”Det verkar som att ålänningarna inte vill att jag ska bli ålänning” 

267

På Åland finns det fler människor med utländsk bakgrund än någon annanstans i Finland. Den största gruppen är rumäner. Vad förväntar de sig av framtiden? Har de välkomnats som fullvärdiga samhällsmedlemmar?

 

Även om du byter namn och talar svenska anses du ändå inte vara ålänning. 

Det vet Jonas Sommarhed. Han kom till Åland för att arbeta för snart tjugo år sedan och studerade svenska. Så småningom bytte han namn från Ionuț Moldoveanu till Jonas Sommarhed. I dag är han finländsk medborgare. Sommarhed är ett mer eller mindre perfekt exempel på den arbetskraftsinvandring som Finland behöver. Ändå upplever Sommarhed – och många andra – att han inte är helt välkommen. 

Anser sig Finland bara behöva fler arbetande händer, eller finns det en beredskap att låta dem som kommer bli en del av samhället och gemenskapen?

 

Ett laboratorium för arbetskraftsinvandring

Frågan besvaras lämpligen av de cirka 30 000 personer som bor på Åland, som blivit ett slags laboratorium för arbetskraftsinvandring. Andelen personer med utländsk bakgrund på Åland är större än i något annat landskap i Finland: 2021 hade 17,3 procent av befolkningen utländsk härkomst. Andelen är högre än i Nyland och dubbelt så hög som genomsnittet för hela Finland.

Personer som talar rumänska utgör den största gruppen utomnordiska invandrare på Åland, något som skiljer sig från läget på fastlandet. 1,8 procent av invånarna på Åland talar rumänska. 86 procent av befolkningen talar svenska och 4,6 procent talar finska. 

När man tittar på de yngre generationerna är arbetskraftsinvandringen ännu mera påfallande. Hufvudstadsbladet rapporterade förra året att åländska skolor har fler rumänsktalande än finsktalande elever. Eleverna som talar lettiska är numera också fler än de finsktalande. Skillnaderna i antal är små, men riktningen är tydlig. Invandrare är här för att stanna, landet de kom till för att arbeta har blivit ett permanent hem. Deras barn går i skolan här.

Men vad innebär det att komma till ett nytt land för att jobba? Arbetsplatser finns, men vilken typ av jobb är det frågan om? Och framför allt: är det möjligt för en arbetskraftsinvandrare att bli en del av det finländska och det åländska samhället?

 Är du invandrare är ålänningarna trevliga mot dig när du håller på med ditt jobb. När du börjar aktivera dig på andra sätt förstår de sig inte på det utan tycker att det du ska göra är att plocka äpplen.

Inte bara byggnadsarbetare och städare 

Om någon är insatt i vad det betyder att flytta till ett annat land för att arbeta är det rumäner. I Rumänien har så många migrerat att landet har inrättat ett separat ministerium för ärenden som berör den del av befolkningen som bor utanför landets gränser. Enligt Eurostat, EU:s statistikbyrå, har ungefär en femtedel av Rumäniens befolkning i arbetsför ålder flyttat till andra länder för att jobba. Det är mer än i något annat EU-land. 

I praktiken innebär det att man reser till Italien för att ta hand om äldre, plocka jordgubbar i Spanien eller skörda sparris i Tyskland. Också ett stort antal av landets högutbildade har åkt utomlands.

Det är lätt att leta reda på rumäner som åkt till Åland. De har en egen förening, Asociația românilor de pe Åland rf – Ålands rumänska förening rf – som grundades 2021.

Jonas Sommarhed är ordförande i föreningen. Han är 35 år, har familj och bor i Jomala. I familjen ingår hans rumänska fru Cristina Sommarhed och tre barn: 11-åriga Anna, 9-åriga Maya och 5-årige David. Alla barn är födda på Åland. 

