Utbildning är ett av Finlands varumärken. Landet som har berömts för att ha det bästa utbildningssystemet i världen har inspirerat många utländska länder. Utbildare från hela världen kommer fortfarande för att bekanta sig med det finska utbildningssystemet.
Jag kommer från Turkiet och vet att Grigory Petrovs bok Finland: De vita liljornas land spelade en stor roll under den moderna republiken Turkiets första år. Många moderna turkiska intellektuella ansåg att utbildningssystemet i landet borde vara som det som Petrov beskrev. Även om vissa avsnitt i boken inte återspeglar verkligheten, skildrar den hur Finland förvandlade ett land av träsk till ett paradis, tack vare utbildningen.
Finländarna började tyvärr att dra ner på finansieringen av utbildningen. Detta syns i Pisa-resultaten under de senaste åren. Speciellt efter 2000-talet börjar effekterna av nedskärningar inom utbildningen bli tydliga. Men, som många sagt, försämringen ska inte bara skyllas på detta. Orsakerna är mera grundläggande.
Under mitt första år i Finland lärde jag mig att utbildningsnivån i de skolor där det främst finns barn till invandrare är låg. En del hävdar att det inte handlar om utbildning utan om placering. Det finns nämligen inte många områden där invandrare kan hitta bostäder, särskilt inte i Helsingfors. Om du inte har ett välbetalt jobb är det svårt att ändra på detta. Barnen där leker inte på finska och det tar därför längre tid för dem att lära sig språket. En sak som kan göras är att få invandrares barn att gå i samma skolor som fler finländska barn. Detta kräver emellertid en riktigt bra integrationsplan. Man kan dock inte förvänta sig att Finland ska göra detta givet dagens förhållanden.
En nödvändig åtgärd är att förbättra lärarlönerna. När jag intervjuade lärare förra året fick jag höra att många av dem deltog i färre än 10 kulturaktiviteter per år på grund av de låga lönerna. Det görs inget för att höja lönerna för dem i vars händer vi överlämnar våra barn. Detta gör att yrket inte är attraktivt för nya generationer. Om så vore fallet skulle det inte finnas en sådan brist på lärare.
För att komma till rätta med lärarbristen måste vissa grundläggande idéer förändras. Till exempel: ”lärare jobbar för låga löner men de uppskattas i varje fall för sitt arbete.” ”Lärare är en av de högst betalda grupperna i landet, men vi är övertygade om att de förtjänar det”. När den tanken har etablerats kommer förändringar i barnens utbildningsnivå att börja synas.
Att utbilda en generation lärare kräver tid, ansträngning och pengar. Regeringsprogrammen behöver justeras därefter.
Vore detta tillräckligt? Självklart inte. De som undervisar måste få gedigen pedagogisk utbildning och det är viktigt att arbetet ses som mer än ett tillfälligt kneg. Lärare behöver vara intresserade av de problem som uppstår i klassrummet och de ska exempelvis kunna uppmärksamma rasistiska incidenter i skolan.
Att utbilda en generation lärare kräver tid, ansträngning och pengar. Regeringsprogrammen behöver justeras därefter.
Alla problem ska ändå inte skyllas på skolan. Hur barnen har det hemma är viktigt. Hur gamla är barnen när de får sin första smarttelefon? Hur mycket tid tillbringar de framför en skärm? Om föräldrarna ser tiden de tillbringar med sina barn som en börda och låter apparater vara fritidsaktivitet nummer ett är det oundvikligt att TikTok kommer att ersätta läsning av böcker och YouTube ersätta studier.
Om Finland inte tar till omfattande åtgärder kommer utbildningsresultaten fortsätta att försämras. Den huvudsakliga frågan är hur positivt medborgarna betraktar möjligheten att påverka sin gemensamma framtid. Svaret avgör förmågan att ta itu med problemen inom utbildningen.
