Fenomenet ränta på ränta kommer att leda till att den rikaste tiondelen av finländarna äger 90 procent av alla landets tillgångar om femtio år, visar en statistisk modell. Vi kan alltså inte lämna ekonomin åt finansmarknaden, skriver Jan Rundt.

I juni i år publicerade Statistikcentralen en rapport om hur fördelningen av finländarnas nettoförmögenhet utvecklats (alltså folks tillgångar minus de skulder de har, se diagram 1). Det som kanske överraskar är att den ljusblå linjen längst ner i diagrammet inte beskriver en fattig minoritet, utan hälften av befolkningen i landet. I den situation som råder i dag innehar alltså en representant för den rikaste tiondedelen av befolkningen i medeltal ungefär 40 gånger så mycket förmögenhet efter skulder som en representant för den mindre bemedlade hälften av befolkningen. Och den här obalansen har vuxit konsekvent under de senaste tjugo åren.

De rikaste drar ifrån

Den enda befolkningsgruppen vars relativa andel av kakan har ökat under den här tiden är enligt Statistikcentralens uppgifter den rikaste tio procenten. Och inte bara det, takten med vilken den rikaste tiondedelens ekonomiska övertag ökar stegras också med tiden. I diagram 2 kan man se hur den här utvecklingen skulle se ut om den fortsatte femtio år framåt i tiden i precis samma takt.

Slutscenariot är att den rikaste tiondedelen av befolkningen äger nästan nittio procent av allt som finns att äga. Det här må verka som en intressant men orealistisk tankelek, men faktum är att det här var normen i Europa för drygt hundra år sen, just innan det första världskriget, något som Thomas Piketty skrev om i sin vitt omtalade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Ägandet var koncentrerat i väldigt få händer och någon medelklass fanns inte att tala om.

Hur kan då den rikaste tiondedelen igen dra ifrån på det här viset? Ett svar är kapitalismen. Ur Statistikcentralens uppgifter framkommer att den rikaste tiondedelen äger majoriteten av alla finansinstrument: till exempel 84 procent av börsaktierna och hela 90 procent av landets onoterade aktier. Och aktieportföljernas värden kommer att stiga.

Ränta på ränta som motor

Det kan uppfattas som kontraintuitivt att pengarna skulle kunna växa så mycket som det enorma röda fältet i diagrammet visar, men fenomenet ränta på ränta är förvånansvärt effektivt när det gäller att få en pengahög att bli större. Under finansmarknadens historia har aktier i medeltal gett en avkastning på 7 procent. Med den tillväxttakten kommer en förmögenhet att fördubblas ungefär vart tionde år. Efter tjugo år fyrdubblas den och efter trettio år är den åtta gånger så stor. Och det här utan att ägaren lyfter ett finger, eftersom det räcker med att googla upp ett passande fondbolag, överföra pengarna och sen vänta.

Det här fenomenet används som argument för att alla kan bli kapitalister, att det är ett spel som är öppet för alla. Det är ju bara det, att för att kunna investera en så stor summa att det verkligen har någon betydelse måste man ha en nettoförmögenhet som ligger och skräpar. Kapitalismen är därmed ett spel som är kraftigt riggat: har du redan pengar, till exempel om du får ett arv eller har haft möjlighet att välja ett jobb som ger väldigt hög lön och sedan inte råkat ut för skilsmässa med ensamförsörjning av barn, sjukdom eller arbetslöshet, så kommer du att kunna låta dina överloppspengar fördubbla sig vart tionde år.

När alla fick det bättre

Hur kommer det sig då att vi inte redan idag står i den situation som jag utmålar som ett möjligt scenario om femtio år? Som jag tidigare nämnde var vi redan i den sitsen för drygt hundra år sedan. Sedan omvälvdes världen som vi känner den genom två förödande världskrig då gamla förmögenheter skingrades och Europas efterkrigstida stater gick i bräschen för att bygga upp samhället igen – och i den processen jämnades skillnaderna ut. Visst fanns det också en finansmarknad och förstås gav den väldigt stor avkastning, men ekonomierna växte så det knakade och inflationen tillät inte skillnaderna att växa fullt så mycket. Alla fick det bättre, även om vissa fick det mer bättre än andra.

