Etikettarkiv: Finland

Ode till ett namn

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Helsingfors nya stadsbibliotek ”Ode” skall öppnas för allmänheten. Äntligen, ett nytt kulturellt landmärke, med utsikt mot det så kallade Medborgartorget, Riksdagshuset, Kiasma-museet och den hemska svarta kolossala gäddan, som står upprätt framför Musikhuset. Men ”Ode”? Nomen est omen – namnet är ett omen, ett förebud och ett tecken på någonting. Men på vad i detta fall? Det var visst beskäftiga kommunalpolitiker som fick till stånd översättningsformen av ”Oodi”, det namn på finska som segrade i en namntävling. ”Oodi” har en klang av lyrik, musik, högstämdhet och högkultur, men ingenting att göra med ett stadsbibliotek, särskilt inte i det koncept som den nya byggnaden erbjuder. Inte med byggnaden som arkitektur heller.

Med god vilja kan man förklara ”Oodi” i kulturella termer. I själva verket är det fullständigt likt namnen på många nya köpcentra: Redi, Kamppi, Kluuvi, Dixi i Dickursby. Tvåstaviga, slutar på -i. Tvåstavigt skall det vara, på finska: Itis, Tripla. Gärna med lite latinitet som i Tripla, f.d. Böle, f.d. Fredriksberg kring tågstationen. Vi väntar på Dupla, Quadrupla, Qvinta.

Vi får leva med olika namn i årtionden, i århundraden. De lever längre än de som har hittat på dem, liksom själva byggnaderna. Vem det sedan är som överhuvudtaget har hittat på att offentliga byggnader skall ha namn är något oklart. Lika oklart är om de överhuvudtaget behöver konstgjorda namn. Riksdagshuset – Rixia? Järnvägsstationen – Tågia, på finska Assa, av gammalt. Kan inte husen heta vad de är, som Nationalmuseum eller Nationaloperan, Posthuset,  Stockmann, Universitetet, Studenthuset, Nationalbiblioteket, Riksarkivet? Alltså Stadsbiblioteket och inte ”Ode”.

Den svenska versionen är fullständigt misslyckad. Ingen vet vad ett ”Ode” är i bibliotekssammanhang, vad det betyder och hur det skall uttalas. Oodee? Åådé? Åde? Åådee? Åde med finlandssvensk betoning på första stavelsen ligger väl närmast. Den gammelgröna politikern Osmo Soininvaara, allmänt kallad ”Ode”, får här ett ofrivilligt minnesmärke.

Ett anspråkslöst förslag: glöm på något taktfullt sätt hela Oodi-Ode-underligheterna. Ta i stället i bruk något annat namn, begripligt på svenska, finska och andra språk. Urhelsingforsiskt vore Stadi, med tillägget -kirjasto/biblioteket.  Även om det nya stadsbibliotekets verksamheter och innehåll hör hemma i det som kunde kallas kulturhus, allaktivitetshus eller liknande, så finns också inslag av böcker och bibliotek bland våningarna.

Det sägs att finsktalande har oändligt svårt med två konsonanter i början av ett ord och med bokstäver d och g. Så länge man säger ”tati” och inte ”stadi” är man en främling i Helsingfors. Men övning ger färdighet: Olympiastadion har hetat så på finska och svenska sedan 1930-talet. Det nya Stadibibliotekets arkitektur skulle förstås också göra skäl för ett annat helsingforsiskt namnalternativ: ”Buli”, lika på finska och svenska. Står för stor, pösande, överdrivet, påträngande stor. Uttalas boli, tonvikt på första stavelsen, kort.

Rainer Knapas
är historiker

Arto Paasilinna skapade ett manligt reservat

Arto Paasilinna fick sitt internationella genombrott i mitten av 1990-talet. Harens år översattes till svenska 1992 och följdes av en rad andra romaner. Plötsligt läste alla i Sverige Paasilinna. Även jag läste honom i Camilla Frostells svenska översättningar: Den ljuva giftkokerskan, Livet är kort Rytkönen lång, Den ylande mjölnaren, Kollektivt självmord. Min egen favorit var nog Livet är kort Rytkönen lång, en munter och tillika urfinsk road movie som får en bokstavligt talat explosiv kulmen. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt blev någon gång efter sekelskiftet dassläsning på landet, och hade såvitt jag minns gynnsam inverkan på peristaltiken.   

