Etikettarkiv: Centern

Mobilisering mot sote-reformen är nödvändig

Det är knappast en alarmistisk överdrift att påstå att det finländska välfärdssamhället ligger i vågskålen för tillfället, då Juha Sipiläs regering med våld, tvång, skrämseltaktik och odemokratiska medel försöker driva igenom sin reform av social- och hälsovårdssektorn. Det går inte ens längre att kalla motståndet mot det nuvarande förslaget till reform för oppositionspolitik, då allt fler representanter också för Samlingspartiet motsätter sig det. Helsingforsborgmästaren Jan Vapaavuori må ha egna kossor i diket då det gäller eventuella framtida presidentval, men det går inte att ta miste på hans genuina oro för vad reformen kunde föra med sig.

Sote-reformen har under hela Sipiläs statsministerperiod varit regeringens flaggskepp. Går den i stöpet, är det ett personligt misslyckande för Centerministern. Också för Centern som parti är reformen viktig. Den är nära förknippad med landskapsreformen, som är skräddarsydd av Centern i syfte att stärka partiets ställningar i allmänna val. Det här är en typ av uppenbar valmanipulation som vi är vana att se i USA, men som knappast hör hemma i Finland.

Att denna odemokratiska kupp ens är möjlig har att göra med två saker: för det första kohandeln med Samlingspartiet i samband med sote-reformen. Det borgerliga partiet har kämpat med näbbar och klor för att så att säga bakvägen i ett enda slag privatisera största delen av den finländska social- och hälsovårdssektorn. Vems fickor vinsterna från vården skulle gå i har inte förblivit oklart för någon – svängdörren mellan de privata vårdbolagen och Samlingspartiet har gått som en karusell. Den andra orsaken till att reformen kommit så långt som den gjort stavas Sannfinländarna/Blå framtid. I Sannfinländarna fick Samlingspartiet och Centern drömpartnern för regeringssamarbete: ett parti (numera två) vars politiska linjedragningar i fråga om allt annat än invandring varit helt sekundära, och vars enda målsättning under regeringsperioden varit att överleva i regeringsställning fram till nästa riksdagsval. Sannfinländarna och Blå framtid har fullkomligt svikit sin väljarbas.

Nya Argus 4/2018 förundrar sig Trygve Söderling över hur det är möjligt att sote-reformen kan drivas igenom med enkel majoritet i riksdagen. I fråga om grundlagsändringar krävs 2/3 majoritet, och Söderling föreslår att också en reform av den omfattning som sote-reformen borde avgöras med kvalificerad majoritet, om inte 2/3 så åtminstone 3/5 majoritet. För detta talar också det faktum att reformen gång på gång fastnat i grundlagsutskottet. Jag vill upprepa mitt inledande påstående: Finlands välfärdssamhälle ligger i vågskålen. Så gott som alla experter som hörts i offentligheten är av samma åsikt: reformen bör inte gå igenom i sin nuvarande form, eftersom den hotar en av grundbultarna i det finländska samhället: rätten till vård för alla på lika villkor. Korthuset är på väg att rasa för Sipilä: allt tyder på att landskapsvalet inte kan hållas innan riksdagsvalet, och utan landskapsval heller ingen sote-reform. Men med finsk sisu framhärdar Sipilä: hans senaste utspel handlade om att flytta själva riksdagsvalet framåt. De som ännu värnar om den finländska välfärden borde mobilisera och se till att den här reformen aldrig blir verklighet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Regeringen lovar: åtgärder mot trakasserier är på väg

Den finländska regeringens gensvar på #metoo-kampanjen
är det ännu för tidigt att utvärdera. Det har gått ett halvår sedan skådespelaren Alyssa Milano avfyrade startskottet för hashtag-kampanjen som uppmanade kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att tala ut om det i sociala medier. Utspelet kom efter avslöjanden om att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein i årtionden våldtagit och trakasserat kvinnor i filmbranschen. En hetsig debatt om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering drog i stort sett över hela jorden, och i samband med det utpekades också ett antal män i maktposition som förövare. En ”revolution” har det talats om.

