes död uppfostrar hon sin son Minato (Soya Kurokawa-) helt på egen hand. Den kärleksfulla Saori formligen kväver den elvaårige Minato med sin omtanke, men pojken flyr till udda stads- och skogsmiljöer, han kommer hem från skolan med konstiga skrubbsår, han pratar osammanhängande och uppvisar till och med suicidala tendenser. En dag berättar Minato att hans skollärare Hori (Eita Nagayama) förödmjukar och misshandlar honom. Givetvis vänder Saori sig till skolrektorn (Yuko Tanaka). Till råga på allt ryktas det att denne Hori frekventerar skumma barer och har kanske vållat en eldsvåda i grannskapet. Ett regelrätt monster, det är precis vad han är.
I sina kollegers närvaro framstår ”monsterläraren” som en ganska timid och nästan komisk varelse. På sin fritid dejtar han en nyckfull dam (Mitsuki Takahata) som lindar honom kring lillfingret.
Skolans anställda är måna om att inte tappa ansiktet. De påstår att ensamstående mammor är överbeskyddande och ängsliga av sig. Episoderna med Saoris skolbesök är absurda, men för den som har egna erfarenheter av den japanska skolvärlden är igenkänningsfaktorn hög.
”De patriarkala värderingarna är så cementerade i Japan att det är mycket svårt för en kvinna att göra sin röst hörd”, berättar Kore-eda i sin intervju i Madame Figaro (30.12.2023).
Skolrektorn är faktiskt kvinna, men hennes aktningsvärda ålder ger henne pondus. Plötsligt får hennes gestalt en tragisk dimension: det kommer fram att hennes äkta man nyligen körde ihjäl deras barnbarn.
”Vad är jag för ett monster?” Så låter filmens refräng. Denna barnramsa nynnas av Minato och hans jämt leende, undergivne och därför mobbade kompis Yori (Hinata Hiiragi). Finns det några ”monster” i denna historia? Varför mår Minato så dåligt? Är det på grund av faderslösheten? På grund av att hans mamma tycks leva i skuggan av sin döde make som hon lovade dyrt och heligt att ta hand om pojken ”tills han fått en egen familj”? Ligger felet kanske hos skolläraren som gjorde pojken till syndabock? Eller hos Yori, Minatos enda vän?
Genom att tangera filmens nyckelteman: sorg, skuld, lögner uppmanar Kore-eda oss att bli mera hänsynsfulla och uppmärksamma på detaljer, lyssna bättre, inte ge efter för offentlighetens dom som kan förstöra oskyldiga liv.
Utsatthetens tid
Många gånger hinner jag tänka att denna finkänsliga men ibland lite väl spretiga film är en sorts liknelse. Vissa tittare kommer att finna den störande, ändå går Monster garanterat under huden och blir svår att glömma.
Filmmakarnas sätt att gå till väga varierar mellan rättframt och subtilt. Ett av ledmotiven är eldsvådan, med Ryuichi Sakamotos musik i bakgrunden. I den japanska traditionen är elden en symbol för rörlighet, för något som inte går att tygla. Bakom fasaden dväljs kanske en sanning som är alldeles för gränsöverskridande för det samtida Japan. Men här finns även något universellt. Genom att tangera filmens nyckelteman: sorg, skuld, lögner uppmanar Kore-eda oss att bli mera hänsynsfulla och uppmärksamma på detaljer, lyssna bättre, inte ge efter för offentlighetens dom som kan förstöra oskyldiga liv.
Kännetecknande nog går Monster under namnet L’Innocence på franska biografer. Barndomen kallas för oskuldens tid. Samtidigt är det utsatthetens tid.
Bräcklig men uthållig barndom
Oskuldens tid står i fokus även i Nobody Knows/ Barnen som inte fanns (2004). Detta uppskakande drama vann Blue Ribbon Awards i Tokyo år 2005 och blev en av Kore-edas genombrottsfilmer i Väst.
