Etikettarkiv: Kaj Korkea-aho

Hjärtattack, kärlek och skolmat

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är tillbaka med sin ungdomssensation Zoo!, denna gång med undertiteln Hjärtattack. Boken inleds där den första tog slut. Huvudpersonen Atlas har precis blivit vald till elevrepresentant för åttorna. Hans kompisar Justus och Liam har blivit avstängda på grund av att de filmat folk på vessan. Sarah-Li är ännu i Bryssel och Miniturken och Dharampreet har blivit goda vänner. Förutom det så verkar det som om Tessie, en av skolans snyggaste tjejer, har blivit intresserad av Atlas. Källarkontoret som Atlas har gått och drömt om blir äntligen verklighet och när Sarah-Li kommer tillbaka hänger trion i källarkontoret nätt och jämnt. Dessutom verkar Sarah-Li också ha fått känslor för Atlas.

För Atlas blir livet ännu mer komplicerat då en tredje flicka blir intresserad. Felicia som är elevrepresentant för sjuorna följer efter honom och fnissar med sin kompis alltid när Atlas är i närheten. Plötsligt går han från att vara helt ointressant för det motsatta könet till att tre tjejer vill ha honom. Förutom stressen med puberteten, hormonerna och ståndet så tar sig Atlas an skolmaten. Alla är trötta på att bara äta fisk hela tiden. Mattanten Gunvor utmanar Atlas att själv hitta på en bättre meny. I en hel vecka får Atlas bestämma vad som ska serveras till lunch.

Zoo! #2 Hjärtattack, är en perfekt uppföljare till Virala Genier. Det märks att författarduon hela tiden haft som plan att skriva en serie. Precis som i första boken är illustrationerna av Pentti Otsamo pricken över i:et, och stärker Atlas galna beskrivningar av känslor och tillvaron.

Den lättlästa boken sporrar till läsning och inbakat i texten finns allt från felstavade sms från tonårsflickor till emojis. I bakgrunden finns alltid den klockrena humorn som författarna har svängt sig med ända sedan de skapade den virala hitten Mumin Visar Allt. Trots det känns boken inte alls uttjatad, vilket många andra ungdomsböcker gör. Jag tror att alla kan känna igen sig i karaktärerna, ångesten och avskyn för skolmaten.

Zoo! för med sig helt nya insikter i hur det är att gå i högstadiet. Också äldre kan njuta av boken för precis som i animerade filmer bjuds det på skämt ämnade för vuxna med referenser som barn och unga kanske inte förstår. Ett exempel är en illustration där Atlas avbildas som Francisco de Goyas svarta målning: Saturnus slukar sin son. Man skrattar högt flera gånger när man läser, både åt skämten och Otsamos illustrationer.

Vad mer kan man säga? Korkea-Aho och Forsström har levererat igen. Nu sitter man bara hemma och väntar på att nästa bok ska dyka upp så att man äntligen kan få ett avslut på Atlas komplicerade kärleksliv och historien om alla hormonfyllda högstadieelever som kantar historien.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-aho: Zoo! #2
Hjärtattack.
Illustrationer: Pentti Otsamo.
Förlaget, 2018

Virala genier och samhällspåverkan

Politik är en stor del av konceptet för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Politiken gör Ted och Kajs humor djupare även om politiska motiv inte är det viktigaste, uppger den meriterade duon.

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho har roat- Svenskfinland länge. Duon har skapat radio, teater, podcast och böcker. Allt började med webb-serien Mumin Visar allt, som drev vilt med Tove Janssons troll. Mumin var både i fyllan och körde dragrace. Efter bland annat ett stämningshot från Moomin Characters skapade radarparet sketchprogrammet Radio Pleppo som köptes av Yle. På senare år har det blivit två hyllade teaterpjäser, Pleppo Live och Pleppo Två! – Vi Mårar Åpå!.

Forsström har skapat nya ord i sina böcker, medan Korkea-aho har gett ut två kritikerrosade vuxenromaner. Deras senaste landvinningar är två ungdomsböcker: ZOO! Virala Genier och ZOO! #2 Hjärtattack.

Politik ger djup

Men finns det politik inbakat i humorn? Forsström och Korkea-aho tycker inte att politiska motiv är det viktiga men det är en stor del av humorn.