Sommarhed, som numera är tjänsteman, motsvarar inte bilden av rumänen som kommer till Finland för att jobba. På sin arbetsplats på AMS (arbetsförmedlingen på Åland) är han den enda som inte är från Finland eller Sverige. 

Sommarhed hoppas att finländarnas bild av rumänska invandrare förändras.

Han sitter på sin veranda och berättar att det bland rumänerna på Åland inte bara finns byggarbetare och städare, utan även revisorer, sekreterare och personer ännu högre upp i hierarkin. Många har, som familjen Sommarhed, köpt hus på Åland. 

Trots detta upplever han att det på Åland finns en snäv mall för hur man föreställer sig någon som flyttat dit från utlandet: 

– Är du invandrare är ålänningarna trevliga mot dig när du håller på med ditt jobb. När du börjar aktivera dig på andra sätt förstår de sig inte på det utan tycker att det du ska hålla på med är att plocka äpplen.

Finländarna vill inte städa

Vilken typ av jobb brukar rumäner ha på Åland? 

Michael von Beetzen funderar och räknar på fingrarna: byggande, städning och jordbruk. 

– Jag skulle säga att man hittar de flesta inom dessa branscher, säger han.  

– Låt oss inse fakta. Finländare vill inte utföra städjobb. Om någon annan vill, låt dem göra det. Samma sak gäller Sverige och Norge. 

Den 69-årige läkaren von Beetzen- känner rumänerna i öriket, och de känner honom. För lokalbefolkningen är han ”den förste rumänen på Åland”. 

von Beetzen kom till Åland för mer än 30 år sedan som nyutexaminerad läkare – det var svårt att komma in på arbetsmarknaden i Sverige. Han växte upp i Stockholm med rumänsk far och svensk mor. Några andra rumäner fanns det vid den tiden inte på Åland.

Hur kommer det sig att personer som vuxit upp i Rumänien åker till Åland för att jobba? Åtminstone är inställningen till dem som utför olika sorters jobb bättre i Finland än i Rumänien, bedömer von Beetzen. 

– Här på Åland jobbar många rumäner med avfallshantering. I Rumänien tillhör ett sådant jobb den lägsta möjliga kasten, men de rumäner som jobbar med det här skäms inte. De får både bra betalt och uppskattning. 

Å andra sidan: i sina nya hemländer tenderar invandrare att ha jobb som kräver en lägre utbildningsnivå än de själva har. En av dem är von Beetzens fru, som kom till Åland för ungefär tjugotal år sedan. I Rumänien arbetade hon på en fabrik med att utforma tekniska ritningar, medan hon på Åland arbetat som städare på ett äldreboende. 

– De första åren var hon lite ledsen över att hon inte kunde få jobb inom sitt område. 

Det är ändå mycket som Ålands största utländska minoritet har gemensamt med lokalbefolkningen, säger von Beetzen. I synnerhet delar de i många avseenden värderingar. 

– Det viktigaste är att skaffa hus, få iväg barnen till skolan – sådana saker vill också rumänerna. 

– De har också färre sjukdagar än ålänningarna. Det kan jag intyga som läkare, flinar von Beetzen. 

Utöver värderingarna har situationen i Rumänien fått rumäner att bli kvar i sitt nya hemland. Enligt von Beetzen är många migrantarbetare som bara tänkt arbeta i Finland ett tag, men som har bosatt sig i landet permanent. 

– Jag har sett flera fall där rumäner jobbar mycket, inte går ut på krogen eller lägger pengar på kläder eller något annat. De sparar, bygger hus i Rumänien för att senare inse att de inte kan återvända eftersom det inte finns jobb där.

Namnbytet påverkade attityder

Jonas Sommarhed tänkte också att han bara var på besök i Finland. När han först kom till Åland 2004 var det för att plocka äpplen. Sommarhed var då en 16-årig studerande som fick jobb genom sin farbror som hade erfarenhet av att arbeta på Åland. 