Hittills har denna revolution ändå i första hand varit en social och kulturell dito, utan nämnvärda förändringar i strukturerna, om inte Svenska- Akademiens kollaps kan räknas som en strukturell förändring. I Finland var det med blandade känslor som allmänheten tog del av den debatt som ordnades i riksdagen om sexuella trakasserier i december 2017 – vackra ord, men litet verkstad, tycktes det allmänna omdömet vara.

I Finland är det social- och hälsoministeriet som handhar jämställdhetsfrågor. Den främsta synliga åtgärden så här långt har ändå kommit från undervisningsministeriet.

– Utbildningsstyrelsen har alldeles nyss (i mars, red.anm.) publicerat en guide för att förebygga och åtgärda sexuella trakasserier i skolor och på studieplatser, säger familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C), på vars bord jämställdhetsfrågor ligger, till Ny Tid.

Efter #metoo-debatten i riksdagen sammankallade regeringen också ledarna för arbetsmarknadsorganisationerna för diskussion om hur sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska motarbetas. Några verkligt konkreta åtgärder ledde diskussionen inte till, utan snarare en överenskommelse om att förbättra informationen om sexuella trakasserier. Saarikko uppgav efter diskussionen till medierna att den allmänna uppfattningen bland deltagarna var att problemet inte ligger i lagstiftningen, utan i attityderna. Arbetsminister Jari Lindström (Blå) instämde, och menade att ett problem är att många inte har tillräcklig kunskap om vilka alternativ som står till buds om en blir utsatt för eller medveten om trakasserier.

Konkreta åtgärder är ändå på kommande, lovar Saarikko.

– Utgående från diskussioner inom regeringen i början av året beslöt vi att samla ihop alla ministeriers åtgärdsförslag och framtidsplaner för att motarbeta sexuella trakasserier. Den här helheten är fortfarande under arbete, och närmare uppgifter om den kommer möjligen att offentliggöras redan innan sommaren, säger hon.

Tanja Auvinen som är chef för social- och hälsoministeriets jämställdhetsenhet bekräftar att de konkreta åtgärderna från det politiska hållet än så länge lyst med sin frånvaro.

– Det finns faktiskt inte så mycket att säga än så länge. Det enda jag kan göra är att hänvisa till den strategi som regeringen för tillfället arbetar med.

Auvinen vill inte heller avslöja något om innehållet i strategin.

– Regeringen vill inte gå ut med någon information innan strategigruppen arbetat klart, så vilka åtgärder som bli aktuella klarnar först senare i år.

Janne Wass

Välfärden – från uppbyggnad till nedmontering

De efterkrigstida regeringsprogrammen vittnar om stora skillnader i hur mycket välfärdsstaten poängterats under olika perioder. Paavo Lipponens andra regering (1999) kan läsas som höjdpunkten av välfärdsengagemang, medan Jyrki Katainens sexpackregering (2011) via kompromisser landade i att betona existerande välfärdspolitiska institutioner. Den sittande regeringens program ger uttryck för ett utpräglat företagstänk och nya element av populistisk diskurs. Tillsammans vittnar de här tre programmen om en betydande, politiskt driven, institutionell förändring i det samtida finländska välfärdssamhället.

I studien ”Declaring, shepherding, managing: The welfare state ethos in Finnish government programmes, 1950-2015” undersökte jag tillsammans med Marjukka Monni och Anna Alanko hur finländska regeringsprogram artikulerat idéer om välfärdsstaten från 1950-talet till idag. Programmen kan grupperas i tre epoker. I den första talar man om de principer och tjänster som uppbyggnaden av välfärden inbegriper. I den andra perioden utvecklas välfärden som idé och den institutionella logiken synkroniseras och effektiveras. I den sista perioden blir programmen långa och detaljerade, och mot slutet av denna period slutar välfärdsstaten att figurera som målsättning. Sipiläs program från 2015 utgör en helt egen kategori. Programmet antar ett nytt kortare format, som kan tolkas som mer vagt och toppstyrt.

