Då ett borgerligt partis popularitetskurva pekar nedåt, finns det en knapp som alltid fungerar: statsskulden. Statsskulden seglade upp som det ”allvarligaste hotet” mot Finlands framtid under den helborgerliga Vanhanen II-regeringen i samband med den globala finanskrisen, och det är likväl Centern som under de gångna veckorna använt densamma för att höja sin profil inför kommunalvalet.
Det är svårt att avgöra om denna skräck som högerpartierna piskar upp beror på att de inte själva förstår hur statsskulden fungerar, eller på att de vet att de flesta finländare inte förstår hur den fungerar. Hur det än förhåller sig, är denna uttryckta oro för statsskulden ett fantastiskt välfungerande politiskt knep för att få det egna partiet att framstå som ”ansvarstagande”. Center-ordföranden Annika Saarikko upprepade under den senaste regeringskrisen flera gånger att partiets motvilja mot att öka statens utgifter för att hjälpa finländare drabbade av coronakrisen inte handlade om den futtiga summa som diskuterades, utan om ”principer”.
Högerpartierna vill gärna framställa statsskulden som jämförbar med en privatpersons bostadslån, och Saarikko har också använt sig av det bedagade påståendet att ”våra barn” tvingas betala tillbaka lånet. Christer Lindholm skriver mer om denna missuppfattning om hur statsskuld fungerar i Sista ordet på sidan 67. Men i korthet handlar det om att stater inte dör och inte heller får barn.
I själva verket bygger hela den globala ekonomin på att stater tar lån. Den globala statsskulden uppgår snart till 300 biljoner euro (det är 14 nollor). Skuldebreven ligger inte i ett kassaskåp hos någon girig bankir, utan hjälper till att hålla ekonomin rullande. Vem är det då som lånar ut pengar? Jo, till en stor del är det banker, pensionsfonder och andra offentliga finansinstitut som behöver stabila investeringsobjekt för pengarna de förvaltar. Den stabilaste låntagaren som finns är en stat. Skuldebreven säljs sedan vidare och blir spelbrickor på finansmarknaden.
Hur är det då? Ska dessa lån återbetalas? I teorin: ja. Och de betalas hela tiden tillbaka. Finland tar flertalet lån som kan vara av olika längd. Då lånefristen går ut, betalar Finland dem tillbaka. Återbetalningarna finansierar staten genom att ta nya lån. Och så länge finansmarknaden behöver stabila investeringsobjekt, kommer Finland att få dessa lån (för tillfället betalar långivarna Finland för att de ska få ge oss lån).
I praktiken behöver Finland aldrig minska sin statsskuld*, så länge Finland är en demokratisk välfärdsstat med en hyfsad ekonomi. Om vi däremot inte tar lån för att stödja företag och människor som drabbats av coronakrisen, med en konkursvåg, ökad arbetslöshet, sociala problem och brottslighet som följd, ja då kan det hända att investerarna inte längre ser Finland som ett säkert investeringsobjekt. Det verkligt ansvarsfulla är att ta hand om sina invånare – till och med finansmarknaden förstår det. Frågan är om det är värre att vi har en Center-finansminister som inte begriper hur statsskuld fungerar, eller en som begriper hur den fungerar, men väljer att ljuga om det i politiskt syfte.
*Med vissa extrema undantag, se Lindholms kolumn.