– Vitsar räcker inte. En person ska kunna skratta, sedan tänka tillbaka och fundera över vad de skrattade åt, menar Forsström.

– Allvar och humor hör ihop. Har man allvar med i humorn så blir det intressantare och djupare, tillägger Korkea-aho.

Båda anser att om man når en position som komiker i samhället ska man ta ställning.

– Det är en skyldighet. Humor är ett otroligt starkt verktyg för att påverka människor, säger Forsström.

– Över 16 000 personer såg våra föreställningar, det är inte många finlandssvenska pjäser som når en sådan publik. Då vill vi inte bara dra fjärtskämt. Vi vill säga något, säger Korkea-aho.

Förhoppningen har varit att publiken ska reflektera över varför de skrattat åt en osympatisk karaktär eller hemska åsikter.

– Alltid går det inte, folk skrattar bara för att det är kul just då. Men det räcker att vissa börjar reflektera över vad vi menar med ett skämt. Om det leder till en aha-upplevelse för någon är det värt det, säger Forsström.

För Korkea-aho har skapandet alltid baserats på en vilja att uttrycka sig själv och sin syn på samhället.

– Litteratur har makten att ändra på språket och hur vi tänker.

Opolitiska hem och hemliga röster

Både Forsström och Korkea-aho är uppvuxna i opolitiska hem. Hemma sades det att man inte ska tala om religion eller politik.

– Min mamma har aldrig berättat vem hon röstat på, säger Korkea-aho.

Han själv har röstat på båda sidor. I sitt första val röstade han på Kristdemokraterna och i senaste valet på Vänsterförbundet.

– Jag tänkte aldrig på höger- och vänsterfrågor när jag var ung. För mig handlade det om att man skötte sig själv och att ingen gör ditt arbete. Vilket är något som jag har tagit med mig hemifrån.

Österbotten, som är deras hemtrakt, har enligt duon alltid har varit ”mysigt högeraktigt”. Inte extremt, men en företagarhöger har varit viktig.

– Jag har kvar den inställningen, men samhället är onödigt högerinriktat. Det var resonemanget bakom min röst på Vänsterförbundet. Jag står inte för partiets alla värderingar och politiska åsikter men jag ville med min röst styra samhället lite vänsterut, säger Korkea-aho.

Han är ändå ytterst försiktig med att positionera sig själv.

– Det har att göra med att jag i flera år var idiot-kristen. När man har upplevt en sådan tillvaro så vill man inte tro att det bara finns en väg att gå.

Forsström har däremot alltid varit politiskt oengagerad. I allmänhet har han bara tyckt att djuren ska ha det bra.

– Det ändrade sig när jag fick barn. Nu vill jag att barn och djur ska ha det bra.

Värt att anpassa sig

Ted och Kajs humor har inte alltid varit politiskt korrekt. Delvis beror det på att de i början var väldigt unga och oskyldiga. Diskussionen kring korrekthet har också förändrats sedan de skapade Radio Pleppo.

– Det finns mycket i Pleppo som jag aldrig skulle stå för i dagens läge, menar Forsström.

– Bakom den humorn fanns det verkligen inte något politiskt utan vi försökte vara så roliga som möjligt. Vi producerade en halvtimme sketcher i veckan och måste hela tiden komma på nya grejer, tillägger Korkea-aho.

Båda menar ändå att man som underhållare har en skyldighet att anpassa sig till samhället. Att röra sig på gränserna och testa vad som är okej men ändå hålla respekten.

– Komiker som i dagens läge klagar över att deras material inte funkar är värst. Du måste som komiker reflektera samhället. Det är det samhället du ska få att skratta, menar Forsström.

När det kommer till frågan om komiker får skämta om allt tar Korkea-aho upp Henrik Schyffert. Han har på scen gjort det till en del av sin show att säga sådant man inte får säga.

– Man kan skratta åt en idé men om någon står och säger något på allvar och inte visar medvetenhet blir det fel. Det är en svår fråga och det förändras med tiden. Sedan jag blev pappa har jag mycket svårare med allt som rör barn. Jag förstår hur det är att vara förälder. Vissa saker är inte okej. Det är första gången jag upplevt det, säger Forsström

Politiskt poddande

Podcasten som duon producerar består av oplanerade samtal. Ibland har de saker förberedda, men det handlar alltid om vad de själva tycker är viktigt just då. De planerar inte att tala om politik men eftersom podden funnits i tre år kommer vissa saker naturligt. Korkea-aho vill ofta tala om djup och åsikter medan Forsström håller det lättare.