I Esping-Andersens (1990) klassiska indelning av välfärdsstatsmodeller kännetecknar vissa värdeprioriteringar den nordiska varianten, eller den socialdemokratiska som den också kallas för. Modellen inbegriper bland annat en universellt omfattande solidaritet: det att man är medborgare eller behövande är nog för att kunna ta del av samhällets inkomstöverföringar och tjänster. Tanken är att alla löper samma risk att drabbas av motgångar och att de kollektiva resurserna därför skall var lika tillgängliga för alla.

Det speciella med det nordiska systemet är att de här principerna och idealen finns inbyggda i samhällets konstitution och institutioner, som till exempel i social- och hälsovård, i skolsystem och i omsorg om barn och äldre. De här strukturerna måste ständigt uppehållas genom politisk vilja och handling. Den politiska diskursen spelar en viktig roll och de finländska regeringsprogrammen utgör en indikator på hur landets utveckling visioneras av den högsta politiska ledningen. Regeringsprogrammens inneboende retorik har i forskningen visat stor potential för institutionell förändring.

Välfärdsforskare har, speciellt sedan 1990-talet och Paul Piersons omtalade bok Dismantling the welfare state. Reagan, Thatcher and the politics of retrenchment (1994) kommit att flytta sitt fokus från att kategorisera välfärdssystem till att undersöka hur nedmonteringen av välfärdssystem har gått till. Den allra senaste utvecklingen i välfärdsstatligt styre är ofta skildrad som en ideologiskt styrd bred implementering av politik som försvagar statens förpliktelser till sina medborgare. I Finland daterar man ofta ett paradigmskifte till recessionen och Esko Ahos regering (1991-1995). Heikki Hiilamo har kallat politiken efter den här recessionen för en ”permanent åtstramningspolitik”.

Välfärden förhandlas

Globalt sett kan man säga att trycket på att göra den offentliga sektorn ekonomiskt mer hållbar nådde rekordintensitet i alla välfärdsländer efter den ekonomiska krisen 2008. I vissa fall kan man säga att den sparpolitik som förts äventyrar statens syfte, mandat och  ansvarsskyldighet i förhållande till medborgarna. Hur är det då med de målsättningar som Finlands högsta politiska ledning ställt för sitt arbete under den tidsperiod som vi undersökte? Kan man säga att det också sker förändringar i denna diskurs vid samma tidpunkter som forskningen daterat de innehållsliga förändringarna?

Det är viktigt att minnas att den förändring som skett under senare år är ett resultat av en uttalad vilja att förändra regeringsprogrammens format och syfte. Det uppstod stor frustration efter Katainens sexpackregerings förhandlingar som resulterade i ett synnerligen långt och detaljerat program. I den vevan togs initiativ  till ” OHRA-programmet”. Under den samlingspartistiska regeringen Stubb (2014-2015) utfördes detta utvecklingsprogram för statsstyre. Genom OHRA ville man förändra regeringsprogrammen från breda och detaljerade deklarationer till mer strategiskt hållna styrdokument. En målsättning var att ändra fokus från ”beslut” till ”förändringar”. I programmet tog man upp det problematiska med att regeringsprogrammen blivit så detaljerade och därmed innehöll alltför ”oklara politiska visioner”. OHRA-programmet betonade att regeringens arbete istället skulle framföras i större helheter och att förtydligande av specificeringar skulle göras av regeringen efter hand.  I OHRA föreslogs att den strategiska planeringen skulle kombineras med en handlingsplan och en officiell finansiell kunskapsbaserad plan. Även om Sipiläs regeringsprogram (2015-2019) inte direkt hänvisar till OHRA, visar vår analys att programmet införlivat dess förslag i såväl format som innehåll. De detaljerade programmen fastslog den exekutiva agendan för ministerier och andra välfärdspolitiska institutioner, medan de nya visionära planerna lämnar rum för ad hoc förändring och precisering av förverkligande från den politiska ledningen.

