Etikettarkiv: Brexit

EU-medborgarskapet – en dödsruna

José João
Jose Joao.
Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.

Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.

Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.

Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.

Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.

För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.

En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…

Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.

Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.

Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.

Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.

José João
jobbar som universitetslärare i Storbritannien

Brexodus: återtåget

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund

Juvenoia och Brexit

Det var den äldre generationen i Storbritannien som röstade för ett utträde ur EU. Var det här en politisk variant av ”allt var bättre förr”?

År 1871 publicerade tidningen Sunday Times en kolumn där
det stod: ”Tidigare när papper inte kostade något lade vi ner tid på att skriva långa och välformade brev. Nu verkar alla för upptagna för det, och skickar bara små lappar med korta meddelanden åt varandra.” Låter det bekant? Det kan liknas vid diskussionen om dagens SMS:ande. ”Allt var bättre förr”, ”dagens ungdom”, ”den lata generationen” och så vidare är uttryck som så gott som alla har hört i sin ungdom. Fenomenet är inget nytt och till och med Aristoteles menade att ungdomar tror sig veta allting och att hans ungdomstid var bättre. George Orwell sa: ”Alla anser att deras generation är mer intelligent än generationen som kom före, och visare än generationen som kom efter.”

Det finns ett uttryck för fenomenet: juvenoia. Juvenoia betyder en överdriven rädsla för det som influerar ”dagens ungdom”. Ett klassiskt exempel på fenomenet är en meme som spridit sig på nätet där man jämför tågresenärer i nutid och för ungefär 60 år sedan: idag sitter alla med näsan i sin smarttelefon och då satt alla med näsan i sin tidning – har så mycket egentligen förändrats?

Juvenoia har också en politisk aspekt, som potentiellt kan ha negativa verkningar. Nyligen lyckades en 70-åring stiga till makten med ett budskap om att allt var bättre förr: Make America great again. En annan grupp som har valt ”allt var bättre förr” som sin slogan är fascister. De vill komma tillbaka till en tid när samhället var på rätt spår.

Man kan även dra paralleller till Brexit. I folkomröstningen röstade hela 61 procent av väljare över 65 för att Storbritannien ska lämna EU. Av väljare mellan 18 och 24 röstade däremot  71 procent för att Storbritannien skulle bli kvar i unionen. Det här har tolkats som att äldre britter i någon slags nostalgiskt töcken – eller juvenoia om man så vill – körde över Storbritanniens ungdom och framtid.

Kan du lita på dina minnen?

Så vad beror juvenoia på? Ett svar är att vuxna anser att sättet de uppfostrades på var det bästa och enda alternativet. Problemet med det är att vi inte kommer ihåg det förflutna korrekt och därför överdriver vi våra goda minnen, vilket leder till att vi tror att saker och ting faktiskt var bättre förr.

Enligt psykolog Yvonne Carpelan-Hokkanen beror fenomenet på att när man tänker bakåt har man svårt att skilja på det objektiva och det subjektiva. Det färgar ens helhetsbild, särskilt när det sker en förändring som kan uppfattas som skrämmande eller farlig.

– Minnen är allt annat än precisa, de förändras med tidens gång. Det man tror att hände färgas av det subjektiva som kommer där emellan. Då överbetonar man det positiva i sina minnen. Man färgas alltså av den som man i sina minnen en gång var.

Axel Aminoff

Axel Aminoff, som också är psykolog, håller med.

– Du kan föreställa dig ett dokument på din dator. Du börjar med en version och varje gång du öppnar dokumentet redigerar du det lite grann. Till slut kan du inte komma ihåg exakt vad du började med.

Carpelan-Hokkanen menar att det inte är otänkbart att juvenoia kan ha ett finger med i spelet när det kommer till Brexit.

– Det finns nostalgi kring Brexit. Brexit var en fantasi och ingen brydde sig om att få fram fakta om fenomenet. Det finns en dragning till imperiets tider. Då var vi bra, större och starkare.

Aminoff menar att ”allt var bättre förr”-tanken kan ha påverkat Brexit till en viss mån.

– Äldre människor är oftast mer konservativa. Folk blir helt enkelt försiktigare med åren.

