Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.
Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.
Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.
Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.
Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.
För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.
En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…
Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.
Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.
Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.
Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.
José João
jobbar som universitetslärare i Storbritannien
