Etikettarkiv: Integration

EU-medborgarskapet – en dödsruna

José João
Jose Joao.
Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.

Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.

Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.

Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.

Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.

För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.

En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…

Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.

Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.

Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.

Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.

José João
jobbar som universitetslärare i Storbritannien

Felaktigt dömd

José João
Josè João.
Hej jag heter José och jag har beslutit att integrera mig på svenska.

Helsingforsinvånarna himlar kollektivt med ögonen och ger dig den tyngsta av domar. Ordlöst faller det slutgiltiga avgörandet. Du har dömts i den viktigaste av alla domstolar – samhället.

Skyldig.

Skyldig till integration på ett språk som många ser som mindre värt, som förlegat, eller som borde fråntas sin officiella status i Finland. Är det inte ironiskt att det enkla valet att vilja integreras är det val som segregerar en, bara för att man inte vill göra det på finska?

Då man sitter fast i storstadens kakofoni, är det lätt att irra bortom den rätta stigen i livet. För det första har vi papperskriget – för att leva i Finland måste man registrera sig, få ett socialskyddssignum, öppna ett bankkonto, fylla i blankett nummer 23AZ94/16D, man måste arbeta på heltid med att förvalta sin arbetslöshet, man måste äta lakritsglass på vintern, man måste … (lägg i en andningspaus här). Sedermera inser man att det kan vara en knäckande upplevelse att flytta till ett annat land. För att inte gråta, börjar man i stället skatta åt småsaker i livet. Det är bara i Finland som ett affärsbiträde kan fråga: ”Är du en heltidsperson?”. Endast i Finland kan en anmälningsblankett på nätet innehålla frågan ”Är din familj politisk?” Man kan inte rå för att man fnissar lite – men bara ett litet fniss och aldrig ett skratt, för Finland kräver återhållsamhet.

Och sedan måste man lära sig språket, och på den punkten är mina bevekelsegrunder tydliga. Min man och hans familj kommer från Jakobstad och de har alla svenska som modersmål. Hans närmaste vänner talar också svenska. Dessutom var det ett språk som jag hade lärt mig lite redan innan jag träffade honom. Det skulle alltså vara ett språk som jag snabbare och lättare kunde lära mig för att kunna ta mig in på arbetsmarknaden. Varför ska då samhället tvinga mig att lära mig finska i stället?

Efter mitt beslut anmälde jag mig till Arbis integrationskurs i Helsingfors. Där kunde nyanlända invandrare – genom en kombination av ämnen som sträcker sig från Finlands historia till svenska i nyheterna – skrida till verket med att återuppbygga sina liv. Men Arbis erbjöd mig också något betydligt viktigare: ett rent papper utan tidigare domar. Institutet tillät mig att växa och frodas, och accepterade mig som en del av den svensktalande familjen, förenade men inte fängslade av språket.

Således, då vår lärare första gången gav oss i uppgift att skriva en essä på svenska, försökte jag skriva följande:

Kära Finland,

Innan jag flyttade till Finland hade jag hört att du var fräck och allt det där. Men oberoende av mina förutfattade meningar, trodde jag bortom allt tvivel att detta var effektivitetens högborg. Denna din byråkrati kan helt enkelt inte fortgå. Dina statliga institutioner fungerar inte som de borde. Vi kan tolerera det dåliga vädret, de långa nätterna, det komplicerade finska språket, de dyra biobiljetterna, de ännu dyrare nya böckerna, och allt annat du förmår slänga mot oss. Men dina tjänster måste fungera. Om jag ville ställa mig i kö fem på morgonen för att få betjäning fyra på eftermiddagen, hade jag stannat i Portugal. Där lyser åtminstone solen varje dag och jag kan se så många filmer jag vill. Fixa det.

Med vänliga hälsningar.

P.S. Jag integrerar mig på svenska och det var det bästa beslutet jag kunde ha fattat.

Skydlig, säger du. Kanske har du rätt.

Men jag bär endast skuld för en oansenlig synd: en längtan efter att vara delaktig.

Josè João
deltar i Arbis integrationskurs på svenska

Illustration: Ulla Donner

Att bygga vårt Finland

José João
José João.
Jag minns fortfarande levande den dag år 1995 då jag fick min första atlas. Där nämndes ett land som hette Finland. Bredvid landets namn fanns redan då Europeiska Unionens flagga, och boken hade bilder av Sibeliusmonumentet, salmiak och renar. Landet verkade inte ha mycket gemensamt med mitt hemland Portugal, och jag har sedan dess inte fäst speciellt mycket uppmärksamhet vid det.

Tills nyligen.

Jag flyttade till Finland i april. För kärlekens skull övergav jag mitt tidigare liv, som inkluderade ett hus och ett bra jobb. Jag fick omforma mina drömmar och förväntningar för att acceptera ett liv tillsammans.

Jag ville älska det här landet. Jag ville kalla det mitt hem. Jag ville känna att jag var en del av det.   

Men småningom började jag ifrågasätta om det någonsin skulle hända. Jag hade antagit att min flytande engelska, mitt EU-medborgerskap, samt studier och arbetserfarenhet skulle garantera en relativt smidig integration. Jag hade fel.