Men någon gång i slutet av förra decenniet tappade jag bort Arto Paasilinna. Jag läste en ny roman – jag minns inte längre vilken – och jag kände igen teman och stilgrepp, berättelsen tycktes mig med ens förutsägbar och tråkig. Upprepningen är en djävul som hotar alla produktiva författare, och Arto Paasilinna var produktiv: totalt 44 titlar blev det sedan debuten 1964. 26 romaner har till dags dato kommit på svenska.

Det är alltså flera år sedan jag läste Paasilinna. När nyheten om hans död kom i mitten av oktober gick jag till bokhyllan – och hittade ingenting av Paasilinna där, fastän jag inte minns när jag skulle ha gjort mig av med hans böcker. Några dagar senare har jag ärende ut på landet och passar på att kika in i lillstugan, där det står någon hyllmeter med deckare och allsköns andra pocketböcker, sådant man kan läsa och läsa om en lättjefull högsommardag. I lillstugan hittar jag faktiskt två pocketböcker av Paasilinna: De hängda rävarnas skog och En lycklig man. De känns helt obekanta. Jag ögnar igenom baksidestexterna. Jag måste ju ha läst dem. Men jag minns ingenting av innehållet.

De fick följa med när jag reste över till Finland, och jag måste erkänna att reslektyren var underhållande.

Humor i förbigående

Det är lätt att förstå Paasilinnas stora popularitet, såväl i hemlandet som utanför dess gränser. Han kunde konsten att berätta en god historia och dra läsaren med sig från första sidan. Han var rolig. Humorn genomsyrade allt han skrev, och den var aldrig ansträngd utan integrerades i texten på ett självklart vis som är svårt att göra rättvisa åt. Paasilinna berättade inte roliga historier, han gestaltade sin humor genom att dra ett händelseförlopp bortom gränsen till det absurda. Som alla stora humorister förstod Paasilinna att man måste hålla en mycket allvarlig ton för att det ska bli riktigt roligt. En bra historia ska återges liksom i förbigående, och berättaren får inte låtsas om att det är roligt. Börjar han själv fnissa är allt fördärvat.

Jag sitter med De hängda rävarnas skog i baren på färjan till Helsingfors och fnissar för mig själv. Paasilinna hanterar intrigens många tvära vändningar skickligt och med mycken fantasi. Det finns ett ord som kan sättas på den här boken: berättarglädje. Så hör ju De hängda rävarnas skog hemma i mitten av författarskapet, romanen utkom ursprungligen 1983. Vid det laget hade Paasilinna uppenbarligen lärt sig att hantera sina episka verktyg, och rutinen hade ännu inte tagit över.

En man i en Ayn Rand-drömvärld

En lycklig man utkom redan sju år tidigare, året efter genombrottet med Harens år 1975. Här är hjälten den storväxte ingenjören Akseli Jaatinen, som kommer till Granbacka, ett samhälle någonstans i Finland, för att leda anläggandet av en ny bro. Jaatinen är en typisk Paasilinna-hjälte: företagsam, intelligent och hederlig; under den lite skrovliga ytan klappar ett gott hjärta och han saknar inte känslor. Han är en hygglig karl, helt enkelt. I begynnelsen går brobygget undan med fart, ty Jaatinen är inte bara en kompetent ingenjör utan också en god arbetsledare som förstår att det lönar sig att ha bra relationer till arbetsstyrkan. Men det skär sig mellan den hyggliga ingenjören och de styrande i Granbacka. Berättelsen når en första kulmination i skildringen av ett kaotiskt midsommarfirande, som får vittgående konsekvenser för ingenjör Jaatinens del. Han får sparken av statliga Väg och Vatten. Till råga på allt har Jaatinen hunnit bli kär och fått ihop det med kommunsekreterare Irene Koponen. Problemet är bara att den vackra kommunsekreteraren inte begriper vem hon delat säng med förrän på morgonen. När hon blir på det klara med att hennes nattfriare är samme man som av länsmannen och kyrkoherden utmålats som en skurk kastar hon ut Jaatinen.

