Hela mitt liv har jag tagits för finsk. Det beror helt enkelt på mitt efternamn som med lite god vilja kan läsas som Sakari, att jag är uppvuxen i en förort till Stockholm med många finnar och att få rikssvenskar vet vad meänkieli är och vem som är tornedaling. Inte för att det sistnämnda hade hjälpt då jag inte är tornedaling heller, även om min släkt har hundratals års historia i Norrbotten och Haparanda. Min historia är dock inte mer intressant än den samhällsförändring som kan spåras med den.
När jag var ung bodde jag i en Stockholmsförort som var en gammal industriort. Under hela min uppväxt fanns affischer som annonserade ut att det var finsk dans på dansbanan. Samma affisch användes i säkert 20 år och den var helt oanfrätt av modern grafisk design då det enda som uppdaterades var tiden för dansen. När det skulle retas i skolan var det ofta som jag kallades finsk. Ett nedsättande epitet då det finska var arbetslöshet, alkoholism och kniv. För mig var det mest konfunderande då jag inte var finsk och ingen i släkten jag kände var det heller. Eftersom jag togs för vara finsk tänkte jag att detta var något att utforska vidare. Det sträckte sig inte längre än att jag i gymnasiet försökte läsa Kalevala och gav upp illa kvickt då jag tyckte det var en mycket tråkig bok.
När det skulle retas i skolan var det ofta som jag kallades finsk.
På grund av min uppväxt har jag alltid varit öppen för det finska och har kunnat följa hur finskheten har fått ny status i Sverige. Från alkoholism och misär till en beundran för en kultur och ett land som inte totalförstörde sin välfärdsstat som vi gjorde. Men också en insikt i hur djupa de historiska såren är i Finland efter inbördeskriget. När jag efter några år på universitetet gick in i politiken jobbade jag för Socialdemokraterna. Där hade jag en mycket finskbejankade finsk kollega, bokstavligen, som hade en guldkedja med lejonet utanför t-shirten och salmiakpucken i handen. Hen konfronterade mig och frågade om min familj var på den vita sidan då hen tyckte att mitt efternamn hade klang av finländsk adel. Återigen fick jag förklara att jag inte är finsk eller att jag, av mig veterligen, inte hade någon finsk släkt.
Lagom till att det finska får status slutar jag få detta oförtjänta privilegium. Nu sitter säkert läsaren av denna finlandssvenska tidning och ropar ut: men tas du inte för att vara finlandssvensk?!? Intressant nog har jag aldrig tagits för att finlandssvensk, det beror nog bara på att de rikssvenskar som känner till finlandssvenskar är för pretentiösa och fina i kanten för att göra ett sådant faux pas.
Med den ökade migrationen till Sverige har jag allt oftare tagits för kurdisk, rysk och italiensk och mer sällan för finsk, vilket är tråkigt för mig eftersom det är så att samtidigt som kunskapen om det finländska har ökat i Sverige, har statusen också ökat. Bästsäljande böcker, poddar och det faktum att mitt hemland blir allt mer dysfunktionellt gör att många tittar utåt mot världen och där finns Finland en timme med flyg österut. Samtidigt har vår SD-ledda regering, i sin iver att klämma åt svarta och bruna människor, strypt alla pengar till ”etniska organisationer”, däribland finlandssvenska organisationer i Sverige. Resultatet blir i slutändan att det finska och finlandssvenska blir en fetisch för en bildad klass snarare än en levande kultur. Att tas för finsk har gått från att vara ett hån till att vara ett privilegium jag inte gjort mig förtjänt av.