Hur kan Finland neka mig uppehållstillstånd på grund av familjeband när jag är gift med en finsk medborgare? Den muntliga förklaringen från Migri var helt enkelt att det rör sig om ny lagstiftning som initierats av den sittande regeringen. Personen jag talade med tillade att jag skulle ha haft rätt till uppehållstillstånd om jag hade gift mig med en finsk medborgare i ett annat EU-land eller om jag inte var en EU-medborgare. Är inte detta diskriminering?

Hur kan Finland misslyckas med att erbjuda mig grundläggande offentliga tjänster på svenska, trots upprepade påminnelser om mina språkpreferenser? Hur kan Finland med sådan beslutsamhet avskräcka invandrare från att lära sig svenska, till och med på tvåspråkiga orter? TE-centralen envisas med att skicka all post till mig på finska. Den ger mig inget ekonomiskt stöd för mina studier i svenska, men skulle ha betalat om jag hade valt att studera finska.

Hur kan Finland behandla sina invandrare som siffror och inte som människor? Hur kan landet inte ta deras tidigare kunskaper i beaktande? Det är sant att många invandrare och asylsökande kommer hit utan någon utbildning eller arbetserfarenhet att tala om. Men vad händer med dem som besitter kunskap och erfarenhet? De verkar falla mellan stolarna. Dessa människor börjar, liksom jag, fråga sig om de styrkor som de upplever sig ha verkligen är verkliga. De börjar förlora sin identitet, eftersom samhället behandlar dem som en börda.

Det jag varit med om leder mig till slutsatsen att Finland för tillfället är dåligt utrustat för att framgångsrikt integrera utbildade och kunniga arbetare. Det här är något som å det snaraste måste åtgärdas om Finland vill uppehålla sig med en arbetsför befolkning som känner sig hemma här.

Jag förstår att den största bördan för lyckad integration måste läggas på dem som flyttar hit. Och jag har också försökt mitt bästa … Jag har läst böcker om Finlands historia och kultur, deltagit i president Mauno Koivistos begravning och fortsätter äta ärtsoppa på torsdagar. Men det här kan inte och borde inte vara en enkelriktad process.

Jag vill fortfarande älska det här landet. Jag vill fortfarande kalla det mitt hem. Jag vill fortfarande känna att jag är en del av det. Trots motgångarna är barnet i mig nöjt. Jag har nu besökt monumentet som jag först såg i min atlas. Jag äter också renkött och salmiak regelbundet.

Men som vuxen finns det vissa saker som är ganska svåra att svälja.

José João
deltar i Helsingfors arbis integrations-utbildning på svenska.
Översättning: Janne Wass.

Bara halvbra flyktingfilm – trots viktigt ämne

Sex år efter sitt franska flyktingdrama Le Havre är Aki Kaurismäki tillbaka i det dystert stiliga retro-Helsingfors. Här korsas vägarna för en ung man från Aleppo (Sherwan Haji) och en kantstött finsk handelsresande (Sakari Kuosmanen).

I likhet med huvudkaraktären i Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) tvingas Khaled börja ett nytt liv i en miljö där ingen känner honom. Migrationsverkets byråkrater tar mått och fingeravtryck på Khaled, placerar honom i en cell, intervjuar honom i ett rum utrustat med skrivmaskiner och trådtelefoner.

Khaleds syster, hans enda överlevande anhöriga, blev kvar i Turkiet. Hans högsta dröm är att hitta henne och få henne över till Finland.

Det första hans blick faller på i Helsingfors är ironiskt nog VR:s slogan: ”Mot gemensamma mål”, på svenska. Därefter får han syn på en gatumusiker (Tuomari Nurmio). Sången signalerar att bakom hörnet finns ett grannskap där medmänniskorna är vänliga.

Men bakom ett annat hörn lurar ren och skär ondska.

Handelsresanden Wikström separerar från sin försupna sambo (Kaija Pakarinen) och beslutar sig för att byta karriär.

”Jag vill flytta till Mexiko, dricka sake och dansa hula-hula”, meddelar hans melankoliska arbetskamrat (Kati Outinen). Men Wikström vill inte till Mexiko. I stället gör han som Snorkfröken i Muminfamiljen på Rivieran: han går på casino och vinner en förmögenhet.

Så börjar Wikströms liv som ägare till den tämligen hopplösa kvarterskrogen Gyllene stopet. Här finner han gemenskap och värme. På restaurangen jobbar Kaurismäkis gamla polare Ilkka Koivula och Janne Hyytyäinen. Nuppu Koivu från Lauri Timonens kortfilm Jeanne d’Arc gör en värdig insats som servitris.

Nu får berättelsen mera kött på benen. Kaurismäkis humor prunkar. I synnerhet hans japanska fans kommer att bli roade.

Ljus i natten, som är tillägnad filmvetaren Peter von Bagh, är späckad med allusioner: en hund vid namn Koistinen (en hälsning från Ljus i skymningen/Laitakaupungin valot), ett gäng med utslagna från Mannen utan minne, en ikonisk bild av den ensamme finske mannen, i det här fallet Wikström. ”Kallar dina vänner dig för Wallu?” ”Jag har inga vänner.”