Men Jaatinen vägrar erkänna sig besegrad. Som den typiske Paasilinna-hjälte han är går han till motangrepp och efter en rad förvecklingar står han till slut som segrare. Jaatinen blir storföretagare i Granbacka och den som styr i kommunen. Under vägen har han fått ihop det med ännu en kvinna, läroverksrektorns hustru Lea Rummukainen, som blir gravid. Men han är fortfarande lika förälskad i kommunalsekretaren. Jaatinen sköter också det här på sitt sätt.

Egentligen är En lycklig man en alldeles hemsk bok. Romanen är en okritisk hyllning till entreprenören, den företagsamme mannen som med fiffighet och hårt arbete överkommer alla hinder och regler. Det slutar med att han bygger ett hus i Granbacka med mittdel och två flyglar. I flyglarna inhyser han sina bägge hustrur, Lea och Irene.

En lycklig man är en naiv dröm om manlighetens totala seger, kryddad med en smula inspiration från Ayn Rand, i finsk light-version. Jag föreställer mig att romanen måste ha uppfattats som minst sagt provokativ i det sena 70-talets Finland. Inte minst kvinnorna är här, som i så många andra av Paasilinnas romaner, pappersdockor sedda genom det manliga ögat; de får nöja sig med rollen som subjekt för de manliga hjältarnas agerande. Eller så är de, som ”skoltgumman” Naska Mosnikoff i De hängda rävarnas skog, också upprorsmakare. Den 90-åriga Naska, världens äldsta skoltsame, vägrar nämligen att låta sig tas in på ålderdomshemmet i Enare, rymmer och hamnar ute i ödemarken hos förbrytaren Oiva Jantunen och den alkoholiserade majoren Sulo Remes, som av olika skäl har valt att dra sig tillbaka från civilisationen. Här blir hon ett slags piga åt de två herrarna och extramormor åt de två lyxprostituerade som våra hjältar låter flyga in från Stockholm. Naska Mosnikoff skildras med ett slags nedlåtande vänlighet, som inte borde vara obekant för den som läst sin Paasilinna.

Upprepningarna övertydliga

Så var ju kritikerna långt ifrån nådiga mot Arto Paasilinna, och något Finlandiapris fick han aldrig, till skillnad från sin äldre bror Erno. Men han var och är populär – framför allt bland manliga läsare. Han skriver lättläst, texten flyter muntert fram, språket är enkelt och rättframt och ställer inga stora krav på läsaren. Hans hjältar är ofta skurna enligt samma, tämligen enkla och rätt platta mall, det behöver man inte läsa många böcker för att upptäcka; vissa typer har en benägenhet att återkomma, som den förbittrade yrkesmilitären med olycksalig smak för pomeransbrännvin.

Med åren tycks Paaslinnas skrivande gå allt mer på rutin. Det syns i såväl handling som i personskildringen. Han hemföll åt att återanvända gamla grepp, och det kan man göra så länge läsarna inte upptäcker det. Men tyvärr blev upprepningarna allt tydligare hos Arto Paasilinna.

En viktig orsak till hans stora framgångar är, tror jag, att många helt enkelt känner sig trygga i Arto Paasilinnas sällskap. Hans berättarkonst fungerar som ett maskulint reserverat där läsaren inte behöver riskera mycket. N

Text Lars Sund
Foto Basso Cannarsa/Opale

EU-medborgarskapet – en dödsruna

José João
Jose Joao.
Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.

Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.

Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.

Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.

Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.

För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.

En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…

Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.

Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.

Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.

Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.

