Etikettarkiv: Nyliberalism

Litteratur, Samhälle

Skarpt om hur Sverige blev nyliberalt mecka

Lämna en kommentar

Av en händelse är det dagen efter det svenska riksdagsvalet som Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra dimper ner i min brevlåda. Cambridgeprofessorn Therborn har sedan 1970-talet positionerat sig som en av världens ledande marxisminfluerade sociologer, och i sin första bok skriven på svenska sedan 1981 bjuder Therborn på en gedigen klassanalys med syftet att förklara hur Sverige gått från högt satta jämlikhetsambitioner till att bli ett ”tragikomiskt land” med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. När jag läser boken i svallvågorna av en valrörelse där jämlikhetsfrågan allt som oftast lyst med sin frånvaro märker jag hur författarens stridsilska smittar av sig allt mer för varje sida.

Hur kom det sig att Sverige plötsligt har flest dollarmiljonärer per capita i hela EU? Therborn spårar kärnan till de ökade klyftorna till den ”motreformation” som ägde rum i samband med nyliberalismens frammarsch under 1980-talet. För att förstå varför det svenska utjämningsprojektet gick vilse i nyliberalismens träsk lägger Therborn fram en analys i tre plan. För det första framväxten av en ny socioekonomisk värld där industrisamhället sopades undan till förmån för den nya förebilden ”entreprenören”. För det andra öppnade socialdemokraterna (påhejade av nyliberala ekonomer) slussarna för finanskapitalismen och gav därmed den allt friare marknaden en blocköverskridande politisk legitimitet. Och för det tredje så skedde ett ideologiskt hegemoniskifte där de nyliberala idéerna lyckades, för att citera den tidigare moderatledaren Carl Bildt, befästa sig som ”den enda vägens politik”.

Även om Therborn inte lyfter frågan så skvallrar detta om en egenskap hos svenskarna som jag allt mer reflekterat över sedan jag för fem år sedan flyttade över potten. Utan att ha empiriska belägg så är magkänslan att svenskar är mästare på att snabbt byta riktning och sedan glömma det som rådde förut, må det sedan handla om flyktingpolitik eller förmögenhetsskattens funktion. Kanske är det en överlevnadsmekanism för att klara vardagen i ett tämligen paradoxalt land.

Av de tre grupperna som räknas upp i bokens titel är det vetskapen om hur många ”alla vi andra” är som gör att det går att skönja visst hopp när Therborn avslutar boken med att blicka framåt mot den framtida kampen mellan kapital och arbetare. Även om författaren i nuläget inte skymtar någon glänta i kapitalismen understryker han att det finns stora sociala resurser för motstånd, inte minst från de tre p:na som förlorar mest på digitaliseringen av arbetslivet: prekariatet, proletariatet och professionerna (missnöjda läkare och lärare som tvingas anpassa sig till new public management-logik). Hur organiserandet konkret ska gå till får vi inte många tips om. Tesen att den breda medelklassen först kommer att sluta acceptera bristen på ekonomisk demokrati när den själv på allvar drabbas av dess effekter öppnar ändå, åtminstone teoretiskt, upp för någon form av motreformation. Om de breda massorna kan övertygas om att kärnan till deras otrygghet inte kommer nerifrån (läs: flyktingar, bidragstagare) och istället lära sig att identifiera sina gemensamma intressen finns det en hel del resurser att skörda från toppen.

Axel Vikström

Göran Therborn:
Kapitalet, överheten och alla vi andra.
Arkiv förlag, 2018.

Kolumn, opinion, Samhälle

Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare

Lämna en kommentar

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
”Positivt definierad, är en kommun den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”.

Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.

Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.

”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.

Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.

Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?

Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.

Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.

Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.

Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”. 

Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.

Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?

Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC

EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.

Kultur, Litteratur, Recension, Samhälle

Nyliberal ordlista med centrala luckor

Lämna en kommentar

I begynnelsen var ordet … Och ordet vart kött, och tog sin boning ibland oss.