Välfärden byggs upp och effektiveras

De första regeringsprogrammen på 1950- och 1960-talen är korta deklarationer med ambitioner att införa de mest primära stödfunktionerna för ett fungerande samhälle. Förbättringen av levnadsförhållandena för befolkningen på landsbygden presenteras som en viktig välfärdspolitisk målsättning. Till exempel i regeringsprogrammet från år 1959 (Fagerholm) meddelas om åtgärder som skall rationalisera jordbruket och trygga jordbrukarnas levnadsstandard. År 1961 används begreppet rättvis socialpolitik för att beskriva målsättningen att garantera samtliga befolkningsgruppers lika rättigheter, med speciellt fokus på de medborgare som lever under de svåraste ekonomiska och sociala förhållandena.

Ahti Karjalainens (C) program från 1962 är det första som inkluderar ett separat stycke om socialpolitik. Frågor under denna rubrik berör hälsosäkerhet för alla befolkningsgrupper och samhällsklasser. En kärnfråga som lyfts fram är hur arbetstimmar kunde förkortas för att stärka arbetarnas välmående utan att landets konkurrenskraft sjunker. Regeringen uttrycker sitt stöd för fackens 40-timmarsvecka. En gradvis ökning i barnbidrag föreslås och ekonomiska resurser reserveras för byggandet av bostäder för att åtgärda bostadsbristen.

Från slutet av 1960-talet och genom 1970-talet tecknar regeringsprogrammen ner att alla samhällsgrupper ska garanteras rättigheter. I programmen ges den nordiska välfärdsstatens universalistiska värderingar uttryckliga former: kampen mot orättvisor och en grundläggande social trygghet åt alla medborgare garanteras. Utsatta grupper nämns vid namn som särskilt behövande av omsorg och inkludering. 1968 talas det om ”sociala frågor”, 1970 om ”socialpolitik och hälsovård”. I Paasios regeringsprogram från år 1972 nämns grupper som är i behov av stöd: jordbrukare, låg- och medelinkomsttagare, barnfamiljer, ungdomar, löntagare och arbetare.

Kalevi Sorsas socialdemokratiska program sju år senare och Mauno Koivistos program från år 1979 fortsätter på samma detaljerade linje – särskilt utsatta grupper namnges i programmen. Koivistos program slår även fast att arbetet med att bygga en välfärdsstat fortfarande är på hälft.

Under 1980-talet visionerar programmen fortfarande en utveckling av välfärden och dess ombesörjande av grundläggande tjänster, men programmen börjar nu använda verb som speglar ett upprätthållande av redan existerande strukturer och servicenivå, samt förbättring av tillgänglighet av redan etablerade omsorgstjänster. Verben i regeringsprogrammen uttrycks i aktiv form, som exempel kan nämnas Harri Holkeris (1987) samlingspartistiska program med stark socialdemokratisk emfas: ”regeringen förbättrar”, ”regeringen fortsätter” – detta trots att det rörde sig om en statsminister från högern. Uttryckssätten vittnar visserligen om att välfärdsbygget ännu håller på att ta form, men att det nu sker på ett annat sätt än på 1960- och 1970-talen.

Om vi sedan förflyttar oss till 1990-talet ser vi att Lipponens första regering (1995) i sitt program mer detaljerat än någon tidigare regering utmejslar en plan för att utveckla social- och hälsovårdspolitiken samt arbets- och sysselsättningspolitiken. Delvis beror detaljrikedomen på att så många viljor har formulerat programmet; SDP, Samlingspartiet, Vänsterförbundet, de gröna och Sfp. Universalistiska välfärdsvärderingar skiner ändå igenom i hur programmet vill uppnå vissa mål: ”samhället skall garantera basservice för alla befolkningsgrupper. Den offentliga sektorn utgör basen för social- och hälsovårdstjänsterna”. Anmärkningsvärt med dagens hälsovårds- och landskapsdebatt i åtanke är att den privata sektorn och organisationer inom social- och hälsosektorerna samt ”släktingars och närståendes arbete” ännu år 1995 ses som endast ett komplement till den offentliga basen.