José João
jobbar som universitetslärare i Storbritannien

Välkommen arbetarhistorik – men vart försvann kommunisterna?

Ole Högbergs gedigna bok Sista brukssamhället är det första verket som beskriver Dalsbruks historia ur arbetarnas synvinkel, och således ett efterlängtat tillskott. Tyvärr bidrar ändå författarens socialdemokratiska familjebakgrund till att den åboländska industriortens historiskt så prominenta kommunistiska rörelse nästan helt förbises, skriver Tomy Wass.

Dalsbrukbördiga historieläraren Ole Högberg har utfört en unik kulturgärning genom författandet av boken Sista brukssamhället. Ett Finland genom Dalsbrukares ögon. Boken är en 486 sidors tegelsten som beskriver Dalsbruk från begynnelsen fram till idag sedd ur bruksarbetarnas synvinkel.

Högberg konstarerar att det finns en tidigare bok om Dalsbruk, nämligen Thure Svedlins företagshistorias Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686–1936. I denna äras en enda arbetare med namn, nämligen den ”vettvilling” som 1907 tog livet av såväl disponenten som överingenjören. ”Vettvillingen” lystrade till namnet Albert Högberg, en släkting till författaren.

En berättande historiebok om Dalsbruk har verkligen saknats. Högbergs bok ger en mycket ingående beskrivning av Dalsbruks och bruksarbetarnas historia under mer än 350 år. Högberg konstaterar att förmågor sannerligen inte har saknats på orten, men kan det vara brukssamhällets stundom mördande humor – rädslan för att bli tjärad och fjättrad – som avhållit varje presumtiv författare, åtminstone av arbetarstam? Hur kommer det sig att just Högberg dristat sig till ett försök? Själv ger han olika förklaringar: För att han råkar vara släkt med ovannämnda vettvilling? För att så många kritiker redan är döda? För att själva brukssamhället hunnit dunsta bort? Kanske allt detta. Själv tror jag Högbergs profession som historielärare haft stor betydelse, liksom det att han säger sig ha varit arg i sin barndom. Han var barnet utan förhistoria. Arg! För i en arbetarkultur blir man inte ledsen. Bara arg. Högberg fick impulsen till boken när hans silikos-sjuka far inväntade döden. Silikos var en mycket vanlig dödsorsak bland arbetare i Dalsbruk långt in i modern tid.

Levande släkthistoria

Som en beskrivning av brukssamhällets historia placerat i ett perspektiv av nationen Finlands utveckling kommer Högbergs bok att få ett värde som inte kan överskattas. Till exempel har händelserna (eller icke-händelserna) i Dalsbruk före, under och efter inbördeskriget 1918 för första gången beskrivits på ett helhetsmässigt sätt. Högberg ger även en krass beskrivning av de enorma klasskillnader som levde kvar i Dalsbruk långt efter att de började uppluckras i landet i övrigt.

Det är också tidsbeskrivningen fram till 1920-talet som är bokens allra starkaste sida. Utvecklingen efter detta har Högberg rätt långt valt att beskriva genom efterlämnade brev och intervjuer med sina egna släktingar och släktingars vänner och bekanta, vilket ger en möjlighet att personligen följa deras livsöden under en lång period. Detta är en styrka i beskrivningen, men också det som jag uppfattar som en klar brist. Högberg härstammar från en socialdemokratiskt präglad släkt (med bland andra riksdagsmannen Gottfrid Lindström). Framställningen av de politiska och samhälleliga skedena under tiden från 1920-talet fram till krigslutet blir sålunda en beskrivning av den socialdemokratiska sidan där det faktum att det fanns andra, mycket starka politiska strömmar bland arbetarna i Dalsbruk så gott som lyser med sin frånvaro. Även om de inte alltid kunde marknadsföras öppet på grund av kommunistlagarna – att öppet utrycka sin åsikt kunde innebära avsked från arbetet eller rentav tukthus – så fanns det i Dalsbruk mycket mera radikala strömningar, vilket utvecklingen efter krigsslutet mycket tydligt visade. Denna bit av verkligheten faller nästan helt i skymundan i Högbergs framställning, vilket gör att berättelsen framstår som bara halv.

