Regeringen Sipilä mötte hård kritik för sin invandringspolitik och för de förändringar i utlänningslagen som gjordes 2015–2019. Vad har hänt sedan dess? Vilka förändringar vill regeringen Marin åstadkomma?
Asylsökande och aktivister är uppgivna och frustrerade. Det framgår tydligt i flera av artiklarna i detta nummers temahelhet om migration och integration. Den socialdemokratiskt ledda regeringen lovade en mänskligare invandringspolitik, men trots två år vid makten har aktörer på fältet sett föga förändring. Senast förra månaden gick diskussionen het då Migri beslutat att utvisa en ung man till Afghanistan, ett land där han aldrig satt sin fot. Han har bott i Finland i sex år och integrerat sig väl i samhället. Efter protester revs utvisningsbeslutet upp, men det är många som frågar sig varför så lite förändrats. Det är i dag De gröna som genom minister Maria Ohisalo basar över inrikesministeriet, partiet som kanske var mest högljutt av alla i sin kritik av Sipiläregeringens invandrings- och asylpolitik.
Kritikerna har delvis rätt. Den mest synliga förändringen som skett under Sanna Marins regering är också den enklaste och minst kontroversiella av dem som legat på bordet: en höjning av flyktingkvoten från 750 till 1050. Denna förändring påverkar ändå inte de uppskattningsvis mellan 500 och 1 000 papperslösa som vistas i landet, eller dem som väntar på beslut om uppehållstillstånd för sig själva eller sina familjemedlemmar.
Man kan argumentera för att regeringen haft annat att tänka på under året som gått. Men den främsta orsaken till att regeringen Marin inte ännu har åtgärdat de problem som många nuvarande regeringspartier påtalade för några år sedan är att den väntat på den utredning som offentliggjordes i februari. Utredningen är ett direkt resultat av en skrivelse i regeringsprogrammet, enligt vilken regeringen skulle utreda vilka följder förändringarna i utlänningslagen 2015–2019 har haft.
”Den lägsta möjliga nivån”
Utredningen var tydlig: De förändringar som regeringen Sipilä gjorde i utlänningslagen försämrade rättsskyddet för asylsökande, skapade en grupp av papperslösa som helt föll mellan alla stolar, gav upphov till oklarheter i hur lagen skulle tolkas och naggade hela den grundläggande rätten till internationellt beskydd i kanterna.
Forskningskonsortiet leddes av Elina Pirjatanniemi från Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi. Vid publiceringstillfället sa Pirjatanniemi att Sipiläregeringens mål var att finna ”den lägsta möjliga nivån” för internationellt beskydd av personer på flykt från hemlandet:
”Finland har för egen del deltagit i den här allmänna ’race to the bottom-kapplöpningen’ mellan EU-länderna. Tanken här har varit att finna en nivå som inte är bättre än de andra länderna, och på så sätt förhindra att folk rör sig mellan länderna.”
Utlänningslagen ändrades i flera repriser mellan 2015 och 2019. Den allra största förändringen var antagligen slopandet av möjligheten till uppehållstillstånd på humanitära grunder. Villkoren för familjeåterföreningar stramades åt, tillgången till juridisk hjälp minskades och tidsfristen för ändringsansökningar förkortades, samtidigt som det blev svårare att bli beviljad en ny granskning. År 2015 beslöt regeringen att personer som trots negativt asylbeslut vägrat lämna Finland – eller som myndigheterna inte kunnat utvisa, till exempel i brist på överlämningsavtal med mottagarlandet – inte skulle få ta del av mottagningscentralernas tjänster, och deras möjlighet att få tillfälligt uppehållstillstånd försämrades. Enligt Pirjatanniemi skapade detta en grupp av människor utan egentlig juridisk status, som drabbades oproportionerligt hårt. Bland dem fanns bland annat personer som tidigare beviljats uppehållstillstånd på humanitära grunder, som bott flera år i Finland, utbildat sig och fått arbete och socialt sammanhang.
Asylrätten har inte uppmärksammats
Enligt Pirjatanniemi låg den förra regeringens fokus på att minska Finlands ”attraktionskraft” och på att effektivisera behandlingen av asylärenden: ”Den grundläggande rättigheten att söka asyl fick betydligt mindre uppmärksamhet”.
Om ett av målen med lagändringarna var att försnabba asylprocessen, misslyckades regeringen fatalt. I själva verket ledde reformerna till att processerna förlängdes, eftersom flera beslut överklagades och visade sig vara dåligt förberedda.
Utredningen kommer med tio rekommendationer för hur de asylsökandes rättsliga ställning kunde förbättras på ett sätt som är i samklang med internationella avtal och bestämmelser om mänskliga rättigheter. I praktiken förespråkar arbetsgruppen att rätten till uppehållstillstånd på humanitära grunder återinförs, att familjeåterföreningar görs lättare, och att framför allt barns trygghet och möjlighet till stabila levnadsförhållanden tas bättre i beaktande. Forskningsgruppen antyder också att mer resurser bör riktas till behandlingen av asylprocesser och till utbildning av personer som på sätt eller annat handhar dessa ärenden.
Ge rum för helhetsbedömningar
Då inrikesminister Maria Ohisalo mottog rapporten, sa hon att flera av de förslag som forskningsgruppen kommer med redan förbereds inom lagberedningen. Beredningen av en förnyelse av föreskrifterna för familjeåterförening ska enligt inrikesministeriets webbsida vara klar i mitten av juni. Målet är dels att slopa inkomstkravet för föräldrar till barn som beviljats uppehållstillstånd för att kunna ta sig till Finland, och också i övrigt förbereda förändringar rörande familjeåterföreningar i utlänningslagen.