Lipponens andra regering (1999) har den mest omfattande socialpolitiska agendan av alla de 42 programmen som vi granskade. Det finns ett helt separat avsnitt om ”social- och hälsovård och arbetslivet”, som inleds så här:

”Utgångspunkten för regeringens socialpolitik är att upprätthålla den nordiska välfärdsstaten. Målet är att utveckla ett samhälle där alla människor garanteras möjligheten att föra sina liv och vara aktiva medborgare./…/ I landets alla delar garanteras social- och hälsovårdstjänsternas kvalitet och tillgänglighet”.

Detaljerade strategier: välfärden tonas ner

Programmet från år 2003, som ursprungligen formulerades av Centerpartiets Anneli Jäätteenmäki innehåller planer på hur man kan integrera och synkronisera politisk utveckling och projekt inom social- och hälsosektorerna. Under den här perioden börjar programmen allt mer betona kommunen som tjänsteproducent. Meningen är att välfärdsstaten i första hand ska styras inom de kommunala strukturerna. Forskning har visat att betoningen av kommunstyret också sammanfaller med en stark New Public Management -diskurs (NPM) från och med slutet av 1990-talet. Men i backspegeln kan man ändå tycka att kommunstyret som tanke huvudsakligen konkretiserades genom någon slags välfärdstänk.

Jyrki Katainens (saml) program för blandregeringen från 2011 visar hur såväl historiska omständigheter som politiskt system har kommit att prägla utformning och innehåll i de finländska regeringsprogrammen. Bakgrunden till denna regeringsbildning var den så kallade ”skrällen” (jytky) – en överraskande stark framgång för populistpartiet Sannfinländarna. Jyrki Katainen hade en krävande uppgift att bilda en regering som skulle motsvara en riksdagsmajoritet men ändå utesluta Sannfinländarna. Resultatet blev den så kallade regnbågsregeringen, eller den ”sexpack” som bestod av Samlingspartiet, Socialdemokraterna, De Gröna, SFP, Kristdemokraterna samt Vänsterförbundet. Det rekordlånga detaljerade programmet (26 737 ord) nämner det nordiska välfärdssamhället under rubriken ”Välfärdspolitik”:

”Välmående medborgare, utbildning, en hög sysselsättningsgrad, ett omfattande utkomstskydd och effektiva social- och hälsovårdstjänster är de grundläggande förutsättningarna för den sociala och ekonomiska hållbarheten i det nordiska välfärdssamhället. Vid utvecklandet av den sociala tryggheten ligger tyngdpunkten på förbättrandet av kvaliteten och tillgången på tjänster och att göra dem effektivare samt på utvecklandet av förmåner så att vars och ens utkomst tryggas. Den sociala tryggheten stärker den sociala gemenskapen och uppmuntrar till att främja den egna välfärden och ta ansvar för sig själv och sina närmaste.”

Ett väldigt kraftigt skifte i regeringsprogrammens innehåll och utformning inträffade år 2015. När centerledaren Juha Sipilä, med bakgrund som företagsledare, svarvar ihop ett regeringsprogram med Samlingspartiet och Sannfinländarna blir resultatet 9 798 ord. Det blir det första regeringsprogram som innehåller flera grafer och tabeller i löpande text och som bär likheter med ett klassiskt företagsmemorandum.

I avdelningen “Välfärd och hälsa” deklarerar regeringsprogrammet:

“Mål på tio års sikt: Finländarna mår bättre och upplever att de klarar sig i olika livsskeden.”

