I litteraturens hjärta finns ingen plats att sitta

av Adrian Perera

Att vara författare har blivit ett yrke bland andra, men till vilket pris? Adrian Perera dryftar bokmässan i Helsingfors, förlagsbranschen och den finlandssvenska ekvationen Kjell + 1.

 

Än en gång har bokmässan i Helsingfors varit och farit. För de drabbade är det oftast en lättnad att få lämna mässområdet med sitt bakgrundsbrus på över 100 decibel. En strupsång som heter duga.

En sorts litterär nekrolog över den bortgångna Miki Liukkonen hänger i taket, en banderoll med alla hans böcker och orden ”en vidunderlig litteratur”. 

Det sista försöket att sko sig på den avlidne Liukkonens namn före det förpassas till en litteraturhistorisk överblick av samtida författare och därmed verkligen upphör att existera.

 

Den sista av sitt slag

Det är något konstigt över bokmässan. Det är inte dess ansats, det faktum att den gör anspråk på att påtala verkliga fenomen. ”Kommer en mänska någonsin över ett krig?” Jag vet inte, jag är varken psykolog eller specialiserad inom krigstrauman. Jag har bara fabulerat ihop en bok, två i publiken verkar ha läst den.

Det finns inga toaletter för författare, ingen lounge. Pressen och utställarna har sina små oaser med soffgrupper och kaffemaskiner. Framförallt har de en dörr som går att stänga så man slipper det där evinnerliga ljudet. Men det är helt i linje med bokmässans behandling av författare överlag. Man får synlighet men ingenstans att kissa. 

Självklart finns det ingen ekonomisk kompensation för scensamtal, men sen igen: vad skulle en sådan kompensation få till stånd? De som redan är populära (och rika) blir ännu populärare (och rikare). De mest eftertraktade författarna kan redan till exempel förhandla om gage i samband med skolbesök, vilket är roligt för dem men innebär att skolan inte har råd med lika många skolbesök. Det vill säga för den som inte är Kaj Korkea-aho är situationen ett nollsummespel. 

Vad som än händer fungerar författaren som lockbete. Kalla det en form av överföring: om författaren gör väl ifrån sig på scen kan boken bli mer lockande för den stackars bortkollrade bokmässobesökaren. Det är därför förlagen numera skickar ut de relevanta böckerna åt alla författare som deltar i scensamtal. Det leder till intressantare diskussioner och författarna har en chans att charma sin väg in i publikens hjärta, för att inte glömma dess plånbok.

Med det sagt finns det bara en Kjell Westö. Spelar ingen roll om den genomsnittlige finländaren trappar ner sina bokinköp från fyra till två titlar per år, om Westö finns med i utgivningen är han en av de utvalda. Han är också den sista av sitt slag.

Men lik förbannat ska samtliga författare svara på frågan hur man blir författare. Inte för att konsten eller litteraturen eller ens den finlandssvenska identiteten förutsätter det, utan för att författare numera blivit ett yrke bland andra. 

Splittrad trend

Det finns en stor efterfrågan på att ge ut böcker, som det så fint hette i en radiosändning i slutet av oktober. Tyvärr är det den enda delen av bokbranschen där trycket är stort. Den finlandssvenska bokutgivningen talar sitt tydliga språk, enbart hösten 2023 publicerades drygt 70 titlar. Förutsatt att finlandssvenskar väljer att köpa två finlandssvenska böcker i år innebär det ändå en ekvation av Kjell+1.

Som ett resultat av denna ensidiga efterfrågan söker sig allt fler till mindre förlag vilket länge setts som en garant för mångfald i den finlandssvenska litteraturen, men som numera kanske måste omvärderas. ”Mycket av utgivningen är lokal. Om man ger ut en bok som handlar om till exempel Oravais eller Vörå, så är den stora marknaden också där.” Citat –Anna-Lena Palomäki, distributören och vd för boklund.fi. Det vill säga berättelserna antar karaktären av en mer eller mindre (oftast mindre) litterär variant av en Yelp-recension. Istället för VisitVörå kan man läsa en roman.

”Vi har den litteratur vi förtjänar” för att citera Ulrika Nielsen. Till och med Svenska Yles länk till hur ”läsning är trendigt igen” visar sig bara vara frågan om TikTok. ”Även den som inte läser kan bli entusiastisk över böcker”.

Och det här är utan att nämna den stigande momsen, böckernas stigande priser i relation till potentiella läsares minskade köpkraft eller den bristande förståelsen för litterära estetiska kvaliteter som Fredrik Herzberg kallar ”infratunn”. Omständigheter som i grund och botten inte skiljer mellan kvalitets- och underhållningslitteratur: om alla är kritiker och alla omdömen är lika värda finns det inget som kan kallas ”bra”.

Inte ens bokmässans Ville Blåfield tycks förstå att varken sociala medier eller den strömmade ljudboken utgör en räddning. De enda som vinner där är Big Tech och digitala mellanhänder. 

