Kulturens vrede mot vänstern avslöjar våra hjältefantasier

av Janne Wass

Vänstern kan och bör kritiseras för hur regeringen Marin skött kulturpolitiken under pandemin. Men den stora besvikelsen som riktas mot regeringen, och speciellt de rödgröna i den, vittnar om vår naiva syn på den politiska processen. 

“Vänstern skjuter kulturarbetare på öppen gata”, rubricerade författaren Kaj Korkea-aho sin kolumn i Hbl 30.8.2021. Korkea-aho sätter i sin krönika ord frustrationen inom kultursektorn. Efter åratal av högerstyre, var det många som hoppades på en bättre kulturpolitik med en ung, progressiv center-vänsterregering. Men i och med regeringens hantering av coronakrisen kom dessa förhoppningar på skam. 

Kultursektorn har gått från besvikelse till besvikelse. Först kom nedstängningarna på våren 2020. Den gradvisa öppningen på hösten samma år lade band på branschens protester, speciellt som till exempel teaterfältet bevisade att det går att ordna coronasäkra föreställningar, biograferna höll öppet, och konserter med specialarrangemang framgångsrikt hade arrangerats på sommaren. Men så kom den nya nedstängningen till julen och trots vaccinationer inga hopp om publiktillställningar under överskådlig framtid. Stödpaketen till kulturfältet visade sig vara otillräckliga och illa planerade – speciellt frilansar och egenföretagare föll mellan stolarna. Att man hos myndigheter och regering hade dålig koll på hur kulturbranschen överhuvudtaget fungerar blev snart tydligt, och missnöjet med att beslutsfattarna inte tycktes lyssna på rösterna från fältet växte. Bägaren rann över i februari 2021, och musikern Paula Vesala och teaterchefen Erik Söderblom hörde till dem som bröt tystnaden. “Jag skulle svinga en yxa mot [SDP-ministrarna] Marin och Kiuru om jag hade chans”, röt Vesala i en intervju för Suomen kuvalehti 12.2.2021. För Yle (13.2.2021) uppgav hon att regeringen Marin haft som mål att höja kultur- och evenemangsbranschens andel av bnp, men att regering hittills kommit med “noll handlingar”. 

Måttet var slutligen rågat då regeringen i början av maj 2021 efter hårda inbördes förhandlingar beslöt att sänka anslagen till kulturen på grund av bortfallet av Veikkaus-intäkterna. Regeringen försökte försvara budgetuppgörelsen med att den de facto höjt sina anslag till kulturen med 250 miljoner euro, men Veikkausbortfallet var 300 miljoner euro, så ur kultursektorns synvinkel rörde det sig ändå om en minskning på 50 miljoner. 

Till saken hör att alla partier i regeringen utom Centern hade varit redo att spräcka budgetramen ytterligare och låna 50 miljoner till, men Centern – med kulturminister och partiordförande Annika Saarikko i spetsen – valde att göra imagepolitik och hotade fälla regeringen över denna – i det stora hela – struntsumma. Denna detalj till trots, riktades vreden mot regeringen som helhet, och i synnerhet mot statsministerpartiet SDP och de övriga rödgröna, som sågs ha svikit sina löften till kulturen. 

Kulturtidskriften Nuori Voimas chefredaktör Vesa Rantama skrev 3.5.2021: “Om kulturbudgeten haft en osund koppling till Veikkausmedlen, så har gemene kulturarbetare också haft en osund tilltro till vänsterpartiernas och de grönas kulturvänlighet. Många i branschen funderar nu ärligt om det finns ett enda parti som inte bara mal på om värden och [kulturens] välfärdseffekter, utan också agerar för branschens bästa. […] Eftersom kulturens grundtrygghet har skakats i sina grundvalar, måste vi nu också ifrågasätta den politiska konsensus som rått inom branschen och ta reda på saker och ting själva”. 

Korkea-aho är i sin kolumn ännu mer rakt på sak. I ingressen skriver han: “nu om någonsin borde en förödmjukad kulturvänster vända ryggen till regeringen Marin, som iskallt skjutit sina kärnväljare i magen på öppen gata”.

Regeringen Marin verkar ha famlat runt mer eller mindre i blindo då det gäller hanteringen av kulturbranschens utmaningar och verklighet under coronakrisen. Senast vid årsskifttet borde det ha funnits klarare besked och bättre framförhållning – bland annat gällande vad som skulle hända med den omstridda paragrafen 58d i smittskyddslagen då vaccinationsläget förbättrades, och hur länge det ska vara incidensen, snarare än vårdbehovet, som ska ligga som grund till restriktionerna. 

