Som barn i Portugal växte jag upp med Brasiliansk kultur. Tecknade teveserier dubbades ofta till brasiliansk portugisiska – en handgriplig påminnelse om att dess marknad med 200 miljoner människor var mer värd än de futtiga 10 miljoner i Portugal, som språket härstammar från. Globo TV:s färgstarka tvåloperor dominerade tablåerna eftersom Portugal som inte särskilt länge sedan var en brutal diktatur inte hade råd att producera underhållning av den kalibern. Dessa byggde upp bilden om vårt ”brödraland”.
Åttans kvällsnyheter visade upp en annan sida av landet. Skottlossning, mord, rån och korruption förekom regelbundet. De var faktiskt så vanliga att portugisiska kanaler brukade sända skilda aktualitetsprogram om allt det andra som hände där väster om Atlanten, som inte fick tid i mittfårans nyheter.
Det starka bandet finns fortfarande. Många portugiser kallar Brasilien sitt hemland, och många brasilianare bosätter sig i Portugal. Vi delar språk, historia och sedvänjor. Vi firar med en omgång samba. Vi gråter till fado.
Och sedan kom den första knivhuggningen.
Det var i september 2018 och den socialkonservative ytterhögerpolitikern Jair Bolsonaro, som vid den tidpunkten var Socialliberala partiets presidentkandidat, utsattes för ett knivattentat under valkampanjen. Han överlevde.
Enligt konspirationsteorier, och vissa dokumentärer som sändes på brasiliansk och portugisisk teve, hade det misslyckade attentatet planerats och utförts av hans eget parti. Men varför? För att Brasilien är ett religiöst land och många brasilianare ägnar sina böner åt martyrer. Det visste också Bolsanaros rådgivare, och hans egen kampanjslogan var ”Brasilien över allt, Gud över alla”. Kunde attentatet öka hans popularitet? Kunde ett radikalt drag vara det som krävdes för att vinna valet? Kunde det här vara ett sätt att hindra Bolsanaro från att tala för mycket, och därmed hindra honom från att lufta sina åsikter som ofta var för kontroversiella?
Sedan kom det andra knivhugget, som riktades mot landets sammanhållning.
Bolsanaro vann valet och tillträdde som president 1 januari 2019. Hans ton var mildare för att passa hans nya roll som president. Men hans magstarka personliga åsikter, som han upprepat för sina anhängare i åratal, försvann ingenstans. De kom snart upp till ytan igen.
Det tredje hugget har varit långt och smärtsamt. Djupt psykologiskt. Det pågår ännu och kommer att kännas under hela hans presidentskap. Även inom spektret av radikala ideologier och program är Bolsanaro känd för att vara opålitlig och oförutsägbar. Kommer Brasilien att ha någon chans att erkänna sina interna problem, kan landet helas och gå vidare?
Vissa kunde påpeka att Brasiliens senaste presidenter Lula da Silva, Dilma Rouseff och Michel Temer har sin del i skulden. De skadade landet med låga löner arbetslöshet och korruption, och en rad världsklassens evenemang som fotbolls-VM 2014 och OS 2016, som kostade landet miljarder. De lät klyftorna i landet vidgas och förstärkte en samhällsmodell där invånarna skiljs åt av ras, ekonomisk ställning, utbildning, sexuell läggning … De tillät rädslan att växa fram och bidrog till att skapa sådana irrationella tankemönster som lockade många att rösta på Bolsanaro.
Brasilien ville ha en förändring och har verkligen fått den. Men kommer den att innebära någon förnyelse? Vi får se, men Bolsanaros förflutna är verkligen inte på hans sida.
En sak är säker, och det har jag varit säker på ända sedan min barndom: Brasilien tål inte fler hugg.
