Helsingforsinvånarna himlar kollektivt med ögonen och ger dig den tyngsta av domar. Ordlöst faller det slutgiltiga avgörandet. Du har dömts i den viktigaste av alla domstolar – samhället.

Skyldig.

Skyldig till integration på ett språk som många ser som mindre värt, som förlegat, eller som borde fråntas sin officiella status i Finland. Är det inte ironiskt att det enkla valet att vilja integreras är det val som segregerar en, bara för att man inte vill göra det på finska?

Då man sitter fast i storstadens kakofoni, är det lätt att irra bortom den rätta stigen i livet. För det första har vi papperskriget – för att leva i Finland måste man registrera sig, få ett socialskyddssignum, öppna ett bankkonto, fylla i blankett nummer 23AZ94/16D, man måste arbeta på heltid med att förvalta sin arbetslöshet, man måste äta lakritsglass på vintern, man måste … (lägg i en andningspaus här). Sedermera inser man att det kan vara en knäckande upplevelse att flytta till ett annat land. För att inte gråta, börjar man i stället skatta åt småsaker i livet. Det är bara i Finland som ett affärsbiträde kan fråga: ”Är du en heltidsperson?”. Endast i Finland kan en anmälningsblankett på nätet innehålla frågan ”Är din familj politisk?” Man kan inte rå för att man fnissar lite – men bara ett litet fniss och aldrig ett skratt, för Finland kräver återhållsamhet.

Och sedan måste man lära sig språket, och på den punkten är mina bevekelsegrunder tydliga. Min man och hans familj kommer från Jakobstad och de har alla svenska som modersmål. Hans närmaste vänner talar också svenska. Dessutom var det ett språk som jag hade lärt mig lite redan innan jag träffade honom. Det skulle alltså vara ett språk som jag snabbare och lättare kunde lära mig för att kunna ta mig in på arbetsmarknaden. Varför ska då samhället tvinga mig att lära mig finska i stället?

Efter mitt beslut anmälde jag mig till Arbis integrationskurs i Helsingfors. Där kunde nyanlända invandrare – genom en kombination av ämnen som sträcker sig från Finlands historia till svenska i nyheterna – skrida till verket med att återuppbygga sina liv. Men Arbis erbjöd mig också något betydligt viktigare: ett rent papper utan tidigare domar. Institutet tillät mig att växa och frodas, och accepterade mig som en del av den svensktalande familjen, förenade men inte fängslade av språket.

Således, då vår lärare första gången gav oss i uppgift att skriva en essä på svenska, försökte jag skriva följande:

Kära Finland,

Innan jag flyttade till Finland hade jag hört att du var fräck och allt det där. Men oberoende av mina förutfattade meningar, trodde jag bortom allt tvivel att detta var effektivitetens högborg. Denna din byråkrati kan helt enkelt inte fortgå. Dina statliga institutioner fungerar inte som de borde. Vi kan tolerera det dåliga vädret, de långa nätterna, det komplicerade finska språket, de dyra biobiljetterna, de ännu dyrare nya böckerna, och allt annat du förmår slänga mot oss. Men dina tjänster måste fungera. Om jag ville ställa mig i kö fem på morgonen för att få betjäning fyra på eftermiddagen, hade jag stannat i Portugal. Där lyser åtminstone solen varje dag och jag kan se så många filmer jag vill. Fixa det.

Med vänliga hälsningar.

P.S. Jag integrerar mig på svenska och det var det bästa beslutet jag kunde ha fattat.

Skydlig, säger du. Kanske har du rätt.

Men jag bär endast skuld för en oansenlig synd: en längtan efter att vara delaktig.

Josè João
deltar i Arbis integrationskurs på svenska

Illustration: Ulla Donner