Och så finns här massor med musik: Tuomari Nurmio, Harri Marstio, Antero Jakoila med flera. Ismo Haavisto charmar med sin blues. Även hans bror Marko Haavisto, vars låtar vi hört i Flickan från tändsticksfabriken (Tulitikkutehtaan tyttö) och i Mannen utan minne, är med på ett hörn.

Men trots sitt humana budskap lever inte filmen upp till förväntningarna. Kaurismäkis hårfina balansgång och förmåga att skapa moderna sagor sviker honom här. Manuset är lite väl anemiskt. Syriern Haji får inte många chanser att visa upp sin skådespelartalang. Han överskuggas av irakiern Hussein al-Bazoon som har ett par minnesvärda repliker: ”Ingen vill se oss, vi är till besvär”, ”Le inte på gatan, folk kommer att tro att du är galen.” Haji berör först i slutscenerna.

Timo Salminens avskalade foto imponerar. Den utdragna casinoscenen livas upp av Jörn Dönner i en kameoroll.

En del moment är inte psykologiskt underbyggda. Wikströms fru gör en så stark entré, med hårspolar, röd morgonrock, nagellack, en flaska Koskenkorva och en stor kaktus att det är svårt att köpa den tunna upplösningen av familjedramat.

Två gånger känner jag en klump i halsen. När Matti Rönkä i TV-rutan läser upp hemska nyheter från Aleppo, strax efter att Migrationsverkets asylbeslut fattats. Och så i finalen.

Text: Zinaida Lindén
Foto: Malla Hukkanen

Toivon tuolla puolen / Ljus i natten. Manus och regi: Aki Kaurismäki.
Foto: Timo Salminen.
I huvudrollerna: Sherwan Haji, Sakari Kuosmanen, Simon Hussein al-Bazoon, Ilkka Koivula, Janne Hyytiäinen, Nuppu Koivu. Dramakomedi. 98 min. Finland, 2017.

Fem år efteråt

Ida Sulin
Ida Sulin.
Det är ungefär fem år sedan jag slutade med direkt klientarbete. Idag träffar jag sällan asylsökande i arbetet, men dessförinnan var det min huvudsakliga arbetsuppgift att under asylprocessen juridiskt bistå de som sökt om asyl.

Fem år är både en lång och en kort tid. Det är en så pass kort tid att jag kommer ihåg arbetet, mina kunder och mina kollegor. Jag minns både tråkiga och svåra arbetsuppgifter, liksom de roligare. Men fem år är också en så pass lång tid att både hjärta och hjärna hunnit ta in de människoöden jag mötte.

Någonting som jag reflekterat över den senaste tiden är att jag träffar allt fler av mina gamla klienter. Ibland möter jag dem i vardagliga situationer ute på stan, i mataffären eller på en promenad. Ibland dyker de upp på de mest oväntade ställen och de mötena känns alltid arrangerade. Både de vardagliga och de mer oväntade mötena har börjat ”äga rum” under det senaste året – innan dess träffade jag ytterst sällan någon jag kände igen.

Kanske dessa möten beror på att fem år är lagom tid för någon form av anpassning och integration. För fem år sedan var de flesta av dessa människor mitt uppe i slutskedet av sin asylprocess, och eftersom de ännu befinner sig här så har de uppenbarligen fått stanna, på ett eller annat sätt. De har många år av kaosartad asylprocess bakom sig, då de lärde sig litet om vårt samhälle. Efter uppehållstillståndet har de nu haft några lugnare år, då de förhoppningsvis kunnat koncentrera sig på framtiden i ett litet längre perspektiv. Efter några år av relativt lugn och framtidstro kanske det är möjligt att börja leva ”vanligt” igen, åtminstone på ytan, och handla i butiken på samma tider som alla andra (dvs. jag), gå på söndagspromenader runt Tölöviken och arbeta som taxichaufför under andra tider än mitt i natten.

Under dessa fem år har jag blivit mamma. Att bli mor är något som förändrat mig på djupet. Jag känner mera och det känns emellanåt som om en del av mig lever ett okontrollerat, vilt och farligt liv i form av mitt barn.

Jag har många gånger tänkt tillbaka på de mödrar jag träffade bland de asylsökande.

Vilken styrka behöver en ung mor för att ensam resa genom Europa med tre små barn i jakt på ett nytt liv? Hur gör hon när barnen trilskas, är hungriga och blir sjuka? Vad händer i lastrummet på långtradaren där hon håller sig gömd med de små när de passerar gränsbevakningen och ingen får säga ett knyst, men minstingen blir hungrig? Hur gör hon?

Och om jag kände mig vilsen, ensam och gråtmild när min dotter kom till världen, hur känner sig då flickan som föder sitt barn genom sönderskuren hud ensam på ett sjukhus, så otroligt långt borta från allting som är henne nära och välbekant?

Fem år är en lång tid. Jag känner mig mer och mer avskärmad från verkligheten, och finner det lättare och lättare att hålla distans. Det skrämmer mig.

Ida Sulin
är jurist