Han anser ändå att är förenklat att skylla valresultatet bara på den äldre generationens konservatism.

– Nationalismen som har vuxit fram de senaste åren hade också en stor påverkan på röstningsbeteendet. Framtiden kan kännas skrämmande och då faller man tillbaka på konservatism.

Carpelan-Hokkanen menar att rasismen hade ett tjockt finger med i spelet. Rasismen i sin tur beror delvis på uppfostran, men den är också kopplad till vår inbyggda rädsla för förändring.

– Man kan se på Finland som exempel. Vi har inte haft så mycket främmande inslag och ändå finns det en stark rasism. Vi lever i en tid där framtiden ses som oviss. Många generationer sedan kriget har tänkt att det kommer gå bättre för deras barn. Nu plötsligt går samhället genom stora förändringar och en säker framtid kan inte tryggas.

Britter beklagar

Anthony Shaw och Joseph White är britter som har bott i Finland i över 30 år, båda tillhör den äldre generationen och båda är negativt inställda till Brexit. Samtidigt förstår båda varför förslaget röstades igenom.

– Den största orsaken till att Brexit gick igenom var influensen från medier, så kallad skräpjournalistik. det var alltför enkelt att klaga på regeringen. Dessutom ljögs det ju fullständigt och det lovades saker som aldrig skulle kunna förverkligas, menar Shaw.

– Länge hörde man att man ska lyssna på intellektuella och politiker. De vet vad som händer i världen. Men ingen förutsåg till exempel Sovjets fall eller den arabiska våren och så vidare. Människor har tröttnat på regeringen. Brexit var ett lätt sätt för folket att visa att regeringen inte har deras förtroende. Dessutom såldes det drömmar till arbetslösa och desperata människor, säger White.

Shaw säger att det är struntprat att allt var bättre förr. Då han var barn måste nästan allting ransoneras för att räcka till, vilket är något som dagens unga inte kan begripa.

– Unga i dag förstår inte betydelsen av materiella uppfoffringar. I och med att unga idag kan få nästan vad de vill så har ordet bortskämd lite förlorat sin mening.

Å andra sidan, säger han, har unga i dag en enorm press på sig från samhället att lyckas i livet och vara bäst på saker och ting. Shaw menar också att Orwells citat om generationsklyftor bra passar in på honom och hans uppväxt.

– När man var ung förstod man den moderna världen så mycket bättre än ens föräldrar och man kunde lösa moderna problem på ett helt nytt sätt. Det är sedan något man försöker överföra till sina egna barn. Just för att man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man tänker ju aldrig på att man var exakt likadan när man själv var ung.

I frågan om Brexit och vad som var bättre förr menar Shaw att mycket har att göra med nationalismen. Tidigare bestämdes allting i parlamentet och man hade en egen självständighet.

– Det är lättare att hata Bryssel än sitt eget land eftersom man inte kan påverka det som bestäms eller händer i EU. Vilket jag tror att till en stor del påverkade hur människor, särskilt äldre människor, röstade i valet. N

Skottland i limbo

För ett år sedan röstade Storbritannien för att lämna EU, men av kungadömena var det endast England och Wales som röstade för att Brexit. Skottland och Nordirland röstade emot. I Skottland röstade en klar majoritet, 62 procent, för att stanna i EU. Skottland är mer positivt till EU än sin sydliga storebror England, och överlag mer vänstersinnat, vilket syns både i ett starkt stöd för Labour och i Scottish National Partys (SNP) valsegrar i både de brittiska och skotska parlamenten. Trots namnet är SNP ett av de mest vänsterinriktade och pro-europeiska partierna i Storbritannien, och lånar en stor del av sin politik från nordiska välfärdsmodeller. Skottland har bland annat nyligen lanserat en babylåda till alla blivande föräldrar.

