Brexit ger chans till EU-reform – men griper någon den?

av Janne Wass

Efter mycket ”hopande och roende”, kom så dagen i början av februari då Storbritannien officiellt lämnade EU. Exakt vad britterna hoppas uppnå med detta har in i det sista förblivit höljt i dunkel. Utgående från pressröster verkar det ändå som om den allmänna känslan bland brexit-anhängarna är att utträdet ur unionen är något slags universalmedicin mot allt som är fel i det brittiska samhället. Det handlar inte bara om att en förhoppning om att Storbritannien nu kan stänga dörrarna om sig och sluta ta emot invandrare som stjäl deras jobb och förstör deras kultur, utan också om en uppfattning om att EU sugit pengar ur kungadömet, pengar som nu kan användas för att bygga upp den samhälleliga infrastruktur som många känner att har förfallit.

Att Storbritanniens arbetar- och låginkomsttagarklasser har skäl till missnöje är klart: på vissa håll lever landets fattiga i liknande förhållanden som rådde i Finland på 1950-talet. Huruvida detta är EU:s fel kan man sedan diskutera.

Följderna av brexit kommer antagligen att bli värst för britterna själva, vid sidan av de utlänningar som bor, arbetar och har familj i Storbritannien. Det finns få tecken på att brexit skulle utlösa någon kedjereaktion, tvärtom verkar européerna utgående från de senaste Eurobarometer-undersökningarna mer positivt inställda till unionen än någonsin under det gångna decenniet. Till och med inom de euroskeptiska partierna verkar kraven på utträde ur unionen ha bedarrat – inte ens Sannfinländarna driver ju längre den frågan. Radikalvänstern, som med näbbar och klor i många länder försökte motsätta sig EU-medlemskap, har på många sätt blivit EU:s mest högljudda försvarare. Maktpositionerna inom unionen har skiftat, med Frankrike och Tyskland nu som de två tyngsta aktörerna, men så hemskt stora övriga förändringar är knappast att vänta efter brexit.

Men fördenskull bör inte politikerna inom EU-maskineriet tro att man kan trampa på i ullstrumporna. Förtroendet för EU må vara historiskt högt, men det beror delvis på att förtroendet för den europeiska gemenskapen aldrig varit särskilt starkt. Fortfarande är det många som ser EU som ett nödvändigt ont, eller till och med bara ont och inte alls nödvändigt. Lite har gjorts, trots många PR-kampanjer, för att minska klyftan mellan EU:s institutioner och EU-medborgarna, och känslan av att unionen är ett kontrollorgan von oben är utbredd. Initiativ finns – men i första hand i organisationer verksamma utanför EU-maskineriet – för att reformera unionen, stärka det närdemokratiska deltagandet och öka transparensen. Bland annat vänsterorganisationen Diem25, ledd av tidigare grekiska finansministern Gianis Varoufakis, har lagt fram en ambitiös och detaljerad vägkarta för en sådan reform, och EU-ledarna skulle göra klokt i att lyssna på den här typen av aktörer. Just nu, då EU ändå står inför en ny era, skulle vara ett utmärkt tillfälle att se över vad vi egentligen vill att den europeiska gemenskapen ska vara.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.