På ett bredare plan syns det oroväckande att såväl regering som tjänstemän och instanser tagits såpass på säng av de förhållanden som råder inom kulturbranschen. I en intervju för Hbl 27.8.2021 beklagar sig Svenska Teaterns chef Joachim Thibblin över att det från regeringens sida inte funnits något intresse av att sätta sig ner med teatrarna och diskutera hållbara lösningar. Framför allt teater- och biorestriktionerna framstår som inte bara orättvisa utan till och med meningslösa – varför stänga ner en del av samhället som bevisligen inte utgjort någon smittrisk att tala om? 

Att kulturfolket ryter till är inte att förundra sig över. Ilskan riktar sig specifikt mot det rödgröna blocket, eller “vänstern”, snarare än mot Centern, som fungerat som den verkliga bromsklossen i regeringen till exempel i fråga om storleken på utbetalade stöd, eller SFP, som ju också driver en restriktiv linje vad gäller offentliga stöd och statlig skuldtagning. Flera av mina egna bekanta inom kultursektorn, som traditionellt röstat på Vänsterförbundet, övervägde inför kommunalvalet att rösta på något annat parti. Inte därför att kommunalpolitiken befattar sig med statens coronapolitik, utan helt enkelt för att sända Vf en signal om missnöje. 

Den överhängande känslan verkar vara besvikelse, något som Korkea-aho belyser i sin kolumn. Hans medvetet braskande rubrik är en kommentar på Donald Trumps uttalande om att han kunde skjuta folk på öppen gata utan att förlora sina anhängare. Det Korkea-aho vill fråga sig är hur långt “vänstern” kan gå i sin politik utan att dess anhängare överger rörelsen.

Det som gör kolumnen intressant är parallellerna Korkea-aho drar till president Joe Bidens uttåg ur Afghanistan: “Får denna katastrof till utrikespolitisk hantering mig att rubbas i min sympati för Biden/Harris-administrationen, eller går jag samma blundande, bortförklarande väg som en Trumpkramande republikan?” Korkea-aho beskriver det som “hyckleri” att å ena sidan vara anhängare av Biden, men å andra sidan inse att hans beslut om att beslut att dra USA ur Afghanistan går emot allt vad Korkea-aho själv står för. 

Korkea-aho lyckas, kanske omedvetet, sätta fingret på ett av de centrala problemen inom den politiska diskussionen, nämligen det att vi så gärna reducerar politiken till lättbegripliga enheter, som vi projicerar antingen våra hopp eller rädslor på. Där Trump representerade rädslan, blev Biden antitesen som representerade hoppet. Om Sipiläregeringen var mörkret inkarnerat, fick Marinregeringen axla ansvaret som ljuset. 

Det är frestande att se världen i binära uppdelningar, men verkligheten och politiken är så betydligt mer invecklade än så. Biden har till exempel aldrig varit den amerikanska vänsterns gunstling, utan under hela sin politiska karriär varit en pragmatiker. Vi glömmer gärna till exempel att han i tiderna valdes till Barack Obamas vicepresident för att tilltala demokraternas konservativa elit. Eller att han vann presidentvalet genom att utmåla Bernie Sanders som en rabiat stalinist. Att han nu inte har några problem att implementera många av de reformer som Sanders förespråkade är också pragmatism. Beslutet att dra USA ur Afghanistan var likaså pragmatiskt, och borde inte ha kommit som en överraskning för någon som följt med den amerikanska politiken. 

Det att man vill se sig som en “anhängare” eller “motståndare” till Biden skvallrar om just det binära, förenklade synsättet på politik som lätt döljer nyanserna. Joe Biden är en komplicerad president i en oerhört komplicerad världspolitisk och inrikespolitisk situation, och tvingas väga hundratals faktorer i ett beslut, till exempel om att dra USA ur Afghanistan. Själva positionen som USA:s president gör att man inte alltid kan agera som hjärtat vill. Och vad Biden innerst inne vill är knappast något gemene finländare heller någonsin kommer att få veta – också här projicerar vi gärna det vi vill att han skulle vilja. 

Sanna Marins regering har också fått representera hoppet – och hur det hoppet ser ut, har delvis berott på våra egna preferenser. En feminist har kanske gärna kallat den för en feministisk regering, en miljövän för en grön regering, någon har kallat den för en liberal eller progressiv regering, någon annan en vänsterregering. Sanningen är ändå den att regeringen Marin sedan första början varit en prekär konstruktion som knakat i fogarna av de olika ideologiska viljorna som samlats under samma paraply. 