Enligt Forsström lämpar sig de olika plattformerna för olika slags innehåll och tonläge.

– Om jag skriver en kolumn har jag ett tydligt ställningstagande. Men om vi skriver en sketch vill jag i första hand att det ska vara roligt. I vår senaste föreställning kritiserade vi den blinda religiositeten i österbottniska kretsar. Där hade vi definitivt ett öppet politiskt ställningstagande. Vi förespråkade öppenhet och nya tankar. Det var inte showens viktiga del men det var viktigt att det var med, säger Forsström.

text & foto Tony Pohjolainen

Våfflande kändisar

Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho har länge varit något av humorns spjutspetsar i Svenskfinland.

Kaj Korkea-Aho är för en äldre publik främst känd som romanförfattare, medan Ted Forsström gissningsvis är mer känd för en yngre finlandssvensk publik via sitt jobb som programvärd på Radio X3M och sina humoristiska nyordböcker. För mer än 10 år sedan blev duon kultförklarad via Youtube-serien Mumin Visar Allt och sketchprogrammet Radio Pleppo på Yle X3M – ända sedan dess har Ted & Kaj varit centrala figurer inom den finlandssvenska humorn. Nu tar duon klivet över till ungdomslitteraturen med boken: Zoo! #1:Virala Genier.

Boken handlar om en åttondeklassist vid namn Atlas. Tillsammans med sin kompis Elliot – som nyligen flyttat utomlands – gör pojkarna den tecknade webbserien Zoo!. I Atlas högstadieskola har en pojke som heter Justus hittat på ett nytt knep för att få virala hits på webben. Han kallar det för våffling eller waffling och det går ut på att bränna stjärten med ett våffeljärn.

”Vad ska man göra för att bli känd i dagens värld? 1. Trycka röven mot ett våffeljärn. 2. Filma den brända röven. 3. Ladda upp klippet.”

Läsaren får också på nära håll följa med valet av en ny klasspresident och Atlas har ställt upp med hjälp av sina vänner Miniturken och Sarah-Li. Sarah-Li är den första flicka som Atlas har haft längre eller någon som helst vänskap med. Under en knapp månads tid rapporterar Atlas flitigt åt Elliot om allt som händer i skolan och många gånger går det ut på att klaga över hur korkade alla som tittar på den nya virala hitten våffling är. Förutom allt som händer i Atlas liv har skolan precis fått en utbyteselev från Indien som heter Dharampreet. Ingen i skolan kan räkna ut ifall hen är en pojke eller flicka. Tydligen inte ens rektorn som enligt Atlas gör bort sig genom att upprepa Dharampreets namn och undviker orden han och hon allt vad han kan medan han presenterar Dharampreet under morgonsamlingen.

I sig själv är boken kanske mest riktad till pojkar, i början fixeras det väldigt mycket vid Atlas fascination av stora bröst och resten av humorn följer i liknande spår. Illustrationerna följer skämten väldigt nära och gör boken mycket lättläst. Den försöker helt enkelt locka unga i högstadieåldern till att för en stund slita ögonen från smarttelefonen och Snapchat och istället fastna i en bok. I bästa fall kan denna bok vara inkörsporten till litteraturens underbara värld för dem som i vanliga fall inte läser. Man känner igen många av de tankar man hade i högstadieåldern trots att boken utspelar sig i dagens värld.

Det är nästan så att man vill bli ungdom igen för att få uppleva Zoo! – en bok om Atlas och en liten webbserie om djur och ångesten och nervositeten man kan ha i högstadieåldern.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-Aho:
Zoo! #1: Virala Genier.
Förlaget, 2017.

Ojämn första halva av Textfest

I november levererade Projekt Rekos dramatiker fyra av de åtta föreställningar som sätts upp under Textfest på Viirus. De fyra resterande texterna spelas under december månad. I detta projekt stjäl texterna rampljuset, men en stor behållning av Textfest är att åskådarna får njuta av en betydligt större bredd och blandning av skådespelare och regissörer än vanligtvis.