Hur ser då framtidens förmögenhetsutveckling ut? I diagram 3 är det här illustrerat med tre möjliga scenarier.

1. Vad händer med den rikaste tiondelens andel av förmögenheten om ekonomin växer i samma takt som under den senare hälften av 1900-talet (här används en tillväxttakt på 3 % som exempel)? Det röda fältet med den rikaste tiondelen växer nog, men väldigt långsamt.
2. Vad händer när tillväxten ligger på var den varit de senaste årtiondena (som bäst kring 1,5%)? 
3. Vad händer i ett scenario där kakan börjar krympa och vi får en längre tid av ekonomisk avväxt? 

Det finns väldigt få tecken på att vi kommer att gå tillbaka till en stadigt kraftig tillväxt. En ekonomisk tillväxt på 3 procent eller uppåt är en historisk anomali och något som vi bara sett i världshistorien vid tillfällen som när den industriella revolutionen sparkade igång och när världen byggdes upp igen efter att ha smulats sönder av krig. Tvärtom står världssamfundet för tillfället inför en enorm ekonomisk omställning, när den fossildrivna ekonomin måste fasas ut.

Börjar kakan krympa?

För bara några veckor sedan fick vi läsa om IPCC:s rapport som berättade att mänsklighetens åtgärder för att minska på koldioxidutsläppen hittills inte har räckt till. Vi behöver en häftig omställningstakt och utsläppen måste reduceras till hälften fram till år 2030. Den här sortens minskning i utsläpp har under den industriella eran endast uppvisats under korta tider av extrem ekonomisk tillbakagång, som i östblocket just efter Sovjetunionens fall eller korta tider kring finanskollapsen år 2008.

Under tiden har vi inte sett förnybara energiformer ersätta fossila bränslen ens i närheten av den takt som den här omställningen skulle kräva. De förnybara energikällor som har tagits i bruk har gått åt till att kompensera för den ekonomiska tillväxt som hela tiden sker. Samtidigt har ingen lagt fram bevis för att ekonomisk tillväxt skulle kunna frikopplas från tillväxt i energikonsumtionen, för att inte tala om alla andra former av resursförbrukning som alla mätare visar på att den globala ekologin inte håller för.

Vänstern kommer in i bilden

Har vi inte en lösning där vi kan kombinera mera tillväxt med att rädda framtida generationers liv på jorden så måste vi förstås som ansvarsfulla varelser börja med att rädda liv och sedan först fundera över vad det innebär för den ekonomiska tillväxten.

Vi står alltså med största sannolikhet inför ett scenario där vi ska dela på en kaka som inte längre växer så det knakar, utan kanske till och med börjar krympa. Det är svårt nog att dela rättvist på en växande kaka, särskilt eftersom vissa vill ha mera och eftersom det till och med finns mekanismer som gör att vissa hela tiden får en allt större del av kakan. Att inte bara avstå från den här tillväxten utan till och med gå med på en rättvis fördelning också när ens egen del i absoluta mått mätt börjar krympa är inte helt lätt för den mänskliga psykologin.

Men å andra sidan, i den här prekära situationen som mänskligheten står inför, är det varken särskilt smart eller genomtänkt att överlämna utformningen av samhällsordningen på en matematisk absurditet, den för många så obekant kraftiga effekten av ränta på ränta. Om vi vill behålla ett samhälle som inte endast består av en liten minoritet av vinnare och en stor majoritet av förlorare, så kan vi inte överlämna ekonomin åt finansmarknaden. Vi behöver en ekonomi som är reglerad för att tjäna det mänskliga samfundet och där kommer vänstern in i bilden. N

Text & grafik Jan Rundt

EDIT 16.11.2018: I papperstidningen var färghänvisningarna i texten lite snurriga, eftersom redaktionen bytte färger i diagrammen utan att notera att texten också behövde ändras.