Jose Joao.Jag beslöt mig för att lämna Finland.Det var ett svårt beslut att ta, men det var nödvändigt. Efter att ha flyttat till Helsingfors i april 2017 och deltagit i integrationsprogrammet och studerat svenska på Arbis, kunde jag inte hitta ett passande jobb inom skolvärlden. Jag hade tidigare jobbat som vice-rektor i Storbritannien och studerat på Cambridge-universitetet. Jag ansökte ihärdigt lärartjänster i och omkring Helsingfors. Resultatet var både oväntat och demoraliserande; 96 ansökningar, en intervju och inget napp.
Min enda intervju var för en tjänst som kemilärare på en internationell skola där undervisningen hålls på engelska. Trots att jag hade åtskilliga års erfarenhet av att undervisa på engelska, tilldelades jobbet en kandidat med bristande erfarenhet och som inte behärskade flytande akademisk engelska. Orsaken var enkel; till skillnad från mig hade han en finsk utbildning.
Efter ett tag började jag betvivla mina kunskaper, förlora min psykiska hälsa och min självkänsla.
Jag älskade Finland och jag flyttade dit tack vare de EU-rättigheter som jag alltid tagit för givna. Jag antog, felaktigt, att oavsett vilket EU-land jag bor i så skulle jag alltid automatiskt tilldelas den lycka jag tror mig förtjäna. Undermedvetet hade jag alltid tänkt att ett medlemsland av Unionen alltid skulle behandla en annan unionsmedlems medborgare som sin egen. Så blev det inte.
Därmed bestämde jag mig för att söka jobb i Storbritannien och en vecka senare blev jag erbjuden mitt drömjobb i London. Jag flyttade med min finske make till Storbritannien i maj 2018.
För en månad sedan slogs vi dock av pressrubriker om att Storbritanniens premiärminister, Theresa May, överväger att begränsa inflyttning från EU baserat på inkomster. Enligt hennes regering skulle en immigrant som tjänar mindre än 50.000 pund (57.000 euro) anses ha ett jobb som inte kräver speciella färdigheter och skulle på så vis inte kunna ansöka om uppehållstillstånd för att vistas och arbeta i Storbritannien. Detta skulle innebära att de flesta akademiker, journalister, lärare, sjukvårdare, socialarbetare och många andra skulle anses vara för lågutbildade för att få stanna i landet.
En osäker atmosfär härskar i Storbritannien. Dominic Raab, den andre statssekreteraren för Storbritanniens utträde ur EU sedan folkomröstningen 2016, har inte kunnat komma fram till en överenskommelse med EU och samtidigt som det slutgiltiga datumet för Storbritanniens utträde i mars 2019 närmar sig med stormsteg har EU-medborgarna inga officiella instruktioner att följa eller några garantier. Storbritanniens regering hävdar att situationen snart kommer att klarna och att ”överenskommelsen med EU är 95 procent klar”. Samtidigt står många frågor obesvarade, så som hur den framtida gränsen mellan Irland och Nordirland kommer att se ut, hur datasäkerheten kommer att tryggas, många juridiska frågor och framför allt vad som kommer att hända med personer som mig…
Min uppfattning om EU-medborgares rättigheter har förändrats radikalt de senaste två åren. Kanske jag alltid har haft fel om detta, eller kanske EU verkligen har förändrats och håller på att spåra ur och bli en meningslös klubb utan syfte.
Fördelarna med att vara EU-medborgare urvattnas i rask takt och den Europeiska unionens motto In Varietate Concordia (Förenade i mångfalden) kunde inte vara längre ifrån verkligheten.
Därmed skriver jag dig, EU-medborgarskapet, denna dödsruna. Var god och ta emot mina kondoleanser för dina återkommande och oförutsägbara felsteg.
Men jag kommer att sakna dig och jag vill inte att du går.
José João jobbar som universitetslärare i Storbritannien
Susanne Björkholm.Om du hör till dem som njuter av Kafkas roman Processen eller Orwells1984, så kan jag varmt rekommendera Adults in the Room av Yanis Varoufakis.
Den grekiska ekonomen berättar där om sin korta men intensiva tid som Greklands finansminister under den ödesdigra våren 2015.
Grekland var sedan 2010 bankrutt. Trots europeiska centralbankens egna stadgar, som klart förbjuder det, påtvingades det betalningsoförmögna landet nya lån – de största i historien. Dessa grävde den grekiska graven än djupare, då de kom med politiska villkor som störtade landet i en depression vars like inte skådats efter andra världskriget. Allt medan den korrupta oligarkin fick fortsätta som förut. Samma process, alltså, som lanserats av Internationella valutafonden IMF, och som hindrar så många fattiga länder att ta sig ur sin misär medan de agerar som billiga råvarukällor åt de rika.