Politik bestraffades

Högberg beklagar att intresset att delta i politisk och facklig verksamhet tidvis var mycket svagt utan att gå in på orsakerna. Kan dessa ha varit att politisk och facklig aktivitet var direkt farlig, och den enda politiska aktivitet som tolererades var en tandlös medlöparverksamhet som under tiden före och under krigen omfattade rent vapenbrödraskap? Det säger sig självt att arbetare längre ut på vänsterkanten inte såg någon som helst orsak att delta i sådan verksamhet. Man bör minnas att även i Dalsbruk var skyddskåren den verkliga maktfaktorn från 1930-talet framåt, och speciellt under krigsåren hade den makt att bestämma över misshagliga personers liv och död.

Högbergs val av persongalleri medför att denna sida närmast helt förbigås. Det hade varit intressant av få läsa om arbetare som avskedats eller tvångsinkallades till fronten av politiska orsaker. Så till exempel fann sig min egen morfar plötsligt, vid 40 års ålder, som frontsoldat bara på grund av ett förfluget ord på arbetsplatsen. Eller ta den (socialdemokratiska) fackavdelningsordföranden Oskar Wendelin som i sin fackliga verksamhet var alltför militant för bruksledningens smak. I egenskap av krigsveteran fick han inte avskedas, men han neutraliserades genom tvångsförflyttning till Chrichton-Vulkanvarvet i Åbo. Än sämre gick det för den (kommunistiska) huvudförtroendemannen som förflyttades till att stå till höfterna i slaskbrunnarna och ösa avskrädet för hand. För att till slut avskedas helt. Det finns otaliga liknande händelser fram till slutet av 1950-talet. Tyvärr får de ingen plats i Högbergs framställning.

Vinklad historiebeskrivning

Den infallsvinkel Högberg valt påverkar speciellt beskrivningen av tiden efter krigsslutet och tiden när den folkdemokratiska arbetarrörelsen började verka fritt i landet. Denna del av boken är klart den svagaste biten. Här förfaller Högberg tyvärr till att okritiskt upprepa ”vapenbrödrasocialdemokratins” propaganda utan att redogöra för de verkliga nya förhållandena i Dalsbruk. Den enda representanten för den folkdemokratiska nya rörelsen som får komma till tals intervjuas om det spirande teaterintresset i Dalsbruk. Att missnöjet med det gamla socialdemokratiska styret var så stort att folkdemokraterna genast intog en hegemoniställning på fabriken och även blev hela kommunens största politiska grupp förbigår Högberg helt. Den förändrade situationen beskrivs mycket bra av fackets årsmöte i februari 1946 där en folkdemokrat valdes till ny fackordförande med 73 röster. Den sittande socialdemokratiska ordföranden erhöll 4 röster.

Intressant hade också varit att få ta del av de fackliga händelser med strejker och maskningsaktioner som gick igen under 1950-talet, aktioner som ofta var mera rikspolitiskt styrda än ren fackföreningspolitik.

Trots att man kan anföra kritik mot Ole Högbergs val av infallsvinklar och övertydliga politiska preferenser förtar det inte helhetsintrycket av en mycket behövlig och god beskrivning av Dalsbruksarbetarnas vardag från begynnelsen år 1686 till fabrikens konkurs år 2012. Hittils har bekrivningarna av livet på bruket utgått från brukspatronerna och deras familjer. Högberg är först med att ha beskrivit livet ur bruksarbetarens perspektiv.

Tomy Wass

Ole Högberg: Sista brukssamhället.
Ett Finland genom Dalsbrukares ögon.
Författares bokmaskin, 2018

Kakan delar inte sig själv rättvist

Fenomenet ränta på ränta kommer att leda till att den rikaste tiondelen av finländarna äger 90 procent av alla landets tillgångar om femtio år, visar en statistisk modell. Vi kan alltså inte lämna ekonomin åt finansmarknaden, skriver Jan Rundt.