Med andra ord dras Skottland ut ur EU mot sin vilja, med allt vad det innebär av ovisshet, för ekonomi, migration, och för de EU-medborgare som bor i Skottland. Jag är en av dem. Skottland har varit mitt hem i tre år, Storbritannien i fyra. Dessa år är nu av stor betydelse sedan Theresa Mays Brexit-arbetsgrupp lagt fram den magiska gränsen ”fem år” som minimum för att en EU-medborgare bosatt i Storbritannien ska få ansöka om vad som kallas ”settled status”, något mellan fullt medborgarskap och uppehållstillstånd som skapats i ett försök att tillfredsställa både EU-medborgare i Storbritannien och de 17,5 miljoner britter som röstade för att lämna EU för att hejda det de upplever som okontrollerad immigration. Som ”settled” ska EU-medborgare i princip ha samma rättigheter som brittiska medborgare, men många frågor är obsvarade och detaljerna måste benas ut. May förbehåller sig dessutom rätten att dra undan mattan för förhandlingarna om de inte går som hon vill. ”No deal is better than a bad deal”, har hon robotiskt upprepat om och om igen. Vad det betyder i praktiken vet väl knappast ens May …

Osäkerheten oroar

Personligen då? Varje gång jag lämnar in en arbetsansökan (vilket jag gör ofta, som biolog har jag korta kontrakt och oändliga snuttjobb) oroar jag mig för att arbetsgivarna ratar min ansökan på grund av osäkerheten kring huruvida jag har rätt, och lust, att stanna. Jag oroar mig också för om jag kan resa till Finland för en längre tid i framtiden, för arbete eller om närstående behöver min hjälp. Enligt Brexit-arbetsgruppens nuvarande förslag skulle jag förlora min rätt till ”settled status” om jag är frånvarande längre än två år.

Vi EU-medborgare, som vuxit upp med att komma och gå hur vi vill i världen, har svårt att ens föreställa oss att friheten plötsligt begränsas. På alla blanketter har det alltid funnits den där magiska rutan att kryssa i – ja, jag är EU-medborgare – som suddat ut alla de praktiska problem som andra invandrare möter dagligen.

Jag oroar mig för hårdare attityder, men inte mot mig utan mot mina medinvandrare från det forna östblocket som får ta emot det mesta av invandrarhatet, trots att Storbritannien bokstavligen skulle gå i stå utan de tusentals östeuropéer inom byggbranschen, servicebranchen och industrin som sköter alla de uppgifter som britterna själva avskyr. Jag oroar mig för dem som har en partner som inte bor i Storbritannien. Om en familj vill återförenas i Storbritannien efter Brexit så måste den partner som är bosatt i Storbritannien ha minst 20 000 euro i årsinkomst.

Uppblåst nationalism

Varför vann Leave-sidan? Storbritannien lider av en snedvriden, antieuropeisk självbild. Européer lever på andra sidan den engelska kanalen, själva är de britter, betonas det – ofta med en viss självgodhet, som om det vore snäppet bättre. Enligt vissa analyser var det just denna exceptionalism och bristande känsla av samhörighet som orsakade Brexit. Imperialismen är som en mental blindtarm i den brittiska nationalidentiteten, ett rudiment av en gången tid, som nu infekterats av storhetsvansinne, högerpopulism och nostalgi. Det är ett faktum att Brexitanhängarna finns i alla samhällsklasser, från frustrerade arbetslösa och låginskomsttagare till övre medelklassen, och högst uppe i överklassen. Alla är de ju britter, och britter varken behöver eller vill styras av ett EU som enligt många domineras av Tyskland, vilket är svårt att svälja för dem som inte vill minnas något som hänt sedan 1945.

Jag funderar om det här bakåtsträvande Förenade Kungadömet är värt all framtidsoro. Vad får JAG ut av att leva som pseudobritt i ett samhälle som röstade emot öppenhet och inklusion? Många européer har redan flyttat, och antalet östeuropéer som vanligen drar nytta av det högre arbetskraftsbehovet under sommarmånaderna har minskat, vilket fått industrin att spå en dyster framtid med högre priser på allt från service till livsmedel.

