Ulrika Nielsen, Fredrik Hertzberg och Joel Halldorf samtalar med Rakel Similä om litteraturens omvälvande men också svårfångade betydelse.
En fråga man behöver ställa sig ibland är: Varför är det här så viktigt? Hur kommer det sig att jag lägger så mycket tyngd vid det, och varför tänker jag att det behöver finnas?
Någonstans här fick också höstens samtal om litterär kvalitet sin upptakt. Ett kritiskt tänkande föds ofta genom att man börjar granska den egna vardagen, det som redan ligger framför en, för att faktiskt få syn på vad det är. För Ulrika Nielsen,- författare och förläggare på Ellips- -förlag, mynnade denna ansats ut i det pedagogiskt namngivna häftet Vad är litteratur och vad ska man ha den till?. Tillsammans med litteraturvetaren och kritikern Fredrik- Hertzbergs essä kring samma tema genererades då en uppsjö av podcast-avsnitt, artiklar, krogsamtal, sms och insändare.
– Vi visste väl att ämnet ligger rätt i tiden. Men inte hade vi kunnat ana att det skulle bli så här stort, säger Nielsen när jag ringer upp henne.
– Årets debatt, nej decenniets, –seklets debatt, skämtade vi på förlaget.
Men varför?
Det är främst behovet att artikulera skillnaderna mellan kommersiell litteratur och litteratur som konst- och kunskapsform som väckt rabalder. Människor har, med Tatjana Brandts ord, målat kråkskrämmor till varandras avbild och gått till attack. Nielsen upplever ändå att diskussionen börjat övergå till något mer djuplodande, kanske i takt med att människor läser det som egentligen sägs. Bägge skribenter vidhåller att skiljaktigheterna är väsentliga att markera och diskutera, för att på ett så precist sätt som möjligt peka ut smärtpunkterna.
– Ifall vi inte har andra argument än ’Det säljer’ blir den icke-säljande litteraturen automatiskt något sämre. Den första frågan då man vill arbeta för att rädda någonting är väl just: Men varför?, säger Nielsen.
Medan Nielsen närmar sig ämnet ur en personlig erfarenhet, undersöker Hertzberg de varierade sätt ett samhälle talar om litterärt värde, -ofta på ett förenklat sätt. Som forskare och kritiker har Hertzberg själv deltagit i detta gemensamma samtal, bland annat i juryn för Nordiska rådets litteraturpris.
– När vi diskuterar våra responser på litterära verk hänvisar vi till själva texten, till hur den är gjord, vi jämför inte våra respektive känslor. Kritik är personligt men inte subjektivt, i meningen privat. Vår respons på ett verk kan också förändras efter en diskussion.
Om ekonomisk effektivitet är det enda anspråket i ett samhälle, och litteraturen bara ägnar sig åt att upprepa det vi redan tycker oss känna till, förlorar människor sakteligen ett språk för vad det är man ens längtar efter.
Läsandets praktiker
Även religionshistorikern Joel Halldorfs nyutkomna Bokens folk uppstod ur en vilja att förstå omstöpningen av den egna vardagen. När jag intervjuar Halldorf berättar han om hur både arbetet och familjelivet allt kraftigare har börjat präglats av oemotsägliga förändringar. För en historiker blev den lösningen att ställa det egna nuet i relation till andra tider, i syfte att få perspektiv.
– Det som man ser tydligt är att ifall man ändrar någonting i det konkreta, leder det till förändringar för läsningen och kulturen, säger Halldorf.
I Bokens folk undersöks läsningen som en historiskt betingad teknologi, en spegel för den västerländska civilisationen. Digitaliseringen pekas ut som en av läsningens tre stora revolutioner genom historien. Skriftspråkets utveckling och uppfinningen av tryckpressen utgör de två andra.
Halldorfs vägledande tes är att olika format också inbjuder till skilda praktiker. Att det går åt 500 döda får för att tillverka en Bibel bjuder in till en viss läsart, att plocka upp telefonen i spårvagnen till en annan.
Snarare än vad vi läser undersöker Halldorf alltså hur vi gör det.
Frågorna kan nog ändå inte förstås åtskilda. Vissa verk tål att tuggas och tuggas utan att falla sönder av det, medan andra kräver att sväljas hela och sedan glömmas. Och även om kvalitetsmässigt dalande inte fullt ut kan härledas till att vi övergått till skärmar, ber inte kapitalismen och dess digitala miljö, de flämtande hyperlänkarna och rundgången, direkt om eftertänksamhet. Uppkopplingens frestelse motverkar försjunkande i lästa världar.
Skapa sig egna bilder
Nielsen betonar att vi har ett samhälle som gör oss väldigt trötta. Nyliberalismens påbud att hålla sig à jour med den teknologiska utvecklingen, att vidareutbilda sig, att göra sig av med andelivets överdrifter och så bli en nättare kugge i maskineriet bereder inte rum för ett existentiellt sökande.