Redan evangelisten Johannes fattade att det inte är världen som formar språket utan att språket formar världen – en insikt som sedan upprepats och analyserats av många tänkare, från marxisten Antonio Gramsci till Hitlers propagandaminister Josef Goebbels och naturligtvis strukturalister som Julia Kristeva och Jacques Derrida. I 30 år har vi levat i en värld formad av nyliberalismens språk – en nyliberalism som försökt, och delvis också lyckats, tuta i oss att dess ordning är den enda tänkbara och att alternativ saknas, vilket en av dess främsta proponenter, den brittiska premiärministern Margaret Thatcher ständigt framhöll. Thatcher hade förstås fel. Det finns alternativ till den nyliberala ordningen. I själva verket befinner den sig för närvarande på fallrepet, och ännu en ekonomisk kris liknande den som inträffade 2008 kommer sannolikt definitivt göra slut på nyliberalismen.

Att nyliberalismen som ideologi passerat sitt bäst före datum innebär inte att den inte fortfarande i stor utsträckning påverkar vårt språk och vårt tänkande. Vi har lärt oss tala i nyliberala termen och gör det alltför ofta utan att reflektera över ordens innebörd. Vi behöver få insikt om hur försåtligt det nyliberala språkbruket egentligen är. Därför välkomnade jag utgivningen av boken Nyliberal ordlista, redigerad av Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde. Enligt baksidestexten är Nyliberal ordlista en ”politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrar språket och styr vårt ordval”.

Uppsåtet är gott. Tyvärr misslyckas Nyliberal ordlista att uppfylla det. Boken är en rejäl besvikelse.

Besvikelsen börjar redan vid första uppslagsordet: Andrum. Statsminister Stefan Löfven hänvisade till behovet av andrum, när han och regeringen vid en presskonferens den 24. november 2015 motiverade beslutet att dra ner det svenska asylmottagandet till EU:s miniminivå. Använt i detta sammanhang är andrum ett alldeles förfärligt ord, liksom det följande uppslagsordet, som är ankarbarn. Men varken andrum eller ankarbarn är nyliberala begrepp. Nyliberalerna vill tvärtom i allmänhet öppna gränserna och tillåta fri invandring, givetvis på villkor att individerna klarar sig själva utan hjälp från samhället.

Samtidigt som redaktörerna under bokstaven A tar upp de här två orden saknas till exempel avreglering – ett av de verkliga nyckelorden i den nyliberala diskursen.

Och det är just det stora problemet med Nyliberal ordlista – centrala begrepp saknas. Ordet marknad finns, men inte marknadsekonomi. Svenska värderingar – som inte heller har något med nyliberalism att gör – kan man hitta i boken, men inte systemskifte, som däremot har allt med omställningen att göra. Nattväktarstaten är – eller snarare var – alla nyliberalers våta dröm, men går inte att hitta i boken. Listan kan göras mycket längre, men jag tror att redan de här exemplen visar på problemen i Nyliberal ordlista.

Att ordet privatisering inte heller tas upp får mig att börja misstänka att utgivarna av boken inte riktigt verkar ha förstått vad de vill med projektet. Ska en ordbok över nyliberala begrepp ha något värde måste den dissekera det nyliberala språket, inte ta upp utrymme med en massa begrepp som förvisso ekar i den dagliga politiska debatten i Sverige, men saknar relevans för vår förståelse av nyliberalismen som rådande överideologi i Västvärlden.

Jag hade också sett fram emot att några av nyliberalismens ledande tänkare fått egna uppslagsord, liksom begrepp som Washington-konsensus och sammanslutningar som Mont Pelerin-sällskapet.

Att ordlistan varvas av personliga texter av nio författare – bland dem Athena Farrokhzad, Mara Lee och Suzanne Osten – höjer förstås bokens värde. Ja, de här texterna blir den egentliga behållningen för min egen del. Jag efterlyser fortfarande en kritisk och tillgänglig genomlysning av det nyliberala språket, som så länge format vår verklighet, och antagligen gör det ännu en tid.