Alla parter visste förstås att Grekland aldrig skulle kunna betala sina skulder, men nu hade man landet där man ville ha det: i ett neoliberalistiskt strypgrepp.
Angela Merkel hade tidigare framfört den schwabiska hemmafruns hushållsekonomi som rollmodell åt Grekland. Hennes Tyskland tillsammans med den ökända trojkan, det vill säga EU-kommisionen, centralbanken och IMF, tvingade nu den peloponnesiska hemmafrun att klara sina överstora skulder med snabblån av det predatoriska slaget, och dessutom med villkoret att hon skulle spara genom att inte mata barnen eller låta dem gå i skola.
Varoufakis tog posten som finansminister med ett enda mål i sikte: att förhindra ett tredje ”stödpaket” med dess ekonomiskt och humanitärt destruktiva villkor, för att i stället förhandla fram en omstrukturering av Greklands skulder.
Bokens beskrivning av händelseförloppet är inte smickrande för EU. Varoufakis spelade in möten och samtal på sin mobil, så boken har ordagranna skildringar av flera diskussioner. Då Varoufakis presenterade sin nyvalda regerings förslag till omstrukturering av lånen, sammanfattade den tyska finansministern Wolfgang Schäuble EU:s förhållande till demokrati nästan aforistiskt: ”Vi kan inte låta valresultat påverka den ekonomiska politiken”.
Europeiska centralbanken utbasunerar sin självständighet och sitt oberoende i alla lägen. Men det gäller endast bankens ansvar. Bankens handlingar är genompolitiserade. Den straffar regeringar som inte underkastar sig den tyska viljan och ser mellan fingrarna annars, oberoende av vad dess eget regelverk stipulerar. Centralbankens ordförande Mario Draghi sa det i klartext: om inte Grekland går med på alla krav och tar emot lånet, stänger ECB Greklands banker.
Boken innehåller så mycket anekdoter om fula och ännu fulare intriger av såväl centralbankschefer som kommissarier, finansministrar och ämbetsmän, att den kunde fungera som manuskript till två hela säsonger sydamerikansk telenovela. Man kunde nästan bli underhållen av de sluga och småaktiga tricken, om inte det vore för att det är på riktigt och handlar om att rasera hela nationer. Och dessutom i vårt fridfulla Europa.
Jan Otto Andersson.Kan EU ännu räddas? Den frågan ställs allt oftare. En följdfråga, som inte ställs lika ofta, är: vad göra om EU bryter samman. Har vi – det vill säga Vänstern – en plan B?
När det begav sig var jag en uttalad motståndare till att Finland skulle ansluta sig till EU. Huvudargumentet var att den så kallade enhetsmarknaden (Single Market) och valutaunionen (Economic and Monetary Union, EMU) bara kunde fungera tillfredsställande inom ramen för en förbundsstat, men att en sådan inte skulle accepteras av medlemsländerna, som avundsjukt på olika sätt skulle försöka bevara sin ”suveränitet” även när de hade överlämnat centrala delar av den till ”marknaden”. Jag känner mig fortfarande tillfreds med de artiklar som jag då skrev inför folkomröstningen. Ett föredrag inför en brittisk konferens 1993, kallatEuropean integration and Finland: An alternative view, satte jag ut på Academia.edu-sajten i artikelform. Artikeln hör ännu till dem som ofta läses av folk från vitt skilda håll i världen.
Men nu är Finland en ”gammal” medlem av EU – en av ”de 15”, i motsats till de 13 som blivit medlemmar först på 2000-talet. Min uppgift är därför inte att uppmana till en finländsk exit, utan att i första hand propagera för en nyordning som skulle kunna rädda EU. Min övertygelse är att utan rätt radikala reformer kommer EU:s kriser att fördjupas, ända till den punkt där hela projektet bryter samman. Då står Europa och Finland inför en helt nytt läge, och plan B borde träda i kraft.
EU:s kris är trefaldig. Den första krisen och konflikten mellan Nord och Syd härrör från den felkonstruerade valutaunionen och från Tysklands fasthållande vid en för Syd helt främmande ordoliberal ordning. Den andra krisen, den mellan Öst och Väst, gäller inte så mycket den ekonomiska politiken, utan framför allt uppfattningarna av vad som krävs av en demokrati och vad som är normala mänskliga rättigheter. Den tredje konflikten berör samtliga länder i unionen. Den gemensamma marknaden, med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete, förstärkt av en svårkontrollerad invandring, innebär ökad osäkerhet, större inkomstskillnader, svagare regeringar och allt stöddigare högerpopulism. När varken den egna staten eller unionen förmår trygga levnadsvillkoren, skyller nationella politiker på EU, regionala politiker på regeringarna och folk i allmänhet på politikerna. Det är olyckligt inte bara för EU, utan för demokratin på alla nivåer.
