Jag halkar till på en isfläck väl dold på gångbanan i trakterna av Berghäll. Det gör otroligt ont i sidan. Två unga män, och sedan någon till, nästan kliver över mig, oberörda och glatt konverserande. De verkar så – lyckliga.
Två allvarliga existentiella olyckor har drabbat Finland på senare år. Den första var Pisaundersökningen som plötsligt och oväntat placerade Finland i topp som utbildningsnation. Bäst, men på vilket sätt, i enlighet med vilka parametrar, alltså hur mätningen gått till och vad man mätt hade liten betydelse när nationalisten kittlades med självbekräftelsens lätta fjäder.
Att språkundervisningen levererar studenter som efter åratal av nötande inte kan sätta ihop en sammanhängande mening på landets andra språk, och ofta med brister i färdigheterna också på andra språk, det lämnades därhän. Och det pedagogiska fossilet studentskrivningen behöver vi inte heller fästa oss vid, eftersom vi tydligen ändå är bäst.
SLUTA VARA SÅ JÄVLA LYCKLIG! SLUTA SMACKA SÅ FÖRNÖJT!
Nästa slag mot Finland är World Happiness Report, som ett par gånger i rad placerat Finland i topp. Vi är lyckligast! Hurra! När pengarna från den nästan obefintliga a-kassan, folkpensionen, artikelhonoraren, sjukersättningen eller rent av den knappa lönen från vården, barnomsorgen eller annan lågstatussyssla just tagit slut med halva månaden kvar, när finländaren kan blicka ut över köerna framför matutdelningen till fattiga, eller stirrar på den astronomiska summan på hyresavin för ett trångt kyffe i Helsingfors, då värmer det att veta att vi är lyckliga trots att många av oss lever under villkor som vore oacceptabla i de närmaste grannländerna – som vi distanserat i lyckotabellen.
Kan det vara klimatet? Blir man glad av att frysa halva året, bara för att det blir lite varmare sen? Är det glädjen av att gå på något av våra 100 procent provinsiella konstmuseer där vi inte behöver utmanas intellektuellt eller känslomässigt, eller frånvaron av kollektivtrafik värt namnet i hela den finländska landsorten utanför metropolerna? Är det den urusla finländska stadsplaneringen och arkitekturen som förfulat de flesta av landets orter inklusive Helsingfors, om man bortser från historiska eller prestigetunga byggnader i några av de större städerna?
Finländarnas lycka får mig att vilja rycka tag i valfri medborgare på gatan och vråla i hens öra: SLUTA VARA SÅ JÄVLA LYCKLIG! SLUTA SMACKA SÅ FÖRNÖJT! Det är om inte annat dåligt bordsskick – något jag också har synpunkter på i Finland.
Detta gränslösa lyckleri gör mig ursinnig. Sluta acceptera det orimliga, sluta vara så förbannat nöjd! Regeringen kapar i en redan (i nordisk jämförelse) skandalöst snål kulturbudget. Och värre: fattiga och arbetslösa, studenter och långtidssjuka, de vars fel det tydligen är att finländsk ekonomi är åt helvete, de ska betala för att Finland ska fortsätta sin bana som lyckoriket på jorden.
Var istället olyckligare om det kan få dig att öppna ögonen och se hur vi faktiskt har det. Låt oss alla bli mindre lyckliga, om det bara kan göra oss en gnutta mer vidsynta, empatiska och solidariska. För detta är landet där man inte bara är lyckligast, utan där man får ligga kvar på trottoaren om man faller – bildligt och bokstavligt.