Lars Sund

Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde:
Nyliberal ordlista. Atlas, 2018.

Kolumn, opinion, Samhälle

Claes Andersson: ojämlikheten är en tidsinställd bomb

1 kommentar

Claes Andersson
Claes Andersson.
Den rödgröna oppositionens häftiga kritik mot högerregeringens politik i vårt land grundas främst på anklagelserna att Juha Sipiläs regering konsekvent och medvetet bedrivit en politik som fördjupar inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Det har skett genom att gynna samhällets välbeställda på bekostnad av dem som är ekonomiskt, socialt eller kulturellt missgynnade, dem som har för låga löner, för små inkomster, som är sjuka, utfrysta eller marginaliserade, som är arbetslösa eller har osäkra och tillfälliga arbetsförhållanden.

Genom skatte- och tariffpolitiken har regeringen konsekvent gynnat de välsituerade. De olika företagsstöden – vilkas nyttighet starkt ifrågasatts – har regeringen inte vågat röra ens med pincett samtidigt som stora och skadliga nedskärningar gjorts inom undervisning, utbildning och forskning.

Det här är faktiskt mera upprörande och illa varslande än man kanske först tänker – speciellt med avseende på vår, och främst barnens och de ungas, framtida möjligheter.

Cirka tio procent av vår befolkning lever under fattigdomsgränsen. Allt flera ungdomar, det gäller speciellt pojkar, är marginaliserade eller hotas av marginalisering. För några år sedan framkom det att cirka tvåhundra tusen unga män var ”försvunna” – det vill säga de fanns inte bokförda någonstans, varken som anställda, studerande eller praktikanter. De befann sig i ett slags ingenmansland.

Det är naivt att vänta sig lojalitet och uppoffringar av unga mänskor som upplever att de inte är välkomna eller respekterade i vårt samhälle.

Oppositionens kritik av regeringen har negligerats eller ogiltigförklarats med argumentet att inkomst-och löneskillnaderna i vårt land ändå är på en blygsam nivå i jämförelse med många europeiska länder, och alldeles särskilt i jämförelse med USA.

Det verkar som om Sipiläs regering inte till fullo har insett vilken tidsinställd bomb den snabbt fördjupade ojämlikheten och de ökade klasskillnaderna medför för hela vår framtid och inom snart sagt alla samhällsområden.

I USA fördjupas den ekonomiska och sociala ojämlikheten i rasande takt. Den kända och erkända ekonomisten Thomas Pikettys forskningsresultat från USA har av honom själv betecknats som ”enastående katastrofala”. Han syftar främst på den snabbt växande ekonomiska och sociala ojämlikheten.

Enligt Pikettys rapport har den rikaste hundradedelen av befolkningen i USA ökat sina årsinkomster med över tvåhundra procent sedan år 1980, och en tusendedel av de rikaste med sexhundra procent. Samtidigt har inkomsterna helt slutat växa för över hundra miljoner amerikaner.

Fastän förmögenhetsklyftorna har vuxit överallt i världen skiljer sig USA från alla andra västländer genom sin överlägset snabbaste fördjupning av ojämlikheten. Som en följd av det här saknar stora delar av befolkningen möjlighet till högskoleutbildning, till sjukvård eller till social mobilitet.

De brittiska samhällsvetarna Kate Picket och Richard Wilkinson har övertygande påvisat vilka enorma hälsoproblem och sociala konflikter som förorsakas av den ökade ojämlikheten. Mentalhälsoproblemen, drogberoendet, fetman, de ökande fängelsestraffen och barnens illamående tilltar alla i samhällen där ojämlikheten ökar.

Risken att insjukna i schizofreni och depressioner är större i sådana länder där inkomstskillnaderna är stora.

