Teaterhögskolan tolkar Edith Hammars seriealbum Homo Line genom en musikalföreställning där fokus är på tillståndet hemlängtan snarare än berättelsen.
Välkommen ombord på Homo Line. Ett tillstånd av evig längtan, där man aldrig är riktigt hemma.
Homo Line, en musikal baserad på Edith Hammars seriealbum med samma namn från 2020, djupdyker i de ambivalenta känslorna av hemlängtan, att inte platsa in och att inte följa normen. Föreställningen sätts upp av tredje årets studerande i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan i Helsingfors, i regi av programmets professor Aune Kallinen. Homo Line är en skev version av Sverigebåten – eller kanske Finlandsfärjan, beroende på vartåt du tittar. Här befinner sig en person mellan sin gamla hemstad Helsingfors och boningsorten Stockholm. Hen längtar till Helsingfors, men till Helsingfors så som det var förr. Nu har tiderna förändrats och allt är ”fräscht och vinstdrivande”. Hen känner inte igen sig i den före detta hemstaden. Spårvagnarna går nya rutter, McDonald’s på Stora Robertsgatan har ersatts av en piffig vegetarisk restaurang och allt det sunkiga och klibbiga som hen både hatade och älskade har städats upp.
Den här känslan av att vara för stor, lite otymplig, inte riktigt passa in, är genomgående i föreställningen. Det är som om alla känslor inte får plats i kroppen.
Queer Sverigebåt
I Teaterhögskolans tolkning är Homo Line alltså en musikal, komponerad och arrangerad av Nicolas ”Leissi” Rehn. Sångnumren, som rör sig från EDM till kryssningsorkesterspop och akustiska ballader, är demokratiskt fördelade mellan de medverkande skådespelarna, så att alla får egna soloinslag. Trots att vissa av allt att döma är mera vana sångare än andra, lyckas alla lägga sin egen karaktär på bidragen och både underhålla och beröra. Det är inte heller de mest perfekta sångrösterna som är de mest slagkraftiga. Några som står ut lite extra för mig är Walter Öhmans hathyllning till Helsingfors, ”Fuck you”, levererat med skörhet och humoristisk timing, och Romeo Ströms ”Hallå”, där Ström med rå röst förmedlar känslan av bitterhet och ångest över hur tidigare generationers trauma påverkar oss och hur tiden inte går att stanna.
Trots den musikbetonade föreställningen får Hammars ursprungliga text mycket utrymme, och så gott som hela serieromanen finns med i föreställningens text.
Scenografin, utarbetad av arbetsgruppen, bjuder på en queerad Sverigebåtsestetik med en gigantisk toaborste som danspole, flera badkar, en lite DIYig scen och nedklottrade golv.
Visuellt skiljer den sig en hel del från Hammars svartvita serieteckningsstil, men vissa blinkningar till hens estetik finns ändå med, till exempel i en del rekvisita såsom en gigantisk utskuren korv med bröd.
Mindre narrativ, mer tillstånd
Jag ser mig själv och jag är jättestor. Jag gråter, och jag är jättestor.
I början av föreställningen beskriver Romeo Ström seriealbumets första tecknade bilder i ord. Där tittar personen ut genom sitt hyttfönster och ser en gigantisk version av sig själv. Hen försöker slappna av i en A4 standard hytt – A4 standard, kan det bli mer normativt, så klart det inte går att slappna av.
Den här känslan av att vara för stor, lite otymplig, inte riktigt passa in, är genomgående i föreställningen. Det är som om alla känslor inte får plats i kroppen; till och med låtarna känns stundvis klumpiga, texten blir lite pratig och flyter ut, som om också texten är lite för stor för att rymmas in i stöpta rytmformer.
Seriealbumet Homo Line följer som sagt ett jag som är bosatt i Sverige och som längtar hem till Finland. I teaterversionen har berättaren inte en lika framträdande roll. Föreställningen saknar rätt så långt uttalade karaktärer – ingen enskild skådespelare spelar det här jaget, utan istället flyter perspektivet mellan de olika skådespelarna. På grund av detta blir narrativet inte lika tydligt, det är inte så mycket en berättelse som det är en tematisk skildring av mellanförskap. Resultatet är aningen fragmentariskt, det blir mest en räcka musikuppträdanden som följer på varandra. Samtidigt blir nu känslan av att inte höra hemma en upplevelse som delas mellan personerna på scenen. De är tillsammans i sitt normbrytande och i sina erfarenheter av utanförskap, jämfört med jaget i seriealbumet som beskrivs som mer ensam i sina upplevelser. Det här ger också föreställningen en intimitet och en ömhet. Den delas av skådespelarna, men riktas också mot publiken – vi bjuds in till att vara med och dela erfarenheten. Det känns av redan när vi kommer in, då skådespelarna står på rad och hälsar oss välkomna in.
Homo Line är en stämningsfull tolkning av Hammars berättelse, där tyngdpunkten är ett inre tillstånd. Färjan som befinner sig mellan länder blir en representation av mellanförskapet, och känslan av rotlöshet och att inte riktigt passa in. Härifrån går det att blicka tillbaka till Helsingfors, och idealisera ett förflutet där Stora Robertgatans McDonald’s ännu fanns kvar.
Föreställningen slutar där den började; fartygets värdar välkomnar oss ombord på Homo Line. Vi har alltså kommit i hamn, men allt bara fortsätter och det går inte att återvända. Färjans pendel rör sig fram och tillbaka, mellan Stockholm och Helsingfors – ”mellan dimension hemlängtan och dimension Viking Line”.
Teaterhögskolan: Homo Line. Regi och dramaturgi: Aune Kallinen. Baserar sig på serieromanen Homo Line (2020) av Edith Hammar. Koreografi: Julian Owusu. Komposition, arrangemang, musikproduktion, livemix: Nicolas ”Leissi” Rehn. Ljusdesign: Rasmus Strandell. Kostymdesign: Ronja Syvälahti. Material och scenografi: arbetsgruppen. På scen: Vega Adsten, Bella Buu, Josef Donner, Niko Nordström, Malin Saine, Maria Skrudland, Romeo Ström, Willjam Tigerstedt, Selina Ukkonen, Edit Williams, Walter Öhman.
Spelade fram till 17.2 2024
Foto: Ananya Tanttu