En av de mest sakkunniga kritikerna av hur olika EU-projekt – som valutaunionen och det gränsfria Schengenområdet – förverkligats är nationalekonomen Paul de Grauwe. Hans kolumner i mediasajten Social Europe och hans böcker om valutaunionen, makroekonomi och marknadens gränser visar med all tydlighet att det inte går att beröva nationalstaterna deras centrala funktioner, utan att ge unionen tillräckliga medel för att bedriva en koordinerad skatte-, social- och konjunkturpolitik och en enhetlig kontroll av unionens yttre gränser. För att garantera olika friheter och upprätthålla en tillfredsställande stabilitet krävs det helt enkelt en central statsmakt, som inte styrs av en ”polsk riksdag”, vilket är fallet idag när varje medlemsland har vetorätt beträffande helt avgörande institutionella lösningar.
I motsats till de allt högljuddare högernationalistiska EU-motståndarna finns det inom Vänstern EU-kritiska – isynnerhet EMU-kritiska – personer, som försöker frammana en vision av hur unionen kunde räddas från sitt nuvarande dödläge. Till mina gelikar hör den engelska ekonomen Malcolm Sawyer, som författat en nyttig handbok kallad Can the Euro be Saved? (Kan euron räddas?). Ett annat exempel är nätverket EuroMeMo group, som i flera års tid gett ut en rapport om det socioekonomiska läget i unionen. Jag brukar att, tillsammans med ett hundratal andra så kallade alternativa ekonomer, understöda rapporten. Den senaste, EuroMemorandum 2018, bär typiskt nog titeln Can the EU still be saved? The implications of a multi-speed Europe. (Kan EU ännu räddas? Följderna av ett Europa i flera takter)
Mest känd som EU-reformivrare på vänsterkanten är säkert Yanis Varoufakis, finansministern som avgick när Grekland inte lyckades pressa fram en hyfsad lösning på skuldkrisen. Han lanserade ett paneuropeiskt parti kallat DiEM25 (Democracy in Europe Movement 2025). Det försöker samla EU-kritiska vänsterpartier inför kommande EU-parlamentsval. Nationella partier som ställt sig bakom Varoufakis är Alternativet i Danmark, Piratpartiet i Tjeckien, Razem (Tillsammans) i Polen och Génération.s, ett nyskapat parti lett av socialisternas presidentkandidat Benoît Hamon i Frankrike. DiEM25-partiets viktigaste uppgift är att avfatta en ny konstitution för EU. I stället för en teknokratisk styrning vill Varoufakis, och de andra framträdande vänsteraktivisterna som stöder agendan, genomdriva en radikal demokratisering av unionen.
Inom vänstern i Europa finns också partier som gett upp hoppet beträffande EU och Eurozonen. Spanska Podemos, franska La France Insoumise, tyska Die Linke och det portugisiskaVänsterblocket har gått in för att försöka formulera en plan B. Visst stöder de i princip försöken att föra fram olika reformer, men de har uppgett den gnutta av optimism som ännu finns bland aktörerna kring EuroMeMo och DiEM25.
EuroMemorandum 2018 innehåller en mycket lång rad med reformförslag. De berör för det första den makroekonomiska politiken; en medveten konjunkturpolitik på EU-nivå, en långsiktig investeringspolitik för sociala och ekologiska behov, en förstärkning av löntagarnas ställning, en skatte- och socialpolitik för att utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, effektiva åtgärder mot skattekonkurrens och skattesmitning. Flera av förslagen berör Europeiska centralbanken och valutaunionen, bland annat bättre möjligheter för medlemsstaterna att få direkt finansiering via ECB. En lång lista på förslag som berör den så kallade sociala pelaren förs också fram. En princip som genomsyrar förslagen vill jag citera i sin helhet:
The welfare of all people in all member states must be placed at the centre of public policy and not subordinated to the primacy of market-driven growth or, worse, budgetary consolidation. (Alla människors välfärd i alla medlemsstater måste ställas i centrum för politiken och inte underordnas en marknadsledd tillväxt eller, än värre, en konsolidering av statsbudgeterna.)