– Då kanske man också söker sig till litteraturen som en snuttefilt snarare än något som kan skaka om en i grunden, säger hon.
– Om ekonomisk effektivitet är det enda anspråket i ett samhälle, och litteraturen bara ägnar sig åt att upprepa det vi redan tycker oss känna till, förlorar människor sakteligen ett språk för vad det är man ens längtar efter, och andra verkligheter som per definition är bortom räckhåll. Ifall det bara är vissa som får med sig bildningen hemifrån, kan man verkligen tala om en elit som folket känner sig främmande inför.
Det var i samband med romanens uppkomst i slutet av 1700-talet- som litteraturen blev en samhällsomvandlande kraft för allmänheten. Den erbjöd en behållare för de idéer och individuella livsöden som diskuterades i den borgerliga offentligheten, på caféer, i tidningar, föreningslokaler, universitet och regeringar.
Idag har ändå litteraturen blivit en subkultur. Men varför är läsningen så viktig för ett samhälle? Varför räcker inte en tv-serie?
– Litteraturens fördel är att den tillåter människor att skapa sina egna bilder, vilket är oskattbart i ett samhälle övermättat på visuella intryck, menar Halldorf.
Hertzberg är inne på samma spår:
– Att diskussion om litteratur ses som onödigt i en tid av krig och kris ser jag som ett felslut. Människor tenderar att vänja sig vid krig och kriser, där kan litteraturen få dem att få upp ögonen på ett mer djupgående och kännbart sätt än journalistik och sakprosa.
(”poetry/isn’t revolution but a way of knowing/why it must come”, skriver Adrienne Rich.)
Halldorf menar även att läsning odlar dygder såsom tålamod och besinning.
Samtidigt är det lätt att se att litteraturen även bjuder in till allehanda former av manipulation, kontrollförlust och besatthet. Det är inte utan orsak som 1800-talsromaner försågs med varningstext.
– Det är sant, men sedan lägger man ned boken och talar med någon om den. För det man kanske inte förstod på 1800-talet är att motsatsen till en läsande kultur tycks vara intellektuell apati. Att luras ett par gånger är bättre än att stå och stampa på stället. Människan behöver hålla sig själv i rörelse, säger Halldorf.
Begravas i superlativ
Ändå går det inte att förstå den moderna litteraturen utan att erkänna att den är hoptvinnad med kapitalismen. I och med romanen blev skönlitteraturen kommersiellt gångbar; kritikern som kvalitetsgarant föddes som ett svar på 1800-talets framväxande bokmarknad. Boken har varit en produkt på marknaden, med ett pris och en förhoppning om att bli såld.
Det moderna samhället tycks ändå arbeta med en dubbel rörelse, där motståndet varit en del av det, även institutionellt. Sedan upplysningen har självkritiken inlemmats i systemet, bland annat genom universitetens humanistiska fakulteter och tidningsväsendet. Modernitetens idé om jämställdhet har frambringat maktkritik, från vilken den, mer eller mindre fantasmagoriska, kritiken mot ”kultureliten” idag nog inte är frånkopplad.
En stor del av oron gällande litterär kvalitet tycks ändå gälla en rubbning i relationen mellan kapitalism och konst. Bildningstanken har tappat blod och ersätts av andra förhoppningar. Det blir allt svårare även för litteraturen att ha råd att inte sälja, vilket å sin tur likriktar och tämjer den som verksamhet. Då en kritiker ersätts av en algoritm eller ett storföretag prioriteras ofta andra värden.
Den uppmärksamheten på språket som kännetecknat särskilt 1900-talets modernistiska litteratur får ofta vika undan. Snarare än att bereda rum för det som skorrar, gnisslar och angriper, tycks mainstreamlitteraturen främst reproducera den existerande verkligheten. Frågan om sanning tas inte på allvar. Böckerna erbjuder en värld som snabbt suger in läsaren, trycker fram olika känslor, men som hastigt glöms bort. Språket plockar upp stagnerade plattityder, utan att ges någon särskild omsorg.
– Då förlorar vi också förmågan att känna igen de manipulativa krafter som språket bär på, säger Nielsen.
– Språk och tänkande är helt grundläggande för ett samhälles livskraft. Utan ett intellektuellt engagemang förlorar samhället sin dynamik, sin själ. Vi tynar bort.
I en intervju uppfattar poeten Johan Jönson det litterära språkets avdankning som del av en större förändring av språkets funktion under en tekno-kapitalistisk era. Språket reduceras mer och mer till ”affirmativa ikoner”: vi begravs i superlativ snarare än lockas till reflexion, meditation, tvivel, skuggor, negation. Kravet på komplexitet avskaffas.
– Idén om att människan skulle vara möjlig att ringa in är verkligen en sjuka som sprider sig, säger Halldorf.
– Min tioåriga son kan gå runt och säga att han är sån och sån. Nej, det kan du inte veta, vill jag då utropa! För människan bär på en sådan otrolig, oanad rikedom.
All bra litteratur är inte svår eller tråkig. Snarare präglas ”seriös” litteratur ofta av en munterhet som bottnar i dess särskilda uppmärksamhet på språket, vilket tillåter verkligheten att förskjutas, att lossa från sina fogar.
Gräva och gräva vidare
Men hur ska man då, ifall man vill värja sig för det här, lära sig känna igen det som är konst och kunskap i litteraturen? Tänk om man bara inte förstår det andra tycks förstå, vilket gör att man känner sig blank, dum och utestängd?
Att inte skrämmas av den känslan, att stanna kvar lite till, att pröva på något helt annat, är goda råd. Hertzberg betonar vikten av att hitta bra förlagor. Själv går han exempelvis till Rabbe Enckell då han vill förstå Edith Södergran.
– Jag tycker ofta poeter säger de intressantaste sakerna om poesi. Och Rabbe Enckell har ett bra öra för vad en dikt gör, jag behöver ibland honom för att riktigt fatta Södergrans dimensioner, säger han.
Halldorf påpekar att det är viktigt att både följa sitt begär och inte ta för stora steg:
– Om man är van att läsa deckare kanske man först kan välja någon med lite mer litterära ambitioner. Håkan Nesser, exempelvis. Sedan tar man sig an John le Carré. Man utmanar sig själv ett litet steg till. Börjar gräva någonstans, och så gräver man djupare och djupare. Långt nere i marken hänger allting samman. Det viktigaste är att man börjar gräva.
Diskussionen om digitaliseringens faror och läsningens vikt lider ändå av risken att tippa över i en andäktig uppfostran, där alla nickar moloket om hur viktigt detta är. Då tappar man bort en erfarenhet som i varje för mig själv är grundläggande: det är ju för det mesta njutningsfullt att läsa.
All bra litteratur är inte svår eller tråkig. Snarare präglas ”seriös” litteratur ofta av en munterhet som bottnar i dess särskilda uppmärksamhet på språket, vilket tillåter verkligheten att förskjutas, att lossa från sina fogar. Det är väl fruktansvärt komiskt att Clov i Samuel Becketts Slutspel först ställer sig framför ett fönster, sedan framför ett annat, skrattar lite, upprepar allt, hämtar en stege, tar ungefär sex steg, lyfter på olika lock, fortfarande bisarrt skrattande? Eller att den ryska adelsmannen -Oblomov inte orkar ta sig upp ur sängen på flera hundra sidor i –Ivan Gontjarovs roman? Och det kanske inte väcker skratt, men händer inte någonting särskilt när man läser 2272 sidor av malande, malande ord av ovannämnda Johan Jönson? Klättrar det inte in i en?
Förklaringarna tar slut
Även om det går att peka ut sociologiska skäl till litteraturens förändrade betingelser, tycks det ändå svårt att fastställa det som får en människa att söka sig till konsten. För vad är det som gör att man i konsten anar andra verkligheter, är i behov av dem, och inte blir skrämd ifall det till en början ter sig obegripligt? Vad det än är, så är det utmanande att förvandla det till snärtig retorik.
– Det är svårt att tala om det här utan att låta mästrande. Egentligen vill man ju bara dela något som varit överväldigande betydelsefullt för en själv, konstaterar Nielsen.
På något sätt tänker jag själv att det hänger samman med det man kan kalla för tro. Vad man än medvetet tänker om saken, avslöjar själva handlingen, att om och om igen söka sig till konstverk, faktiskt en livsåskådning. Och tro är alltid knepigt på så vis att människan själv behöver finna sitt språng, tron kan inte fastställas med förnuftiga argument.
– Ja, kanske det. Tvivlet har ändå varit en mer grundläggande erfarenhet för mig. Det är tvivlet som tvingar mig att hela tiden ställa nya frågor, att inte skriva samma bok.
Kanske är det som Ludvig -Wittgenstein skriver: ”Förklaringar tar slut någonstans”. För konstens kunskap är sällsam, den tycks inte riktigt gå att översätta till stringenta resonemang eller känsloväckande synteser av informationsflödet. Det handlar inte om att ”tycka” något, att ha en åsikt. Snarare odlar den det som är levande i oss.
För det går inte att ta ifrån en människa de behållare av betydelser som litteraturen, eller konsten i större mening, ger. Dem strövar man omkring med, de är ens egna, de har omdanat och sträckt ut en, fått en att förstå något man alltid anat. Verklighetens höjd har hissats, dess färger laddas.
Man har lärt sig att se. Lärt sig att leva.
Foto: Judith Nielsen, Matilda Hertzberg, Zandra Eriksson