Picket och Wilkinson påpekar också, att problemen som uppstår inte enbart rör samhällets fattiga. Ojämlikheten skadar den sociala vävnaden i hela samhället. Otryggheten och våldet växer exponentiellt. Dagens terrordåd är troligen bara ett förebud av vad vi har att vänta om utvecklingen får fortsätta i samma spår.

Sipilä och Orpo, våra två konservativa moguler, saknar förmåga (eller vilja) att se framåt och gestalta samhällets helhet. De är sannerligen inga visionärer men riskerar att mura grunden till en dystopisk samhällsutveckling som de knappast har förutsett, ännu mindre önskat sig. De har motiverat sina nedskärningar och sparåtgärder från samhällets lågavlönade med tvånget att snabbt minska samhällets skuldbörda. Ändå ligger Finlands statsskuld klart under medeltalet för EU:s medlemsländer.

Genom att försämra villkoren och möjligheterna för de lågavlönade och socialt trängda mänskorna och samtidigt gynna höginkomsttagarna och de kapitalstarka har de satt igång en negativ utvecklingsspiral som kan vara svår att stoppa.

Den olycksaliga vård- och landskapsreformen kommer – om den någonsin förverkligas – att ytterligare bidra till klyvnaden och ojämlikheten av vårt samhälle. Vårdreformen, om den genomförs så som den planeras och trots nästan samtliga sakkunnigas varningar, skulle innebära att cirka tre miljarder skattepengar skyfflas över till de stora internationella hälsodrakarna. Dessa betalar som känt inte skatt till Finland, utan (om de alls gör det) till de länder där de är registrerade.

Medan jag skriver den här kolumnen droppar en färsk Nya Argus in genom brevluckan. Där läser jag en av de bäst skrivna, omutligaste och mest skrämmande artiklar jag läst på mycket länge. Den svenska humanekologen och professorn Alf Hornborg lyckas effektivt och skoningslöst skrota våra eventuella illusioner om att vi, i vårt bulimiska frossarsamhälle, skulle kunna ställa oss utanför den globala vandalism och miljöförstörelse som vi, åtminstone teoretiskt, säger oss motarbeta.

Vi är alla lika goda kålsupare, vad vi än vill tro och hur vi än vill begränsa vårt köttätande, våra charterresor till de billiga fattiga paradisöarna, hur vi än sorterar vårt (generösa) avfall, hur vi än säljer den ena bilen och köper två el-cyklar i stället.

Men för att inte falla ner i hopplöshetens bottenlösa hål citerar jag ännu Alf Hornborgs epikris: ”Om medelklassvänstern skall behålla sin trovärdighet som förkämpe för global rättvisa och hållbarhet måste den göra upp med sin tilltro till pengar och teknik. Annars förblir den kapitalismens skugga och dåliga samvete. Vi måste inte hata, vare sig flyktingar, populister eller moralister. Vi måste förstå.”

Claes Andersson
är författare

Ledare, opinion, Samhälle

Hjallis lekstuga är en förolämpning mot gräsrotsrörelser

Lämna en kommentar

Förra veckans stora nyhet var att Samlingspartiets riksdagsledamot Harry “Hjallis” Harkimo lämnar sitt parti och grundar en ny “politisk rörelse” tillsammans med före detta SPD-politikern Mikael Jungner. Rörelsen Liike Nyt saknar svenskt namn, och förutom Harkimo och Jungner är de namntyngsta medgrundarna medietyckaren och programledaren Tuomas Enbuske, Slush-medgrundaren Helena Auramo och medie- och reklamföretagaren Alex Nieminen. Rörelsens löst sammansatta ledningsgrupp kompletteras av två mindre kända profiler: samhällsvetaren Karoliina Kähonen som arbetat som samlingspartistiska riksdagsledamoten Harri Jaskaris assistent, och medianomen Sari Antila, först och främst känd som Enbuskes flickvän.

Vid sidan av Jungner och Harkimo är den politiska erfarenheten inom rörelsen alltså rätt tunn. Det kan ses både som en fördel och som en nackdel.