Medborgarna borde ha rätt att ställa staterna till juridiskt ansvar om de inte uppfyller de överenskomna sociala rättigheterna.
Dokumentet innehåller ett kapitel om alternativa visioner för en socio-ekologisk omvandling. Man jämför ”en grön tillväxt”, ”en grön New Deal”, ”välfärd utan tillväxt” och ”samfällighetsinspirerade” scenarier. Det man till slut stannar för är en strategi i tre steg, framförd av den engelska samhällsforskaren Ian Gough. Först grön tillväxt, framdriven av en snabb avkarbonisering och förbättring av ekoeffektiviteten; sedan en betydligt hållbarare konsumtion och större jämlikhet; som tredje steg etableringen av en steady-state världsekonomi, det vill säga en ekonomi som utvecklas utan ekonomisk tillväxt. I memorandumet räknar man upp en rad åtgärder som borde genomföras i snabb takt för att inte miljön och den sociala tryggheten skall försämras ytterligare.
När man försöker göra reda för alla de dokument och rörelser som inom den europeiska vänstern försöker ”rädda EU”, slås man av hur många idéer och konkreta förslag som hänger i luften, men som ändå inte tycks rymmas med på den politiska agendan. De dagsaktuella problemen – från brexit till den tyska regeringskrisen, från Putin till Trump, från asylsökarna till islamisterna – överskuggar alla långsiktiga och grundläggande diskussioner om EU:s framtid. Vänsterns försök att lyfta fram vikten av en förnyelse av EU-projektet sker därför utan att folk i allmänhet bryr sig om eller förstår vad det är fråga om. ”Marknaden” får fortsätta att styra som den vill, och skrupellösa politiker får fortsätta att skrämma upp väljarna, så att det enda de kan föreställa sig är mera övervakning, mera upprustning och mera rivalitet på alla plan.
Jan Otto Andersson är professor emeritus i ekonomi
Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.
Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.
”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.
”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”
Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.
Enda svensken i byn
Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.
Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.
Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.
Den nya post-brexit rasismen
Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningen “No more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?
Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford iYork i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.
En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.
Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.
Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.
Skribenten med sina söner. Foto: privat.
En del överväger att stanna…
Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.
Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.
Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.
…medan många lämnar landet
Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;
– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.
– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.
Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.
Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.
Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.
Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.
I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.
Foto: privat.
Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N
Det var den äldre generationen i Storbritannien som röstade för ett utträde ur EU. Var det här en politisk variant av ”allt var bättre förr”?
År 1871 publicerade tidningen Sunday Times en kolumn där
det stod: ”Tidigare när papper inte kostade något lade vi ner tid på att skriva långa och välformade brev. Nu verkar alla för upptagna för det, och skickar bara små lappar med korta meddelanden åt varandra.” Låter det bekant? Det kan liknas vid diskussionen om dagens SMS:ande. ”Allt var bättre förr”, ”dagens ungdom”, ”den lata generationen” och så vidare är uttryck som så gott som alla har hört i sin ungdom. Fenomenet är inget nytt och till och med Aristoteles menade att ungdomar tror sig veta allting och att hans ungdomstid var bättre. George Orwell sa: ”Alla anser att deras generation är mer intelligent än generationen som kom före, och visare än generationen som kom efter.”
Det finns ett uttryck för fenomenet: juvenoia. Juvenoia betyder en överdriven rädsla för det som influerar ”dagens ungdom”. Ett klassiskt exempel på fenomenet är en meme som spridit sig på nätet där man jämför tågresenärer i nutid och för ungefär 60 år sedan: idag sitter alla med näsan i sin smarttelefon och då satt alla med näsan i sin tidning – har så mycket egentligen förändrats?
Juvenoia har också en politisk aspekt, som potentiellt kan ha negativa verkningar. Nyligen lyckades en 70-åring stiga till makten med ett budskap om att allt var bättre förr: Make America great again. En annan grupp som har valt ”allt var bättre förr” som sin slogan är fascister. De vill komma tillbaka till en tid när samhället var på rätt spår.
Man kan även dra paralleller till Brexit. I folkomröstningen röstade hela 61 procent av väljare över 65 för att Storbritannien ska lämna EU. Av väljare mellan 18 och 24 röstade däremot71 procent för att Storbritannien skulle bli kvar i unionen. Det här har tolkats som att äldre britter i någon slags nostalgiskt töcken – eller juvenoia om man så vill – körde över Storbritanniens ungdom och framtid.
Kan du lita på dina minnen?
