Fem av EU:s 27 medlemsländer saknar en lagstadgad minimilön, däribland Danmark, Sverige och Finland. Trots liknande kollektivavtalsmodeller förhåller sig de nordiska länderna olika till EU:s minimilönedirektiv.
Enligt den traditionella nordiska modellen är det arbetsmarknadens parter som själva förhandlar fram löner och arbetsvillkor, utan att staten blandar sig i lagstiftningsvägen. När EU-kommissionen år 2020 presenterade ett förslag till minimilönedirektiv möttes det därför av hård kritik i Norden. Förslaget uppfattades inte bara som ett överskridande av EU:s befogenheter, utan också som ett potentiellt hot mot det nationella lönebildningssystemet och förlängningen mot den nordiska välfärdsstaten.
År 2023 valde Danmark, med stöd av Sverige, att ta minimilönedirektivet till EU-domstolen där de krävde att det skulle ogiltigförklaras. I november 2025 fick direktivet ändå grönt ljus, men domstolen beslöt att stryka formuleringar som ställt direkta krav på lönesättningen. Det här inkluderade specifika kriterier för hur länder ska fastställa minimilöner samt en bestämmelse om att indexerade minimilöner automatiskt skulle höjas. Då styckena enbart berör länder med lagstadgad minimilön får domen inga direkta konsekvenser för implementeringen av direktivet i Norden.
Sverige försvarar partsmodellen
Redan när Sverige gick med i EU år 1995 ansågs det avgörande att landet skulle få behålla sin arbetsmarknadsmodell, förklarar Hanna Björknäs, arbetsrättsjurist vid den svenska centralorganisationen LO.
– Det var väl aldrig någon då som trodde att EU skulle lagstifta om löner.
I Sverige har fack- och arbetsgivarorganisationer jobbat tillsammans med regeringen för att skydda parternas självbestämmanderätt. Till en början handlade det främst om att få till stånd ett undantag så att Sverige inte skulle omfattas av direktivet. Med tiden flyttades fokus till att försöka påverka hur direktivet ska tolkas och implementeras.
– Samarbetet med arbetsgivarna har varit svårt för vissa europeiska fackförbund att förstå, men vi har varit överens om att vilja fortsätta reglera lön genom kollektivavtal, säger Björknäs.
I praktiken har direktivet inte medfört några större förändringar. Ändå kvarstår en oro eftersom EU-direktiv anses otydliga och ständigt behöver tolkas. Björknäs menar att EU-domstolens beslut ger en viss trygghet då gränserna tydliggjorts.
– Nu har ju ändå EU-domstolen satt ner foten och sagt att direktivet gått för långt.
Björknäs framhåller att det finns andra områden där EU kan bidra till att förbättra arbetstagarnas villkor, inte minst när det gäller arbetsmiljöfrågor. Problemet uppstår när reglerna blir alltför detaljerade. Hon ser hellre att direktiven enbart är bindande med avseende på de mål man satt upp, medan medlemsländerna själva får bestämma hur lagstiftningen ska implementeras.
Hon framhäver också att direktivet kan fungera som ett skydd när den nationella utvecklingen sviker. De arbets-marknadsreformer som nu drivs av regeringen Orpo, som begränsningar av strejkrätten och ökad lokal avtalsrätt, försvagar fackens förhandlingsstyrka.
Finland välkomnar spelregler
I Finland ser diskussionen annorlunda ut. Fackföreningsrörelsen har från början varit positivt inställd till EU:s minimilönedirektiv, som inte uppfattas som ett hot mot den nationella lönebildningsmodellen.
– Det har förstås varit viktigt att direktivet respekterar vårt kollektivavtalssystem, men en stor seger i utformningen är att det uttryckligen uppmuntrar till hög kollektivavtalstäckning, säger Maria Häggman, chef för internationella ärenden vid tjänstemannaorganisationen STTK.
Direktivet anger att länder bör ha en kollektivavtalstäckning på minst 80 procent. Om täckningsgraden underskrider den nivån ska en nationell handlingsplan tas fram för att stärka kollektivavtalsförhandlingarna. I Sverige och Finland, där täckningsgraden ligger på omkring 90 procent, blir den ökade rapporteringsskyldigheten direktivets mest påtagliga konsekvens.
Häggman menar att införandet av en minimistandard på EU-nivå skapar rättvisare spelregler. Genom att förbättra lönebildningen i Europa minskar både risken för förvriden konkurrens och trycket på de finska lönerna.
– Hela grundidén med direktivet är att stärka löneutvecklingen, minska lönespridning och motverka lönedumpning, mål som vi redan arbetar för, förklarar Häggman.
Hon framhäver också att direktivet kan fungera som ett skydd när den nationella utvecklingen sviker. De arbetsmarknadsreformer som nu drivs av regeringen Orpo, som begränsningar av strejkrätten och ökad lokal avtalsrätt, försvagar fackens förhandlingsstyrka.
– Vi såg kanske inte att det skulle bli aktuellt så här snabbt, men med de omfattande förändringar regeringen nu genomför blir direktivets roll ännu viktigare.
Nordiska skillnader
Inte bara i Sverige, utan även i Finland välkomnas ändå EU-domstolens beslut. Direktivet får inte bestämma enskilda lönenivåer, men behåller sin rätt att säkerställa tillräckliga minimilöner.
– På sätt och vis gav domen alla rätt, vilket gör det lättare att fortsätta samarbetet med gemensamma prioriteringar, menar Häggman.
Det finns flera möjliga förklaringar till skillnaderna i de nordiska ländernas hållning, men både Björknäs och Häggman pekar på olikheter i arbetsmarknadsmodellerna. I Finland är kollektivavtal som regel allmänbindande, vilket innebär att de enligt lag gäller för alla arbetsgivare inom samma bransch. I Sverige och Danmark gäller kollektivavtal endast för de företag som tecknat dem.
– I Finland finns en starkare tradition av trepartssamarbete, där staten fungerar som en part i lönebildningen, säger Björknäs.
Häggman tillägger att man i Sverige mer sällan fastställer lägstalöner i kollektivavtal, vilket delvis kan förklara osäkerheten kring att specificera en minimistandard.
De nordiska länderna gör olika bedömningar av vad EU:s minimilönedirektiv faktiskt sätter på spel. I Sverige ligger fokus på att värna om tvåpartstraditionen. Att motsätta sig direktivet har fungerat som en principiell gränsdragning som syftar till att förhindra framtida, mer långtgående ingrepp i lönebildningen. I Finland är förutsättningarna annorlunda eftersom lagstiftaren redan behövs för att göra kollektivavtalen allmänbindande. Dessutom betonas vikten av att lönerna höjs över hela Europa. Medan Sverige försvarar den nationella modellen, verkar Finland ha större tilltro till att gemensamma europeiska ramar också kan stärka den egna arbetsmarknaden.
Foto: Wikimedia Commons