I juni i år publicerade Statistikcentralen en rapport om hur fördelningen av finländarnas nettoförmögenhet utvecklats (alltså folks tillgångar minus de skulder de har, se diagram 1). Det som kanske överraskar är att den ljusblå linjen längst ner i diagrammet inte beskriver en fattig minoritet, utan hälften av befolkningen i landet. I den situation som råder i dag innehar alltså en representant för den rikaste tiondedelen av befolkningen i medeltal ungefär 40 gånger så mycket förmögenhet efter skulder som en representant för den mindre bemedlade hälften av befolkningen. Och den här obalansen har vuxit konsekvent under de senaste tjugo åren.

Diagram 1.

De rikaste drar ifrån

Den enda befolkningsgruppen vars relativa andel av kakan har ökat under den här tiden är enligt Statistikcentralens uppgifter den rikaste tio procenten. Och inte bara det, takten med vilken den rikaste tiondedelens ekonomiska övertag ökar stegras också med tiden. I diagram 2 kan man se hur den här utvecklingen skulle se ut om den fortsatte femtio år framåt i tiden i precis samma takt.

Diagram 2.

Slutscenariot är att den rikaste tiondedelen av befolkningen äger nästan nittio procent av allt som finns att äga. Det här må verka som en intressant men orealistisk tankelek, men faktum är att det här var normen i Europa för drygt hundra år sen, just innan det första världskriget, något som Thomas Piketty skrev om i sin vitt omtalade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Ägandet var koncentrerat i väldigt få händer och någon medelklass fanns inte att tala om.

Hur kan då den rikaste tiondedelen igen dra ifrån på det här viset? Ett svar är kapitalismen. Ur Statistikcentralens uppgifter framkommer att den rikaste tiondedelen äger majoriteten av alla finansinstrument: till exempel 84 procent av börsaktierna och hela 90 procent av landets onoterade aktier. Och aktieportföljernas värden kommer att stiga.

Ränta på ränta som motor

Det kan uppfattas som kontraintuitivt att pengarna skulle kunna växa så mycket som det enorma röda fältet i diagrammet visar, men fenomenet ränta på ränta är förvånansvärt effektivt när det gäller att få en pengahög att bli större. Under finansmarknadens historia har aktier i medeltal gett en avkastning på 7 procent. Med den tillväxttakten kommer en förmögenhet att fördubblas ungefär vart tionde år. Efter tjugo år fyrdubblas den och efter trettio år är den åtta gånger så stor. Och det här utan att ägaren lyfter ett finger, eftersom det räcker med att googla upp ett passande fondbolag, överföra pengarna och sen vänta.

Det här fenomenet används som argument för att alla kan bli kapitalister, att det är ett spel som är öppet för alla. Det är ju bara det, att för att kunna investera en så stor summa att det verkligen har någon betydelse måste man ha en nettoförmögenhet som ligger och skräpar. Kapitalismen är därmed ett spel som är kraftigt riggat: har du redan pengar, till exempel om du får ett arv eller har haft möjlighet att välja ett jobb som ger väldigt hög lön och sedan inte råkat ut för skilsmässa med ensamförsörjning av barn, sjukdom eller arbetslöshet, så kommer du att kunna låta dina överloppspengar fördubbla sig vart tionde år.

När alla fick det bättre

Hur kommer det sig då att vi inte redan idag står i den situation som jag utmålar som ett möjligt scenario om femtio år? Som jag tidigare nämnde var vi redan i den sitsen för drygt hundra år sedan. Sedan omvälvdes världen som vi känner den genom två förödande världskrig då gamla förmögenheter skingrades och Europas efterkrigstida stater gick i bräschen för att bygga upp samhället igen – och i den processen jämnades skillnaderna ut. Visst fanns det också en finansmarknad och förstås gav den väldigt stor avkastning, men ekonomierna växte så det knakade och inflationen tillät inte skillnaderna att växa fullt så mycket. Alla fick det bättre, även om vissa fick det mer bättre än andra.