På den tiden fanns det ”ett tjugotal” rumäner på Åland, uppskattar Sommarhed. Nu bor över femhundra av dem permanent i öriket. Och det bor fler rumäner än så på Åland, eftersom de som endast arbetar där en kort period inte syns i statistiken. 

– Många jobbar här bara på sommaren och kommer tillbaka nästa år, säger Sommarhed. 

Själv gjorde han också detta under flera år, då han utbildade sig till ortodox präst i Bukarest och arbetade i Finland under somrarna. När han var 19 tog Sommarhed ett mellanår från studierna och kom till Åland tillsammans med sin fru för att arbeta en lite längre period. De tjänade så mycket att de kunde spara ihop till en bil. När mellanåret var slut ville de inte längre återvända till sitt gamla hemland. 

Efter att ha bosatt sig på Åland arbetade Jonas Sommarhed först som asfaltläggare och började sedan jobba på en plastfabrik. Sedan startade han ett taxibolag. Efter det övergick Sommarhed till att arbeta för en lokal frivilligorganisation, där han hjälpte rumänska romer som kommit till Åland med att få jobb. Till sist blev han själv anställd som tjänsteman på Arbetsförmedlingen. 

Under hela den här tiden fanns det lediga jobb på Åland, men Sommarheds namn stod i vägen för att han skulle få bli en del av det åländska samhället. Under sitt första decennium på Åland hette han Ionuț Moldoveanu. Det rumänska namnet skapade av allt att döma problem: när han för första gången letade bostad på Åland upplevde han diskriminering på hyresmarknaden. 

Mest av allt var Sommarhed irriterad över att folk felaktigt antog att han inte talar svenska. Efter namnbytet blev vardagen lättare och han började betraktas som en ortsbo. 

– Ålänningarna tenderar att lita mest på någon från den egna gemenskapen, säger han.

Svårt att skiljas från barnen 

Det här är början på något bättre. 

Så tänkte Mihai Idor när han i trettioårsåldern, år 2004, började jobba på Åland. Först kom han till Åland för att semestra med sin frus farbror. Mitt under semestern blev han erbjuden ett jobb.

Jordbruksarbetet med att skörda lök och potatis kunde ha fått förlängning, men på grund av byråkratiska omständigheter fick Idor bara stanna några veckor. 

– Chefen gillade hur jag jobbade och frågade om jag kunde komma hit igen, säger Idor.

I Rumänien var Mihai Idor sysselsatt inom transportnäringen. Nu, när han kör från växthuset till sitt hem i Kattby, uppskattar han att han under nästan 20 år har lockat cirka 20–30 rumäner till Åland. 

– Det var så vi kom hit, den ena efter den andra. Rumäner har tagit hit varandra för att jobba. 

Han säger att det ökade antalet rumäner på Åland syns i en ökad mängd rumänska Dacia-bilar i gatu-bilden. 

Efter några år på Åland fick Idor anställning på ett växthus, där han har arbetat i mer än 15 år. Sysslorna där var lättare än ute på åkrarna och det fanns jobb under fler månader eftersom säsongen var längre. 

Under ett antal år delade Idor sitt liv mellan två länder. Ungefär halva året arbetade han med sin fru på Åland, resten av året tillbringade han i Rumänien tillsammans med sina barn, som fått bo hos släktingar. Fenomenet är vanligt i länder där många åker utomlands för att jobba.  

– Det finns föräldrar som åkt iväg för att arbeta som inte träffar sina barn på flera år, konstaterar Idor. 

Att vara borta från barnen har dock inte varit lätt. Ibland åkte Idor iväg på natten för att göra avskedet lättare. På grund av perioderna utomlands har Mihai Idoris äldre dotter valt att ta avstånd från sin pappa och har aldrig besökt Åland med den övriga familjen. Idor upplever att det är mycket han har fått offra. 

