Festa som i London 2019

av Markus Drake

På de många barerna och klubbarna i Storbritanniens parlament, där måste det festas vilt just nu. ­Säkert fylls de många källarrummen under alla parlaments moder av raglande lads och ladettes, deras skosulor öl-klibbande på uråldriga ekgolv, medan diskokulor, rök och dålig techno överväldigar deras sinnen. Jag önskar jag kunde se dem. Jag önskar jag kunde vara med dem. Det är nåt speciellt med fester vid avgrundens rand.

I stället för att förlora förståndet på någon episk fest i Brexits skugga vandrade jag och två kompisar runt Bryssel nu på veckoslutet, utan egentlig plan. Vi hade kollat en restaurerad version av Tarkovskijs Solaris, och estetiken hade svept oss med sig. Jag kunde inte sluta svärma för de fantastiska kostymerna, som perfekta Sovjet-svar på Kubricks vitslätade och döda 2001-estetik. Jag vill också kunna ha på mig ett nät-linne i smutsgul plast! Jag vill ha de perfekta 30 sekunderna av viktlöshet!

När vi söker efter en fest att gå på, efter filmen, så hittar vi ingenting. Inga pre-apokalyptiska fester, inte ens några halvdana fester. Skumma ockuperade förråd en bit från centrum, som tidigare visat sig vara bra alternativ på fredagkvällar, ligger nu tysta. Staden är lugn, i centrum, i Molenbeek, upp längs kajen vid Tour & Taxis, så till slut slår vi oss ner under valvbågarna vid ingången till Saint Catherine-kyrkan i de flamlänska kvarteren. Den katolska kyrkan har av pastorn omvandlats till en fristad för flyktingar och papperslösa från Irak, Syrien, Afghanistan. Vi sitter, dricker en öl var, rullar nåt att röka, kollar in skvären framför.

Allt är lugnt.

Ett stort gäng tonåringar i alla hudfärger snackar i och för sig högljutt, men de gör det på flamländska. Det här är deras kvarter, de är hemma här. Två invandrartjejer har dragit sig ifrån de andra, sitter och kramar om varann och har en viktig, privat diskussion. Bara få mörka skuggor drar förbi. En gubbe låtsas vara turist, ställer sig lite för nära dem, låtsas läsa informationen om kyrkan på en tavla bredvid tjejerna. Det känns bra att blänga argsint mot honom, vara en del av säkerheten, självutnämnd och spontan, just här. Han drar vidare, vi sitter kvar, skyddade, svartklädda, under kyrkans valv, under en klar himmel, och njuter av lugnet.

Vi snackar om två andra huvudstäder som vi liknar med Bryssel, som har ritats upp som huvudstad och planerats av byråkrater, militärer, teknokrater, i stället för att växa fram naturligt över tid. Vi snackar om Ankara, och om Brasília.

Ankara blev huvudstad i en ung Turkisk republik när det gamla, dekadenta Istanbul var för vekt och oskyddat, låg för nära till fientliga Grekland och Bulgarien, och var helt hopplöst för en ny era. Den uråldriga huvudstadens alla små gränder, dess komplicerade historia och ruttnande, tomma palats höll tillbaka det nya Turkiet, den nya staten. Det var lättare, bättre och starkare att dra sig tillbaka till en försvarbar position, till höknästet uppe på högplatån, mitt i det Anatoliska höglandet, där man kan se långt och dra upp stora, nya linjer. Universitet, nationell politik, militära och religiösa institutioner samlades i ett torrt och kargt landskap där den gamla lilla stadskärnan och fästningen finns kvar som små irrelevanta turistvänliga detaljer i en enorm ny administrativ och politisk fästning, varifrån man kan se ner mot kusterna och städerna omkring, med sin kommers, sin dekadens, sina dunkla vatten. Ankara gjordes till huvudstad för att vara motsatsen till allt det, och för att styra ett nytt Turkiet med rationell järnnäve, från en öppen bunker uppe på slätten.

Brasília är då den än mer utopiska, modernistiska teknokratvisionen. Också där byggde man på en platå, men i Brasília kunde man på allvar bygga från början, dra upp hela planen och planera allt utifrån bilen och från en modern uppdelning av mänskligt liv där beslutsfattandet görs till dagligt kontorsarbete, separerat från fritid och från dunkla och suspekta instinkter.

Bryssel är mer mångskiktat och på sina sätt äldre än Ankara och Brasília. Staden bröts inte från vildmarken när EU-institutionerna och vår gemensamma huvudstad skulle byggas. Men ändå, Bryssel är lugnt. Det är konstigt hur stillsamt det varit, de tio åren som jag bott här. Visst, ibland ökar intensiteten och stressen hos byråkraterna från Komissionen som jag ser på mitt gym och europaparlamentarikerna jag träffar. Då och då är de litet mer stirriga och talar mer på telefon samtidigt som de byter om, och då är det någonting på gång. Men ingen lever ut några­ ­Sodoms 120 dagar. Toppvåningen i Komission­ens Berlaymont-byggnad vid Rond-point Schuman känns inte som att det har varit ett syndens och dekadensens näste under komissionsordförande Juncker, och inte heller kommer att bli det under komissionsordförande von der Leyen.

Vi har påståtts leva under konstant kris i över ett årtionde nu. En kollaps har varit kring nästa hörn under hela den tid jag bott här. Terrorattacker, ekonomiska problem, det faktum att området där huvudstaden ligger varit utan fungerande regering en stor del av tiden … Det borde väl ha känts av på något sätt? Men nej, vår administrativa och byråkratiska huvudstad tickar vidare, steg för steg förs planer fram, accepteras, implementeras. Ibland känns det litet för tråkigt. Fester är som bäst när molnen är mörkare än här, mörkare än nu. Tänk 300-talets Rom, 1920-talets Berlin, London 2019. Inte Bryssel, tyvärr.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.