Den här meningen kokar på många sätt ner hela programmets essens: det är en vision över självsäkra, självstyrda medborgare som klarar sig och stöds i sin autonomi och kontroll över sitt eget välbefinnande. Den här bilden skiljer sig från bilden av medborgaren som figurerar i det andra Lipponen-programmet från 1999. Sipilä-regeringens program slår fast att:

”Individer i olika åldrar uppmuntras till att ta ansvar för det egna hälsotillståndet och den egna livsföringen. Det offentliga servicelöftet har fastställts inom ramen för samhällets ekonomiska bärkraft. Det finns större utrymme för fungerande alternativ som utgår från individens personliga livssituation… Alla ska ha möjlighet att göra egna val. Programmet slår i korta punkter fast vad regeringen tänkt göra:

”– Ett nationellt program för att främja psykisk hälsa och förebygga ensamhet ska inledas.

– Rehabiliteringsprogrammet ska få en fullständig översyn.

– Ensamståendes ställning i samhället ska utredas.

– Missbrukarrehabiliteringen ska bli mer verkningsfull.”

Det är anmärkningsvärt att programskribenterna inte någonstans konkretiserar hur dessa målsättningar ska uppnås. Ingenstans finns en redogörelse för hur det är tänkt att målen ska förverkligas inom ramen för välfärdens institutioner, såsom är fallet i Katainens program från 2011.   Aktörer och instanser är iögonfallande frånvarande i jämförelse med program som skrivits av regeringsprogram som var i händerna på politikerproffs som var tvungna att förhandla med olika partier.

Trots att det finns löften om bättre hemservice för äldre och om en förbättring av levnadsförhållanden för flera grupper så finns det inte någon färdplan för hur regeringen vill uppnå målen. Ett exempel på ett sådant löfte är meningen om att ”Samhörigheten och sammanhållningen mellan generationerna ska förbättras”. Däremot är det övertydligt att denna regering lånat sin ledarskapsstrategi från OHRA.

De universalistiska lösningarna för ett nordiskt välfärdssamhälle har nu skjutits åt sidan till förmån för ett samhälle av autonoma och upplysta medborgare. Sipilä-erans regeringsprogram ger utrymme för flexibel toppstyrd handling. Eftersom programmet inte konkretiserar sina mål låser man sig inte vid några detaljer. Institutionella roller och verkställande styre utesluts och spelplan öppnas för ett framtida flexibelt beslutsfattande.

Koalitioner som garant för välfärd

En av de slutsatser vi drar i vår analys är att de breda regeringskoalitionerna i Finland kan sägas ha tvingat den politiska diskursen att formulera sina program inom ramen för existerande välfärdsinstitutioner. I Esko Ahos program från början av 1990-talet finner vi fortfarande ett heltäckande välfärdsetos, medan det för första gången försvunnit helt i och med Alexanders Stubbs korta deklaration.

Från 1950 till idag har synen på välfärdsstatens roll förskjutits på ett dramatiskt sätt. Av historiska orsaker såg regeringar förr det som självklart att bygga ut sociala- och hälsotjänster för alla. När de ännu mellan 1960 och 1980-talet siktade på att bygga ett system som kollektivt lyfter upp social- och hälsoproblem genom att institutionalisera universalismens, jämställdhetens och inkluderingens målsättningar, så har den finländska regeringen idag ett budskap som säger ”vi har andra, till exempel ekonomiska problem; låt oss förvalta systemet på ett bättre sätt så att vi har råd med det.” Medborgaren är fri att välja själv, leveransen av service skall decentraliseras och regeringarna skalar aktivt bort lager av byråkrati. En lärdom för social- och hälsovårdsreformen är kanske att finländarna är vana vid att politiken är förankrad i systemlogik. Det finska folket litar på att offentliga system fungerar för att de är uttänkta inte bara ur ett effektiveringsperspektiv, utan också på ett principiellt plan inom ramen för den nordiska välfärdsmodellen. N

Text Matilda Hellman
Skribenten är docent vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

 

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

En bock i trädgården

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Folkets betyg till Juha Sipilä som statsminister har rasat. När detta skrivs hade de som gett honom ett gott eller ganska gott betyg på halvtannat år, sedan sommaren 2015, minskat från 58 procent av de tillfrågade till bara 27 procent. Det påstås att Sipilä leder Finland som ett företag och inte som ett samhälle, och regeringen som en grupp direktörer.

början fick statsministern sympati just för att han inte motsvarade den negativa bilden av en politiker, utan gav ett rakt och renhårigt intryck. Inte heller nu ifrågasätter man hans goda vilja, men börjar sakna politikern. Man är rädd för att Juha Sipilä inte riktigt förstår vad han sysslar med. Men kritiken för att han leker företagsledare har inte preciserats.