Så vad beror juvenoia på? Ett svar är att vuxna anser att sättet de uppfostrades på var det bästa och enda alternativet. Problemet med det är att vi inte kommer ihåg det förflutna korrekt och därför överdriver vi våra goda minnen, vilket leder till att vi tror att saker och ting faktiskt var bättre förr.
Enligt psykolog Yvonne Carpelan-Hokkanen beror fenomenet på att när man tänker bakåt har man svårt att skilja på det objektiva och det subjektiva. Det färgar ens helhetsbild, särskilt när det sker en förändring som kan uppfattas som skrämmande eller farlig.
– Minnen är allt annat än precisa, de förändras med tidens gång. Det man tror att hände färgas av det subjektiva som kommer där emellan. Då överbetonar man det positiva i sina minnen. Man färgas alltså av den som man i sina minnen en gång var.
Axel Aminoff
Axel Aminoff,som också är psykolog, håller med.
– Du kan föreställa dig ett dokument på din dator. Du börjar med en version och varje gång du öppnar dokumentet redigerar du det lite grann. Till slut kan du inte komma ihåg exakt vad du började med.
Carpelan-Hokkanen menar att det inte är otänkbart att juvenoia kan ha ett finger med i spelet när det kommer till Brexit.
– Det finns nostalgi kring Brexit. Brexit var en fantasi och ingen brydde sig om att få fram fakta om fenomenet. Det finns en dragning till imperiets tider. Då var vi bra, större och starkare.
Aminoff menar att ”allt var bättre förr”-tanken kan ha påverkat Brexit till en viss mån.
– Äldre människor är oftast mer konservativa. Folk blir helt enkelt försiktigare med åren.
Han anser ändå att är förenklat att skylla valresultatet bara på den äldre generationens konservatism.
– Nationalismen som har vuxit fram de senaste åren hade också en stor påverkan på röstningsbeteendet. Framtiden kan kännas skrämmande och då faller man tillbaka på konservatism.
Carpelan-Hokkanen menar att rasismen hade ett tjockt finger med i spelet. Rasismen i sin tur beror delvis på uppfostran, men den är också kopplad till vår inbyggda rädsla för förändring.
– Man kan se på Finland som exempel. Vi har inte haft så mycket främmande inslag och ändå finns det en stark rasism. Vi lever i en tid där framtiden ses som oviss. Många generationer sedan kriget har tänkt att det kommer gå bättre för deras barn. Nu plötsligt går samhället genom stora förändringar och en säker framtid kan inte tryggas.
Britter beklagar
Anthony Shaw och Joseph White är britter som har bott i Finland i över 30 år, båda tillhör den äldre generationen och båda är negativt inställda till Brexit. Samtidigt förstår båda varför förslaget röstades igenom.
– Den största orsaken till att Brexit gick igenom var influensen från medier, så kallad skräpjournalistik. det var alltför enkelt att klaga på regeringen. Dessutom ljögs det ju fullständigt och det lovades saker som aldrig skulle kunna förverkligas, menar Shaw.
– Länge hörde man att man ska lyssna på intellektuella och politiker. De vet vad som händer i världen. Men ingen förutsåg till exempel Sovjets fall eller den arabiska våren och så vidare. Människor har tröttnat på regeringen. Brexit var ett lätt sätt för folket att visa att regeringen inte har deras förtroende. Dessutom såldes det drömmar till arbetslösa och desperata människor, säger White.
Shaw säger att det är struntprat att allt var bättre förr. Då han var barn måste nästan allting ransoneras för att räcka till, vilket är något som dagens unga inte kan begripa.
– Unga i dag förstår inte betydelsen av materiella uppfoffringar. I och med att unga idag kan få nästan vad de vill så har ordet bortskämd lite förlorat sin mening.
Å andra sidan, säger han, har unga i dag en enorm press på sig från samhället att lyckas i livet och vara bäst på saker och ting. Shaw menar också att Orwells citat om generationsklyftor bra passar in på honom och hans uppväxt.
– När man var ung förstod man den moderna världen så mycket bättre än ens föräldrar och man kunde lösa moderna problem på ett helt nytt sätt. Det är sedan något man försöker överföra till sina egna barn. Just för att man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man tänker ju aldrig på att man var exakt likadan när man själv var ung.
I frågan om Brexit och vad som var bättre förr menar Shaw att mycket har att göra med nationalismen. Tidigare bestämdes allting i parlamentet och man hade en egen självständighet.
– Det är lättare att hata Bryssel än sitt eget land eftersom man inte kan påverka det som bestäms eller händer i EU. Vilket jag tror att till en stor del påverkade hur människor, särskilt äldre människor, röstade i valet. N