En mamma (Yukiko Ehara) och hennes fyra barn flyttar in i en ny lägenhet. Det antyds att familjen tidigare blivit vräkt eller fått fly från ett antal hyresbostäder. Bara den tolvårige Akira- (Yuya Yagira) får gå ut, men hans småsyskon måste gömma sig hemma. Akira är officiellt folkbokförd men de andra barnen som alla har olika pappor ”existerar inte”. På ytan består familjen endast av mamman och pojken. Om hyresvärden får nys om att kvinnan har fyra barn kommer de att vräkas igen.
I stället för att gå i skolan tvingas Akira att ta hand om hushållet och sina syskon medan deras mor är ”på jobbet”. En dag meddelar hon att hon tänker resa bort och lovar att återvända till jul. Några månader går, men hon kommer inte.
De övergivna barnen försöker stötta varandra, men snart klarar de sig inte längre. Barndomens bräcklighet men samtidigt uthållighet skildras vackert och ömt. Filmen är ett nedstigande till dödsriket, men samtidigt ett bevis på Kore-edas tro på människan. Han skakar om sitt hemlands tabun: i Japan är modersgestalten närmast allsmäktig. Här har vi en kärleksfull men ansvarslös mor som låter sin son ta ansvar som om han vore en förälder.
Mödrar och fäder
Nobody Knows bygger på en riktig händelse, Suginami-fallet. Verkligheten var ännu mera tragisk. Efter ett syskons död placerades den äldsta pojken på en kriminalvårdsanstalt. Mamman dömdes till tre års fängelse, men senare återfick hon vårdnaden om de två yngsta barnen: adoption förekommer inte så ofta i Japan där föräldralösa barn är stigmatiserade. Allt detta hände i Tokyo år 1988. Suginami–fallet har bleknat i det kollektiva minnet och ersatts av Kore-edas kusliga men poetiskt berättade historia.
Den 12-årige Yuya Yagira blev den yngste skådespelaren någonsin som fått priset för bästa manliga huvudroll i Cannes. Visst har han likheter med Soya Kurokawas rollfigur i Monster. De båda pojkarna är inbundna, fåordiga, sköra inombords och märkta av en stark inre längtan.
Några far- eller morföräldrar syns inte i vare sig Nobody Knows eller Monster. Inga släktingar överhuvudtaget. De finns däremot i I Wish (2012), Kore-edas charmiga men konventionella film om två unga bröder. Den äldre generationen syns också i hans rätt så självbiografiska Still Walking (2008) – som ofta jämförts med Yasujiro Ozus skildringar av familjer i upplösning. I Japan har Kore-eda fått beröm för att ha återupplivat shomin-geki, en vardaglig filmgenre som utvecklades på 1950-talet. Intressant nog nämner Kore-eda inte Ozu bland sina husgudar som innefattar Mikio -Naruse och Ken Loach.
Socialt tryck
Genom åren har Kore-eda etablerat sig som en mästare på att regissera barn. Hans tidiga erfarenheter inom dokumentärfilm har kommit väl till pass. År 1991 gjorde han tv-filmen Lessons from a Calf som berättar om en grupp barn som tar hand om en kviga inom ramen för ett skolprojekt.
Både i Monster och i Nobody Knows förekommer något som måste gömmas bakom en fasad. Huvudpersonerna tampas med tvånget att passa in i ett samhälle vars språk och sätt att meddela sig ofta utelämnar personliga pronomina och till och med objekt i meningarna.
Stor är klyftan mellan barnens oskuldsfulla värld och det sociala tryck som utövas på dem redan i unga år. ”För närvarande tenderar samhället att förkasta det som inte kan avläsas vid första anblicken”, säger Kore-eda. ”Jag vill visa vilka ytterligheter det kan resultera i.”
Kaibutsu/ Monster
Drama. 125 min.
Japan, 2023.
Regi: Hirokazu Kore-eda
Manus: Yuji Sakamoto
Foto: Ryoto Kondo
Musik: Ryuichi Sakamoto
I rollerna: Soya Kurokawa, Sakura Ando, Eita Nagayama, Yuko Tanaka