Jag har, Gud förbjude, aldrig varit statsminister, och saknar kompetens att bedöma en sådans prestationer. Däremot har jag varit vd i 21 år (Hufvudstadsbladet och Finska Notisbyrån) utan att få sparken, och gått på en del kurser i management.

För mig är det närmast Sipiläs språkbruk som avslöjar hans syn på sitt ledarskap. I en öppenhjärtig TV-intervju sade statsministern att han lekt med tanken på att avgå, men att hans vision motiverat honom att fortsätta.

Vilken vision? 73 procents sysselsättningsgrad är ingen vision, det är ett kvantifierat mål. Eller ”målsättning” – ju längre ord desto mera imponerande! Det är närmast entreprenörer som har visioner. På managementkurser framhålls Christofer Kolumbus som en typisk visionär. Men han var totalt misslyckad som administratör av de samhällen han ”upptäckt”.

Entreprenörer som företagsledare har ofta administratörer vid sin sida. Likaså visionära statsmän, tag Gustav Vasa och Axel Oxenstierna eller andra historiska parhästar.

Visionärer har sällan någon exakt tidtabell. Det hade knappast Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela eller Abraham Lincoln. Om de har en tidtabell så slår den oftast fel – liksom för Kolumbus när han underskattade avståndet till Indien med hälften.

Visioner uttrycks i värden, varmed inte avses siffror, utan mänskliga värden. Sipilä är ingen visionär.

Eller kanske hörde jag fel, talade Sipilä om ”mission”? Ännu värre! Det betyder att omvända till den rätta läran.

Juha Sipilä har med förkärlek använt uttryck som ”strategi”  och ”process”. De är vanliga i managementkurser.

Strategi är ett uttryck lånat från krigsteorin. Konsulter i ledarskap använder ofta klassiker  som Clausewitz (Om kriget) och Sun Tzu (Krigskonsten) för att illustrera ledarskap. ”Taktik är att vinna slaget, strategi är att vinna kriget”. Enligt Väinö Linna är strategi att sikta först och skjuta sedan. När Sipilä sätter en tidsfrist för sin strategi gör han samma misstag som när han tidsbestämmer sin vision. De som gör så är oftast alltför optimistiska. Ingen trodde på Lord Kitchener när han sade att första världskriget skulle ta flera år. Soldaterna skulle ”komma hem till jul”.

Företagskonsulter varnar nyutnämnda chefer för att felbedöma sina verksamheter. Man ska skilja mellan processindustri, där man matar in råvaran i ena ändan av maskineriet och får ut slutprodukten i den andra, och verkstadsindustri, där varje tillverkningsskede kräver nya beslut och yrkeskunskap. Om Sipilä nödvändigt vill använda managementmetaforer på statsledning så ligger en regering närmare en verkstads- än en processindustri.

Den är förstås ingendera.

En regering – och en nation – måste styras med ledarskap snarare än med management. Men varför skulle då inte framgångsrikt företagsledarskap ge kompetens att lyckas som statsminister?

Man kan söka svaret i de tiotusentals böcker om företagsledning som ges ut hela tiden, makuleras och ersätts av nya teorier som i sin tur makuleras efter att ha gjort sina författare rika. De bygger på erfarenheter som snabbt föråldras, eftersom erfarenheter, som Oscar Wilde uttrycker det, bara kan användas i gamla situationer men är helt värdelösa i nya. Låt mig ändå citera en gammal bok, Leadership in Administration av Philip Selznick.