I dystra tider är alla glimtar av hopp välkomna, som då Theresa May utlyste nyval för att öka sitt mandat i Brexitförhandlingarna, men istället förlorade sin majoritet och tvingades bilda koalitionsregering med det ärkekonservativa nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). SNP gick bakåt i valet och har lagt planerna om en ny självständighetsomröstning på is. Men det är till SNP och Nicola Sturgeon (bilden) jag lägger min tillit eftersom de, i motsats till Labour, inte backat en tum vad gäller EU och Skottlands ovilja att lämna unionen. Om Labour vill återta det stöd de förlorat åt SNP i Skottland så måste de tilltala de EU-vänliga skottarna, och det gör de inte genom att flörta med de antieuropeiska populisterna i England. Trots små motgångar har SNP fortfarande Skottland i ett fast grepp, och så länge det är fallet kommer Labours ordförande Jeremy Corbyn aldrig att bli premiärminister.

En engelsk vän jämrade sig över den skottska folkomröstningsivern: ”If Scotland becomes independent, the rest of the UK is condemned to an eternity of Tory rule”. Om Skottland ordnar en ny folkomröstning om självständighet finns det inga garantier att resultatet blir det samma som senast. År 2014 röstade en stor del av skottarna emot självständighet uttryckligen för att de ville stanna i EU, och enligt Nej-sidan var det bara status quo som garanterade EU-medlemskapet. Personligen ser jag gärna att Skottland utträder ur Storbritannien och banar sin egen väg tillbaka till EU, istället för att låta sig hunsas av ett England som tror sig veta bättre än både Skottand och hela resten av Europa.

Text: Vivi Bolin
Foto: Skotska regeringen

Åter till det normala

Sara Ehnholm Hielm
Sara Ehnholm Hielm.
London: smältdegeln, framtidsstaden, historien. Lika mångkulturellt, snuskigt rikt, förtjusande brittiskt och kulturellt kreativt som för ett år sedan. Turistfloderna rinner genom staden, gräset spirar neongrönt, mängder av olika språk talas (mycket italienska och franska, det lär bo 93 000 fransmän där). Som känt röstade London överväldigande för att stanna i EU. Men vid mitt besök där förra helgen var det slående hur snabbt stadsborna hade anpassat sig. Medan Macron och Le Pen kämpade sig fram i det franska presidentvalet och maratonlöparna pressade sig fram längs gatorna i karnevalkostymer (varför gråter och blöder alla i Helsinki maraton, medan de vinkar och ler här?) verkade alla ha accepterat: det blir Brexit. Varför protesterar folk inte?

I valet som Theresa May (The Bitch is Back, skriker t-skjortorna) har eklaterat för den 12 juni står hon och Jeremy Corbyns Labour mot varandra: båda partiledarna röstade för att stanna men nu har båda ändrat sig. Hur är det möjligt i ett val ett år efter Brexit? Visserligen profilerar sig Lib Dems emot Brexit, men ingen tror de har en chans.

Brexit var det otänkbara och inom ett år har det blivit helt normaliserat. (Vad är nästa nya normala: Trumps mur, deportationer, nazister på bokmässor?) Otroligt snabbt verkar Londonborna ha vant sig: så här är det nu bara. Nu ska vi signalera optimism för Londons post-EU-framtid. Nu ska vi göra utträdet ur Europa så smidigt och fördelaktigt som möjligt. I smörgåsbarerna finns numera alternativet Best British (oftast någon otäck paj eller trist cheddarost på toast), traditioner, poliser och vita fotbollshuliganer är mera synliga än någonsin.

I en så rik stad som London har de flesta det bra. Åtminstone hittills har det inte skett saker som har förstört livsstilen, som bygger på en självklar valfrihet, ett självklart utbud på allt och arrogansen i att vara ett gammalt imperium. Kan så utpräglade individer alls längre göra politik, som är en kollektiv syssla? Finns det ingen långsinthet – som även kunde stavas principfasthet – över förlusten?

Och ännu märkligare: om folk vill rösta mot etablissemanget, varför röstar de så gärna på ett oskrivet kort, en Sipilä eller en Macron eller en Trump? Inser de inte att etablissemanget inte längre är politiskt utan ekonomiskt – och nu röstar de i politiska val in människor som förstärker det här? Således röstar medborgarna för att minska sina egna påverkningsmöjligheter. Kanske de till slut kan rösta bort hela demokratin? Och var så säker: när det sker kommer det att förefalla helt normalt.

Sara Ehnholm Hielm
är förlags-redaktör