Redan efter riksdagsvalet var det många som höjde på ögonbrynen över att Centern gav sig in i regeringssamarbetet, efter att nyligen ha lett en av Finlands historias mest impopulära borgerliga regeringar. De gröna samarbetar för sin del lika väl med Vänsterförbundet i vissa frågor som med Samlingspartiet i andra. Att såväl Centern, De gröna och SFP vill hålla dörren öppen för framtida borgerligt samarbete är klart. Att Vänsterförbundet och SDP i ett sådant läge inte kan föra taktpinnen hur de vill är också självklart. Att kalla denna regering för en vänsterregering är historielöst. Finland har haft vänsterregeringar. SDP har ensamt bildat regering två gånger i Finlands historia, en gång har statsministerpartiet varit DFFF, med SDP som största regeringspartner. Marins regering är en center-vänsterregering. Det kan tyckas vara en semantisk bagatell, men rent politiskt har det avgörande betydelse. Vidare bör man minnas att hur vänster regeringen än må vara, agerar den inom de politiska strukturer som i årtionden byggts upp under ett nyliberalt etos.

Med detta i åtanke återgår vi till kritiken mot regeringen Marins kulturpolitik. Är kritiken från kulturfältet befogad? Utan tvekan, om man ser till resultatet. Betyder det att kulturfältet borde “vända ryggen till regeringen Marin”. Ja, om den enda orsaken till att en kulturarbetare röstat på ett parti i Marins regering har varit detta partis kulturpolitik, så är det väl följdriktigt. Förhoppningsvis ingår ändå i röstningsbeslutet andra faktorer. 

Bör kulturfolket då vända ryggen åt vänstern? Här kommer vi in på grundläggande politiska och samhälleliga frågor som tangerar just dikotomin mellan skurkar och hjältar i politiken. Att omfamna Sanna Marin, Li Andersson och Maria Ohisalo som hjältar är naturligtvis svårt för en kulturarbetare i dag. Men är det politikerna och de rörelser de representerar som vi borde vända ryggen, eller är det snarare våra hjältefantasier? 

Om vi i stället för att betrakta oss som “anhängare” analyserar situationen ur ett bredare perspektiv borde vi ställa oss frågan hur vi kan agera för att förbättra kulturfältets förutsättningar framöver. Om vi då tidigare stött vänstern, varför har vi gjort det? För många blir svaret antagligen att vänstern konsekvent arbetat för en stärkt offentlig finansiering av kulturen, samt bättre arbetsförhållanden för kulturarbetare. Ny Tids granskning av riksdagspartiernas kulturpolitiska program (Ny Tid 2/2021) ger vid handen att Vänsterförbundet och De gröna har de i särklass mest ambitiösa och detaljerade programmen, med fokus just på att förbättra kulturarbetares och konstnärers arbetsförhållanden och ekonomiska situation, samt på att förbättra möjligheterna att göra konst och kultur på dess egna villkor, utan att behöva anpassa arbetet till marknadens krav. Under pandemin har Vänsterförbundet gjort motioner i riksdag och till exempel Helsingfors stadsfullmäktige för att förbättra kulturarbetarnas situation både under och efter pandemin, och högljutt kritiserat både statsministerns velande om tvåmetersregeln och Regionförvaltningsverkets vägran att öppna upp. Det var Vänsterförbundet som i mars krävde ytterligare en statlig stödrunda för kulturbranschen, och det är Vänsterförbundet som krävt att företagare även efter pandemin ska omfattas av arbetslöshetsunderstödet. Är det denna vänster man borde vända ryggen åt?

Vänstern kan och bör kritiseras för att den i regeringen inte bättre klarat av att se till kulturfältets behov. Vill man vända vänstern ryggen borde man åtminstone kunna argumentera för nyttan av detta, och hur kulturfältets bästa då i framtiden bäst ska garanteras. Vill man vända regeringen Marin ryggen, får man gärna berätta om det då är Sannfinländarnas, Kristdemokraternas eller Samlingspartiets kulturpolitik som man i stället vill stöda. 