Enligt Harkimo & Jungner grundar sig den nya rörelsen i det missnöje som finns bland medborgarna över den politiska processen: politiken känns fjärran från folks vardag och vanliga människor upplever att de inte har möjlighet att påverka. Båda utbrytarna anser att det partipolitiska systemet är föråldrat, och att partierna har fastnat i ett stagnerat målgruppstänk. Vidare har de två förgrundsfigurerna efterlyst att politikerna bättre tar i beaktande expertutlåtanden. Och skulle Harkimo och Jungner föra resonemanget vidare, så kunde det bli riktigt intressant. Tyvärr gör de inte det. Efter allt detta tisslande och tasslande, efter all medieuppmärksamhet, presskonferenser, spekulationer, intervjuer, lansering av webbsidor, är det här den fulla kontentan Liike Nyt:s nya revolutionerande budskap: “politiken måste beakta stora helheter och lyssna på experter och folk måste känna sig mer delaktiga i beslutsfattandet.”

Men snälla nån, hur många gånger har vi inte hört det här förut? Om det här är budskapet som Harkimo och Jungner vill bygga sin nya rörelse på, kan jag ge ett antal exempel på diverse olika redan existerande rörelser med exakt samma motivation. Bara här i Finland har vi till exempel Joukkovoima, och på ett europeiskt plan finns bland annat Yanis Varoufakis demokratirörelse Diem25. Det ena är en gräsrotsrörelse, den andra är liksom Liike Nyt en rörelse som arbetar uppifrån ner, men till skillnad från Harkimos projekt har Diem25 ett starkt förankrat nätverk, framför allt inom akademiska kretsar. Ur Harkimos synvinkel är dock problemet med båda att de har en klar vänsterprägel.

Som för att poängtera att det här inte handlar om något vänsterflum, har Liike Nyt presenterat fyra grundteser på sin webbsida, som tydligare än intervjusvaren och Harkimos presskonferens förklarar vad rörelsen står för, och var den står på höger-vänsterskalan:

1. Alla ska tas hand om.
2. Marknadsekonomi är ett bra sätt att utveckla samhället på, så länge dess regler är rättvisa.
3. Klimatförändringen är ett faktum, och beslut bör fattas på sätt som är hållbara för miljön.
4. Företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på, om det ges utrymme.

I korthet alltså: mindre demokrati, mer makt åt marknaden, ett slut på klimatuppvärmningen och en garanterad levnadsstandard för alla.

Men hur de här i sig svårligen förenliga målen ska uppnås och kombineras kan Harkimo och Jungner inte riktigt svara på.

Andra saker som ingen riktigt kan svara på:

  • Om Liike Nyt ska bli ett parti
  • Om Harkimo ska rösta för eller emot Sote-reformen
  • Vilken roll Jungner egentligen har inom rörelsen
  • Vad Liike Nyt egentligen ska syssla med
  • Vilken samhällsvision Liike Nyt har för att ersätta det nuvarande partipolitiska systemet
  • Hur klimatförändringen ska stoppas
  • Vad det betyder att “alla ska tas hand om”
  • Vad “rättvisa regler för marknadsekonomi” betyder
  • På vad det luddiga uttrycket att “företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på” baserar sig
  • Vad det betyder att att “företagsamhet ska ges utrymme”

Så det vi egentligen vet är att en grupp stenrika elityuppien och deras närmaste anhängare har grundat en plattform för att “lyssna på folket”, vars mest konkreta syfte verkar vara att försvaga den politiska kontrollen över kapitalet och i samma veva motarbeta klimatförändringen.

Initiativ för att stärka det demokratiska inflytandet och öppenheten i samhället är alltid välkomna. Men minimikravet för ett initiativ måste väl vara att det har en definierad målsättning och en verksamhetsplan. Då vänsterrörelsen Diem25 för tre år sedan lanserade sin demokratiseringsplattform gav jag den på ledarplats frän kritik för att den ställde ambitiösa mål utan att egentligen ha någon vägkarta för hur de rent praktiskt skulle nås. Och då hade ändå Diem25 publicerat ett flera sidor långt dokument som de kallade för “vägkarta”. Liike Nyt har inte ens ställt upp några mål.