Vidare är en förnyelse av programmet för motarbetande av illegal invandring och illegalt uppehälle på gång, förberedelserna ska vara klara i slutet av maj. Två större projekt som också de ska vara utredda inom utgången av 2021 är för det första en utredning om Migrationsverkets framtida utmaningar och verksamhetsvillkor, samt ett program för att bättre förbereda Finland för storskalig invandring i likhet med året 2015, då 32 000 personer sökte asyl i Finland, jämfört med drygt 3 000 året innan.
Det som lyser igenom i flera av de lagändringar och reformer som är på gång är en strävan till att ansökningar om uppehållstillstånd inte ska falla på teknikaliteter, utan att större vikt ges åt en helhetsbedömning. En annan tydlig trend är att barns rätt till en trygg uppväxt ska ges större tyngd. Minister Ohisalo betonar också vikten av att man inte låter människor falla in i ett rättsligt limbo på grund av för strikta regler: ”På inrikesministeriet arbetar vi för att motverka papperslöshet och funderar på hur vi kan förebygga att det uppstår skuggsamhällen. Det är hållbart, både ur en humanistisk synvinkel och för den inre säkerheten, att vi vet vem som existerar i vårt samhälle”.
Ett anknytande projekt, som inte direkt har med asylprocessen att göra, utan snarare med integration, är det program för mångfald i arbetslivet som arbets- och näringsministeriet offentliggjorde i mars. Enligt statsminister Marin är ett av programmets syften att göra arbetsgivare och myndigheter uppmärksamma på möjligheterna till positiv särbehandling till exempel i rekryteringen. Detta kan enligt arbets- och näringsministeriet till exempel betyda lösare boliner angående krav på språkkunskap eller att man bland flera jämnstarka sökande väljer en person med utländskt ursprung till en tjänst.
Dela på bördan i Europa
För att alls komma närmare en lösning på den humanitära kris som flyktingsituationen gett upphov till i Sydeuropa, krävs enighet inom EU om att dela på bördan. Tidigare försök att nå överenskommelser om en gemensam asylpolitik har fallit på enskilda medlemsländers ovilja att frångå Dublinförordningens mest strikta tolkning: att asylsökandes ärenden ska behandlas i det EU-land dit de först anländer. Detta har som känt skapat en orimlig börda på länder som Malta, Grekland och Italien, speciellt som till exempel Ungern och Turkiet till och från helt stängt dörrarna för migranter söderifrån.
Ett nytt förslag som presenterades av EU-kommissionen i oktober ska delvis försöka råda bot på situationen genom att tvinga medlemsländer att ta ansvar för en given del av migranterna då situationen i ett annat land bedöms som ohållbar. Det betyder inte att till exempel Finland måste ta emot – säg 200 – asylsökande om pressen på Italiens mottagningscentraler blir för stor. Men Finland kan ha ansvar för en kvot på till exempel 200 asylsökande. Finland kan då välja att antingen ta emot 200 nya asylsökande eller att sköta om utvisningen av 200 asylsökande i Italien som har fått negativt besked. Och om Finland inte klarar av att sköta utvisningen, blir dessa 200 personer på den finländska statens ansvar.
Förslaget har fått hård kritik från aktivister och människorättsorganisationer för dess fokus på utvisningar, snarare än på den grundläggande rättigheten till internationellt beskydd och mänskliga rättigheter.
Detta urvattnade förslag kan med lite god vilja anses innehålla en viss dos solidaritet med EU:s sydliga länder – men föga dito med migranterna själva. I bästa fall kan en eventuell EU-överenskommelse betyda att asylprocessen försnabbas för vissa sökande, och framför allt kan det lätta bördan på de överfulla centralerna i Sydeuropa, där migranter i vissa fall lever i rent omänskliga förhållanden. Men det är för migranterna själva en liten tröst om den ovan nämnda ”kapplöpningen till bottnen” i fråga om asylsökandes rättigheter fortsätter.
En positiv signal om en finländsk kursändring kom den 21 februari, då statsrådet beslöt att ta emot 175 personer från det hårt ansatta grekiska flyktinglägret i Moria – i första hand ensamkommande barn och ensamförsörjarfamiljer från länder som Syrien och Afghanistan; alltså personer som antas ha goda möjligheter att få uppehållstillstånd.
”Även om antalet personer kan kännas litet i en tid då historiskt många behöver beskydd, ser jag själv det här som ett principiellt viktigt beslut av den här regeringen”, skrev Vänsterförbundets ordförande Li Andersson på Facebook dagen därpå. Andersson fortsatte: ”För det första är det här ett ställningstagande för humanism och mänskliga rättigheter i en tid då dessa allt mer våldsamt och högljutt ifrågasätts. […] För det andra är regeringens beslut ett uttryck för en beredskap att delta i utformningen av sameuropeiska lösningar på asyl- och migrationspolitiken.”
Frustrerade aktivister kan kanske också se med visst hopp på Maria Ohisalos kommentar om den i februari publicerade utredningen om Sipiläregeringens asylpolitik: Jag ser de saker som framkommit i utredningen ganska långt som rättsstatsfrågor; det är frågan om rättigheter för människor som är i en svag position i samhället. Jag ser det också som rätten till liv, familjeliv och rättsskydd.”
Foto: Jussi Toivanen/Statsrådets kansli