Enligt Selznick är en organisation ”ett tekniskt instrument för att mobilisera mänskliga energier och styra dem mot bestämda mål. Vi fördelar uppgifter, delegerar auktoritet, kanaliserar kommunikation och hittar på sätt att koordinera allt som på detta sätt har delats upp och paketerats”.

Från organisationerna skiljer sig institutioner, vari regeringar kan innefattas, genom att de mera liknar naturliga produkter av sociala behov och påtryckningar – ”en reagerande, anpassningsduglig mekanism”. Eftersom de är komplicerade blandningar av både planerat och responsivt beteende kan de inte stöpas i någon ideal form.

Ett samhälle består av människor med aspirationer som bildar ett stort upplag av energier. Dessa kan på ett konstruktivt sätt styras mot önskvärda mål eller de kan bli motspänstiga källor av frustration.

I varje statsskick finns samma behov av en sammanjämkande balans mellan fragmentariska gruppintressen och gemensamma mål. Det förutsätter ledarskap som inte baseras på officiell ställning eller status eller prestige eller auktoritet. Det siktar inte primärt på effektivitet, utan på att promovera och försvara mänskliga värden.

Företagskonsulter älskar metaforer, ibland floskulösa sådana, för att klargöra komplicerade frågor. En sådan är liknelsen om arkitekten och trädgårdsmästaren. Arkitekten – eller byggmästaren – handskas med material som han känner, han kan göra ritningar för sina konstruktioner, han kan göra en plan och en tidtabell för när projektet skall vara färdigt. Han tror sig kunna beräkna kostnaderna – trots att han nästan alltid räknar fel.

Trädgårdsmästaren har däremot att göra med levande organismer som kräver gödslet LTC – love and tender care – och som planteras i en svårbedömd jordmån, samt är utsatta för väder och vind, skadeinsekter och andra oberäkneliga yttre omständigheter. Man kan aldrig på förhand lova när tomaterna skall vara mogna.

Liknelsen borde inte vara svår att förstå för det tidigare agrarpartiet. Ett samhälle innehåller, likt jordbruket, mera kaos än ett företag.

En annan falsk metafor för social styrning är ”vägkartan”. Ett samhälle är inte ett nät av motorvägar med fastställda hastigheter och vägskyltar. Det är en snårig terräng, eller ett villande hav.

Försöker Juha Sipilä styra sin statsministerbil genom en urskog eller är han bocken som trädgårdsmästare?

Hur hade han då bättre kunnat utveckla sin kompetens som statsminister? Det ligger utanför min kompetens att bedöma, men bättre än managementböcker hade varit historisk litteratur och politiska memoarer – jag har sett Kekkonens understreckade exemplar av Machiavellis Fursten – samt aktivt deltagande i politik och samhälleliga aktivititeter och ett starkt intresse för maktfördelningen i samhället och hur den kan påverkas.

Allt detta saknas i Sipiläs CV.

Affärstidskriften Forbes pekade senaste sommar ut några skillnader mellan att leda ett företag och att leda en regering. Företagsledaren har ett övergripande mål, vinsten, medan statschefen har flera, ofta motstridiga. Den förra måste tillfredsställa en grupp, ägarna, den senare många skikt i samhället. Företagschefen har makten som styrmedel, statsministern måste använda övertalning.

Politikern styr med deklarerade värderingar som motiv för besluten. Om värderingarna göms bakom besluten så upptäcks de förr eller senare – man kan inte lura alla väljare hela tiden.

Forbes påminde om hur det gick när basketstjärnan Michael Jordan bytte om till baseball: inte bra. Samma gäller företagschefer.

Ett liknande öde riskerar Donald Trump, med globala konsekvenser. Han har inte ens lett ett börsnoterat företag med stark styrelse och krävande ägare, vilket förutsätter ett ledarskap som kan likna en politikers, i synnerhet i världsomspännande konglomerat.

Trump har styrt och ställt i ett typiskt familjeföretag – en totalt annan sak.

Trump bådar inte gott för 2017.

2017 bådar inte gott för Sipilä.

Per-Erik Lönnfors