Hur ser då framtidens förmögenhetsutveckling ut? I diagram 3 är det här illustrerat med tre möjliga scenarier.

  1. Vad händer med den rikaste tiondelens andel av förmögenheten om ekonomin växer i samma takt som under den senare hälften av 1900-talet (här används en tillväxttakt på 3 % som exempel)? Det röda fältet med den rikaste tiondelen växer nog, men väldigt långsamt.
  2. Vad händer när tillväxten ligger på var den varit de senaste årtiondena (som bäst kring 1,5%)? 
  3. Vad händer i ett scenario där kakan börjar krympa och vi får en längre tid av ekonomisk avväxt? 
Diagram 3.

Det finns väldigt få tecken på att vi kommer att gå tillbaka till en stadigt kraftig tillväxt. En ekonomisk tillväxt på 3 procent eller uppåt är en historisk anomali och något som vi bara sett i världshistorien vid tillfällen som när den industriella revolutionen sparkade igång och när världen byggdes upp igen efter att ha smulats sönder av krig. Tvärtom står världssamfundet för tillfället inför en enorm ekonomisk omställning, när den fossildrivna ekonomin måste fasas ut.

Börjar kakan krympa?

För bara några veckor sedan fick vi läsa om IPCC:s rapport som berättade att mänsklighetens åtgärder för att minska på koldioxidutsläppen hittills inte har räckt till. Vi behöver en häftig omställningstakt och utsläppen måste reduceras till hälften fram till år 2030. Den här sortens minskning i utsläpp har under den industriella eran endast uppvisats under korta tider av extrem ekonomisk tillbakagång, som i östblocket just efter Sovjetunionens fall eller korta tider kring finanskollapsen år 2008.

Under tiden har vi inte sett förnybara energiformer ersätta fossila bränslen ens i närheten av den takt som den här omställningen skulle kräva. De förnybara energikällor som har tagits i bruk har gått åt till att kompensera för den ekonomiska tillväxt som hela tiden sker. Samtidigt har ingen lagt fram bevis för att ekonomisk tillväxt skulle kunna frikopplas från tillväxt i energikonsumtionen, för att inte tala om alla andra former av resursförbrukning som alla mätare visar på att den globala ekologin inte håller för.

Vänstern kommer in i bilden

Har vi inte en lösning där vi kan kombinera mera tillväxt med att rädda framtida generationers liv på jorden så måste vi förstås som ansvarsfulla varelser börja med att rädda liv och sedan först fundera över vad det innebär för den ekonomiska tillväxten.

Vi står alltså med största sannolikhet inför ett scenario där vi ska dela på en kaka som inte längre växer så det knakar, utan kanske till och med börjar krympa. Det är svårt nog att dela rättvist på en växande kaka, särskilt eftersom vissa vill ha mera och eftersom det till och med finns mekanismer som gör att vissa hela tiden får en allt större del av kakan. Att inte bara avstå från den här tillväxten utan till och med gå med på en rättvis fördelning också när ens egen del i absoluta mått mätt börjar krympa är inte helt lätt för den mänskliga psykologin.

Men å andra sidan, i den här prekära situationen som mänskligheten står inför, är det varken särskilt smart eller genomtänkt att överlämna utformningen av samhällsordningen på en matematisk absurditet, den för många så obekant kraftiga effekten av ränta på ränta. Om vi vill behålla ett samhälle som inte endast består av en liten minoritet av vinnare och en stor majoritet av förlorare, så kan vi inte överlämna ekonomin åt finansmarknaden. Vi behöver en ekonomi som är reglerad för att tjäna det mänskliga samfundet och där kommer vänstern in i bilden. N

Text & grafik Jan Rundt

EDIT 16.11.2018: I papperstidningen var färghänvisningarna i texten lite snurriga, eftersom redaktionen bytte färger i diagrammen utan att notera att texten också behövde ändras.