Det finns med andra ord få förutsättningar för nästa Kjell och Co. Det är lika mycket en medieekologisk som mänsklig utveckling. Att förpassa den historiska romanen till nisch–hyllan går inte, där är redan fullt. Inte bara det, det går emot allt Kjell och Co står för: författaren vars utgivning alltid går med vinst, vars böcker alltid har en publik. Så kallade säkra kort. Tillsammans med debutanten utgör de grunden för en god bokkatalog. Det är så man vet att ett förlag mår bra, det finns en Kjell som ger stabilitet och ett häftigt nytt litterärt vidunder som visar att förlaget i fråga kan locka till sig nya förmågor. 

Dagens bulimiska bokutgivning är motsatsen till det här och innebär att författare som varken är debutanter eller Kjell tvingar sig på mindre förlag som allra helst vill fria till Oravais. Men lik förbannat ska samtliga författare svara på frågan hur man blir författare. Inte för att konsten eller litteraturen eller ens den finlandssvenska identiteten förutsätter det, utan för att författare numera blivit ett yrke bland andra. Ett gig-ekonomiskt yrke där varje bok snabbt faller i glömska, med undantag för titeln och några trendiga summeringar som oundvikligen figurerar i en framtida stipendieansökan som på så vis ska garantera att författarskapet upprätthålls.

 

”Lyckligt lottad” inför stipendiegudarna

För den som undrar: att bli lyckad författare (i bemärkelsen ”premierad i fondsammanhang”) är att bli selektivt åsidosatt. I bästa fall resulterar en stipendieansökan i ett arbetsstipendium, vilket innebär ett – för det är oftast ett – år av fokuserat kreativt arbete. Visserligen kunde man säga ”konstnärlig verksamhet”, men utgångsläget är det samma. Ett år att satsa på ett projekt i vetskapen om att fonden i fråga högst antagligen inte ger samma stipendium åt samma sökande två år i rad, de vill trots allt bibehålla en litterär bredd. Detta innebär att de flesta etablerade författarna har en to do-lista av mecenater, ett antal återkommande deadlines i kalendern för att kunna ansöka taktiskt. 

Går det bra har man snart en litterär CV. En samling titlar, antologier, essäer och scensamtal. Detta utgör en sorts outtalad vädjan, ett försök att framstå som relevant utan att egentligen kunna påvisa hur texterna i fråga ändrat på samtiden, samhället eller den finlandssvenska folksjälen lite beroende på vad man ser som sin målgrupp. 

Det vill säga i bästa fall har man gjort sig irrelevant för arbetsmarknaden i ett år. Allt för en oansenlig ”månadslön” (ca. 2 000 euro före pensionsavdrag) med undermåliga arbetsförmåner (ingen arbetshälsovård, futtig föräldrapenning och, ifall man har arbetsinkomster på minst 13 000 euro vilket få författare har, möjligheten att gå med i Företagarkassan).

En del motverkar detta genom att ha ena foten i arbetslivet. Man skrapar ihop olika projektstipendier för att kunna satsa 6 månader på sitt konstnärliga värv. 

Man delar upp det i viktväktaraktiga små tabeller: timmar om dagen, sidor om dagen, tecken med och utan mellanslag. Exakt när den här kalkylen blir konst är outgrundlig, men egentligen ligger det utanför målbilden. Målet med ansökan är medel för att prestera ”konstnärlig verksamhet” vars slutprodukt redogörs i samband med redovisningen. ”Tack vare medel har projekt nu publicerats av förlag”. Quod erat demonstrandum.

Det här är en olycklig bieffekt av fondernas mycket reella behov av att kunna bedöma hur fondmedel tillgodoses och det arbetskontrakt-tänk som genomsyrar allt i dagens läge, från medborgerliga rättigheter till medmänskliga relationer (det sistnämnda är i och för sig inget nytt, det är tradition att barn förutsätts sköta om sina föräldrar i gengäld för sin barndom). 

Ekonomin sätts alltid i första rummet. Vi är oförmögna att förhålla oss till saker utan tydliga besked. Det finns ingen förståelse för osäkerhet, för ambivalens. Se bara på våra krig, allt färre efterlyser diplomater. Det viktiga är att slå fast rätt och fel, för att slutligen terrorstämpla och på så vis ta kål på all diskussion.

Här utgör bokmässan ingen motpol, möjligtvis en snuttefilt. Det är trots allt förhoppningen som finns i varje litterärt verk, att måla bilder med ord. Inte nödvändigtvis med syftet att som Ylva Perera så vackert formulerar det ställa frågan ”Ser du vad jag ser?” i ett sorts själarnas möte. Till och med i sin mest avslappnade form slutar den här jakten på en adressat i förtvivlan, de flesta böckerna läses trots allt endast en gång, om ens det. I vissa fall endast av recensenten.

Ett sundare eller åtminstone drägligare förhållningsätt är det självupptagna, att låta sig hänföras av att se något inför sig själv på ett sätt som ingen annan gör. Eller i brist på det, njuta av att inte veta vad det är man ser. Det spelar trots allt ingen roll om du delar Henry Parlands uppfattning om vem som sparkade sönder molnen, eller hur sådana moln ser ut för världen. Solen lyser nu.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.