Liike Nyt kommer med en bunt pseudofolkliga plattityder om hur politiken fjärmat sig från medborgarna, om expertkunskap och demokrati, som kunde tas på allvar om de kom från en gräsrotsrörelse med en klar agenda. Men Liike Nyt presenterar ingen agenda, de presenterar en capsule pitch för ett startup-seminarium. “Marknaden och gräsrotsrörelserna – nya lösningar för politisk aktivism i nyliberalismens tidevarv. Keynote speakers: Hjallis Harkimo och Mikael Jungner. Videoföreläsning av Elon Musk från San Fransisco. Spelföretaget Rovio lanserar nytt samarbete mellan Angry Birds och Pussy Riot.”

Jag erkänner gärna att Liike Nyt gör mig förbannad. Inte för att det är Harkimo och Jungner som lanserar det, inte heller på grund av dess högerkaraktär, inte ens på grund av dess elitism. Det som gör mig förbannad är att de inblandade inte ens har bemödat sig om att ordentligt tänka igenom sitt projekt innan de lanserat det. Det osar av självgodhet och överlägsenhet: här kommer Hjallis och Micke och berättar för er hur politik ska göras på riktigt. Det är en förolämpning mot alla riktiga gräsrotsrörelser och aktivistgrupper som i årtionden med nollbudgetar arbetat för öppenhet och demokrati, mot korruption och målgruppstänk, som förgäves kommit med sina expertutlåtanden till riksdagen bara för att få se Sipiläregeringen torka sig i röven med dem. Och som säkert mer än gärna hade tagit emot några donationer från Herr Harkimo och hans gelikar för att motarbeta businesslobbyn, till exempel i miljöfrågor.

Problemet med politik är det att det inte går att bara hurtigt och friskt gå in och lösa alla problem, eftersom alla problem inte har enkla lösningar. Vare sig man på högerhåll vill erkänna det eller inte, skapar marknadsekonomin genom sina grundprinciper en tävlingssituation mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och de anställda, de icke-anställda, de arbetslösa, de stora företagen och de små, de fattiga och de rika. Det här leder alldeles naturligt till folk klumpar ihop sig i grupperingar som de anser att representerar deras intressen. Det är därför vi fortfarande inte har hittat ett alternativ till partipolitiken som skulle vara demokratiskt. Så här har demokratin fungerat sedan den uppstod, vare sig grupperna bestod av hattar eller rockar, präster eller borgare, katoliker eller protestanter, konservativa eller liberala, socialister eller kapitalister. Alla politiker vet att partiindelningen har sina inbyggda problem, och de som förstår sig på politik vet också att partiindelningen är ett ofrånkomligt faktum i politiken. En annan sak är sedan att det finns strukturer inom politiken och inom partierna som skulle må bra av förnyelse. Men de som säger att “motsättningarnas tid är förbi” är alltid de som tjänar på motsättningarna, vare sig de själva förstår det eller inte.

Politik handlar inte bara om siffror och kurvor, utan om att sammanföra hundratals olika sätt att se på människan, moralen, framtiden och världen. Riksdagens beslut sänder ut vågor som påverkar så gott som varenda molekyl i Finland, ofta också utanför våra landsgränser, och ibland på sätt som är nästan omöjliga att föreställa sig. Det är därför god politik är sådan som mal på långsamt och eftertänksamt, genom diskussioner och debatter och gräl mellan olika grupper. Det är en segsliten dragkamp som i bästa fall kan leda till att någon vinner en försiktigt försvarsseger och någon annan tvingas till en överkomlig uppoffring. I den här oglamorösa processen finns det få hjältar, och för någon som är van att styra över ett affärsimperium där hen själv har det slutgiltiga ordet är det säkert frustrerande.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid