Jag har sett ljuset. Ett av dem, men ett stort. Vidsträckt, mångbottnat, beståndsdelarna samtidigt enkla och ofattbara. Jag är inte euforisk, men jag är upplyft, världen är för första gången på mycket länge förklarad.
Jag har fått mitt hus städat. Inte en vanlig lördagsstädning utan en som blottlägger, katalogiserar, avvisar, skapar trygghetszoner, revir, konstaterar fakta, påminner, försonar, avlastar, vänder upp och ner på allt och lämnar allt som det var. En städning som sträckte sig över två veckor, en dag här, en dag där, beroende på hur samåkandet kunde ordnas, från tidig morgon till senan kväll. Naturen bidrog med exceptionella väderleksförhållanden, slumpen med att lägga käppar i hjulen.
Till allt detta hör att jag på grund av olika omständigheter måste ha allting framme och inom räckhåll och på en lämplig höjd — samt att om någonting flyttas en halv meter hittar jag det inte längre. Vi definierade det gällande systemet som en Pedantisk Oreda.
Vi definierade det gällande systemet som en Pedantisk Oreda.
Ljuset kom sig av den städande människans begåvning och förmåga att sätta sig in i mitt sätt att tänka (och godkänna det) samt en närmast genialisk kartläggnings- och tolknings- och organisationskapacitet. En månad har gått sedan hon avhämtades för sista gången och fortfarande har jag inte behövt ringa en endaste gång för att höra mig för om hon månne minns var passet finns, eller de torkade nässlorna, stoppnålen, papperslimmet. Allt hittas utan svårighet, också det som har bytt plats, eftersom hon har skapat en karta som passar min hjärnas sätt att avläsa världen.
Hon är, naturligtvis, en professionell städare. Hon älskar sitt yrke, passionerat. Ju mer utmanande desto bättre. Hon har städat i stort sätt hela livet, tillfälligt avbruten av deltagande i arkeologiska utgrävningar.
Historien slutar inte här. Någon har kanske undrat över vad det hela kom att kosta. Ingenting, för mig. Jag vill ge dig det som en gåva, sa hon stillsamt.
Historien fortsätter att fortsätta. Initiativet togs av närstående.
Vi känner alla varandra men det var de som planerade det och möjliggjorde den långa resan och vistelsen i Finland.
De kallade det för en julklapp.