– Är det bättre att ha jobbat i månader och kunnat erbjuda barnen allt de bett om, eller hade det varit bättre att vara hemma men inte ha möjlighet att ge barnen det de önskat sig? 

2017, efter att Mihai Idor hade rest mellan de två länderna i mer än ett decennium, bosatte han sig på Åland och köpte ett hus. Nu har han en gård med en stor trädgård. Idor visar stolt upp fruktträden och blomsterplanteringarna. 

– När jag ännu bodde i hyreshus var mina tankar hela tiden i Rumänien. Jag var missnöjd och ville fara iväg. Nu känner jag att jag är hemma. 

Ålänningarna tenderar att lita mest på någon från den egna gemenskapen

Arbetslös en del av året

Mihai Idoris yngre dotter Ioana flyttade med familjen till Åland, där hon började i sjätte klass. Nu har 18-åringen tagit ett mellanår och jobbar i restaurang och klädbutik. Hon planerar att börja studera kosmetologi i Sverige. Ioana talar svenska flytande, men hennes pappa kan språket mer passivt. Idor säger att han förstår svenska, men han föredrar att använda engelska på jobbet. På grund av sitt arbete har han inte tid att gå på språkkurser. 

De begränsade språkkunskaperna är en av anledningarna till att han fortfarande inte har förvärvat finskt medborgarskap. 

Men jobbar gör han – mycket. Arbetsveckorna är ofta långa under växtsäsongen och när han jobbar som mest uppskattar han att han kommer upp i kring 240 arbetstimmar i månaden. Lönenivån är ”acceptabel”, säger Idor. 

I växthusbranschen finns det bara arbete en del av året. Från oktober till februari är Mihai Idor arbetslös – arbetssökande – och då får han arbetslöshetsunderstöd. Tills vidare planerar han att bo kvar på Åland. 

– Om det går bra här stannar jag. Om inte så ger jag mig iväg.

 

Pengar är inte tid

Oana Misinciuc, 40, och Cătălin Misinciuc, 45, flyttade till Åland för exakt 15 år sedan. De är mer kritiska till att jobba mycket. Misinciucs pratar länge om pengar – och tid. När det ena är tillgängligt försvinner det andra. 

– Vi jagar pengar för att få allt att rulla, men vi saknar tid att umgås med barnen, säger Cătălin. 

– När vi tjänar mer pengar finns det inte längre fritid. Det pratar ingen om. De senaste åren har vi känt oss som gäster i vårt eget hem. 

Familjen Misinciuc arbetar som städare på skolan som ligger nära deras bostad. De har några minuter till jobbet. Under fem år jobbade de på tidsbundna kontrakt, men i höstas fick de båda fast jobb.

Familjen Misinciuc har ett stort hus och en ny bil. Att båda har ett jobb räcker inte för att få det att gå runt. Cătălin Misinciuc jobbar vid sidan om på ett lokalt städföretag. Tidigare jobbade han kväll som städare på chipsfabriken, nu är det morgonpass som städare på en bank som gäller. I Rumänien var han säkerhetsvakt på en bank. 

Oana Misinciuc slutade ta extrajobb i höstas. Dessförinnan städade hon även på en annan skola och hade en arbetstid på totalt 140 procent. Då tjänade hon nästan 40 000 euro om året – ett belopp som under regeringsförhandlingarna föreslagits som en möjlig gräns för medborgarskap. En sådan summa skulle man inte kunna samla ihop genom ett jobb, säger hon.  (När saken diskuterats i oktober har inrikesminister Mari Rantanen ännu inte nämnt någon specifik summa, red.anm.) Förslaget om en inkomstgräns för medborgarskap får paret Misinciuc att skratta: de har som tur redan förvärvat finländskt medborgarskap. 

Men pengarna har ett pris. För ett antal år sedan bad Oana sin mamma flytta permanent till Åland så att hon och Cătălin skulle kunna arbeta mer flexibelt. Cătălin å sin sida är orolig för hur svärmor uppfostrar barnen medan de arbetar. 