Kan vi acceptera att regeringen Marin misslyckats, och med den vänstern, på grund av en rad olika orsaker, men ändå inte slänga ut barnet med badvattnet? Finland behöver en bättre kulturpolitik, och coronakrisen har med all tydlighet visat hur utsatta kulturarbetare och konstnärer är på dagens prekariserade arbetsmarknad. Om det inte är de rödgröna som ska leverera den – vem då? Tänk om vi inte behöver älska vänstern för att stöda dess framtida kulturpolitiska strävanden? Om vi inte behöver se dem som hjältar, men inte heller som skurkar? Om vi kan se vänstern för vad den bokstavligen är – en politisk ideologi, som kan förverkligas av olika aktörer, bättre eller sämre. Då behöver vi inte klamra oss fast vid vare sig partier eller personer – varken förkasta eller upphöja, utan se dem som verktyg för framtiden. Får vi bättre kulturpolitik i framtiden om vi stöder partier och personer som lovat en bättre kulturpolitik, men som i en krissituation misslyckats med förverkliga den, eller om vi i besvikelse och hämndlystnad vänder oss om och stöder partier och personer som aldrig ens lovat en bättre kulturpolitik? Ska vi låta känslorna eller förnuftet styra politiken? 

Och till sist ska man också minnas att det finns många kulturarbetare som aldrig stött vänstern. Pandemin ger naturligtvis dem ett utmärkt tillfälle att göra sina röster hörda. 

5 kommentarer

Profilbild
Ernst Mecke 2 september, 2021 - 20:41

There is not much to be added. I simply FULLY support this line of reasoning!

Reply
Profilbild
Ny Tid 3 september, 2021 - 14:10

That’s a first! Thank you, Ernst! 😀
/Janne

Reply
Profilbild
Fabian 5 september, 2021 - 10:58

Bra! Lite onödig parallell mellan amerikans utrikespolitik och vår regerings obeslutsamhet och undanflykter i de byråkratiska och juridiska träsket dock.
Däremot skulle gärna höra och läsa mera konkret vad Janne du upplever kulturfältets (friafältets främsta) behov är idag?
Problemen har ju legat och grott under ytan långt före corona-pandemins utbrott.

Reply
Profilbild
Ny Tid 6 september, 2021 - 13:45

Tack för kommentaren Fabbe!
Egentligen är det ju inte jag som borde svara på vilka fria fältets behov är, utan fria fältet självt. Men utgående vad jag hört från fältet så har väl ett av de största problemen specifikt inom teatern varit den osäkra finansieringen, och den offentliga sektorns skiljedragning mellan statsandelsteatrar och andra. Förbättring på detta utlovades ju i samband med VOS-reformen, men coronakrisen kom ju på innan vi hann se effekterna av det. Särskilt i huvudstadsregionen är väl ett annat problem brist på utrymmen, dels för repetitioner, dels för föreställningar – något som staden kunde ha möjlighet att fixa.
På ett bredare plan handlar det fria fältets problem, såvitt jag ser det, mycket om vår tids arbetsmarknad. Att många som arbetar med konst och kultur arbetar på stipendier gör det krångligt med till exempel arbetslöshetsunderstöd och pensionssparande. Än värre är problemet för dem som enligt vår tids arbetsmarknadspolitik betraktas som företagare, utan att själva ha gjort medvetna beslut om att bli företagare. En lösning kunde vara att även i framtiden bevilja företagare arbetslöshetsunderstöd som under coronakrisen (även annars en god idé). Vi behöver också en större kulturbudget och fler och högre stipendier. En tanke som bland annat Vf fört fram är att stipendierna skulle betraktas som beskattningsbar inkomst, och samtidigt höjas så att beskattningen inte skulle minska summan som konstnärer skulle få i handen. Stipendiesummorna skulle således komma in i systemet, generera skatteintäkter och räknas stipendietagarna till godo i olika byråkratiska sammanhang, till exempel i bestämmandet av arbetslöshetssummor, skulle generera pension, etc. Ännu vidare är jag ju en stor anhängare av tanken på basinkomst, som skulle lösa många problem, inte bara för kulturarbetare.
Janne

Reply
Profilbild
Fabian 13 september, 2021 - 11:27

Hej Janne. Ja, jag håller med. Sedan kan man ju diskutera vad och hur det frita fältet kan nå en bredare publik om den vill eller ens ska göra det. Preaching for the already believing är ju tråkigt. Då borde man spräcka Hfors bubblan och renodla den gamla “folketshus” traditionen då kunde kanske friteater nå en publik som den på riktigt kunde påverka, beröra och… turnering i dagens läge är ekonomiskt omöjligt utan samarbete med flera instanser.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.