 

Rumäner inget hot

I Rumänien arbetade Oana Misinciuc som djurskötare. På Åland ville hon fortsätta inom samma bransch men först var det språkkunskaperna som ställde till det, sedan pengar. Att få sin utländska examen godkänd i Finland hade på grund av pappersarbetet hos Valvira kostat flera hundra euro. Efter det är det inte säkert att man får jobb. Paret Misinciuc har övervägt att utbilda sig så att de kunde få jobb med högre inkomster, men planerna har på grund av olika praktiska skäl grusats. 

– Vi har inte tid att sitta och fundera på eventuella studier. Vi måste förtjäna pengar, det är därför vi gör ännu mer skitjobb. Det är så rumäner fungerar, de accepterar 10 euro i timlön, säger Oana.

– Det är därför jag säger åt barnen att de ska studera, så att de får högre lön. 

Paret Misinciuc följer inte med  politiken på fastlandet. Om invandringsdebatterna i riksdagshuset får de höra av reportern. Oana Misinciuc hoppas att de i egenskap av arbetskraftsinvandrare inte uppfattas som ett hot. Hon påpekar att till exempel alla städare på skolan där de jobbar är utlänningar. 

– Det finns ingen risk att finländare skulle gå miste om arbetstillfällen på grund av oss. 

Orubblig gräns

Familjen Sommarhed stegar fram längs stigen på Ingbyberget i Jomala, tio kilometer norr om Mariehamn. Viking Line-ryggsäckarna lyser på deras ryggar. Barnen plockar blåbär. Platsen påminner Jonas och Cristina om bergen i Rumänien. 

– Är det något jag saknar från Rumänien är det berg och floder. Åland har inte ens en flod, säger Jonas Sommarhed. 

Barnen leker på stenåkern som finns uppe på berget, medan vi pratar med Sommarhed om vad som har varit det svåraste med att bo på Åland. 

Jonas Sommarhed känner att hans arbete gör att det är värt att bo på Åland, men annat är det med det sociala livet. Det är som att det finns en gräns mellan invandrare och lokalbefolkningen som inte går att rubba. Sommarhed har inga nära vänner på Åland. Invandrare blir vänner med varandra, men inte med ålänningar. 

– Jag upplever att ålänningarna inte vill att jag ska bli ålänning, säger han. 

Det får familjens föräldrar att fundera på om deras barn kommer att ha ålänningar eller personer med utländsk bakgrund som vänner. Deras äldsta barn Anna har vänner med föräldrar från Tyskland och från Vietnam. Det äldsta barnet, Maya,har en kompis vars föräldrar är från Åland. 

Jonas och Cristina Sommarhed har hoppats att de genom sina barn skulle lära känna andra ålänningar. Detta har ändå inte lyckats: när barnen har haft kalas har de bjudit andra föräldrar på kaffe – men de har inte dykt upp. I andra fall har gäster som de bjudit in inte reagerat genom att å sina sida bjuda hem dem.  

– Det är svårt att hitta gemensamma samtalsämnen, säger Cristina Sommarhed. 

Känslan av utanförskap brukar kulminera under sommaren. Ålänningarna har aldrig bjudit in Sommarhed för att fira midsommar hos dem. 

– Man får intrycket att folk tänker att ni kommer hit för att jobba, men inte behöver ni väl komma på min midsommarfest, säger han. 

– Jag har sagt till mina åländska kollegor att om man vill att nykomlingar ska integreras måste man bjuda med dem på fest. Kollegorna sa att de inte hade tänkt på saken och försvarade sig med att de ändå inte firar traditionellt. 

Jonas har ändå låtit sina barn växa upp med de åländska midsommartraditionerna – och dit hör midsommarstång. 

– Det roliga är att jag försöker lära dem något som jag inte har haft möjlighet att uppleva själv.

 

Foto: Saara Mansikkamäki