På det stora hela är de föreställningar som sprungit ur Mathias Rosenlunds, Janne Strangs, Kaj Korkea-ahos och Sara Ehnholm-Hielms material rätt ojämna och lämnar åskådaren med en känsla av att ytterligare bearbetning skulle ha krävts för att förvandla dem till fullödiga pjäser. Undantaget är Korkea-ahos välskrivna och satiriska familjedrama om en mammas krampaktiga strävan efter att upprätthålla en bekymmerslös familjeidyll och hålla sin växande son ovetande om världens sorg och ondska. Mammans beskyddande impulser slår omärkligt över i någonting illavarslande, vilket skapar en olycksbådande stämning i den vardagliga inramningen. Den meriterade skönlitterära skribenten Korkea-aho har inga problem med att överföra sitt sublima historieberättande från romanformen till dramatiken.

Janne Strangs bitska samhällssatir (bilden) lider av en tendens att skriva saker och ting på åskådarens näsa, men föreställningen räddas av Rasmus Slätis regi. Slätis lyfter Strangs verklighetsförankrade berättelse om ”trygghetsfascismen” ut ur flygplatsens säkerhetskontroll och förvandlar den till ett sadomasochistiskt rollspel med läder, nitar, bondage och elchocker, vilket tillför ett välkommet metaplan.

Ehnholm-Hielms satir om hur det hade gått om Nalle Wahlroos varit överbefälhavare under Vinterkriget hade kunnat räddas av ett lika utmanande regigrepp, till exempel genom att förlägga historien till en kontorsmiljö i stället för en korsu, och gradvis låta åskådaren närma sig de bakåtsträvande löntagarnas positioner. Regin iscensätter texten visuellt stiligt men snarast illustrerande, och resultatet blir att föreställningen kör fast på samma tematiska plan som etableras redan i den första scenen. Satiren som bygger på bitska och fyndiga formuleringar håller i stort sett samma växel från början till slut, och medan den tydliga politiska poängen metodiskt hamras fram lider föreställningen tyvärr av en brist på överraskningar.

Mathias Rosenlunds sceniska monolog där han själv är huvudkaraktären som förklarar sig efter debattstormen kring boken Kopparbergsvägen 20 följer på sätt och vis samma mönster som Ehnholm-Hielms och Strangs pjäser. Den behandlar ett tema som är väldigt viktigt för författaren att berätta, vilket leder till en viss oförmåga att ta ett hälsosamt avstånd från texten. Pjäsförfattarna är så måna om att föra fram en ståndpunkt, förklara, övertyga, att dramat blir lidande. Iscensättningen till trots är det svårt att betrakta föreställningen som ett autonomt konstverk, och istället blir den en slags förlängning på den debatt som förts i offentligheten.

Med detta inte sagt att texterna i sig saknar meriter. Alla fyra texter bygger på goda idéer och innehåller frön till bra pjäser. Materialet hade dock krävt en bearbetning som utgick från uttryckligen dramatikens krav – gestaltning, vändpunkter, karaktärsutveckling, klassiskt som det må låta. Det skulle vara oerhört intressant att se vad dramatikerna skulle skriva nu då de fått den första, kanske lite krampaktigt personliga idén skriven ur kroppen. Projekt Reko kunde med fördel ledsaga dem vidare och låta dem ta sig an nästa pjäs, nu kanske med en större ledighet och mindre press.

Text: Janne Wass, Lasse Garoff
Foto: Ingemar Raukola

Farlig litteratur

Böcker om böcker är en tacksam genre att rikta till bokälskare. Till den kategorin hör också Kaj Korkea-ahos tredje roman Onda boken. Fast i detta fall är det inte så mycket fråga om en bok som om ett manuskript innehållande dikter av en obskyr finlandssvenk modernistisk poet vid namn Leander Granlund. Litteraturprofessorn Mickel ”Iron Man” Backman tror sig vara den sista väktaren av sägnen om Granlunds diktsamling som kopplats till en epidemi av självmord på 20-talet, ända tills en av hans studenter, Pasi Maars, börjar ställa frågor om den försvunna diktsamlingen, ”som man kommer till helvetet om man läser”, och om den avhandling som Backmans studiekamkrat Dietrich Wangman gjort om Granlund 20 år tidigare.

onda boken kaj korkea-aho webbDen självdestruktiva studenten Maars jakt på Granlunds diktsamling och Wangmans avhandling blir tändvätskan i historien, in i vilken bokens två huvudpersoner dras. Förutom Backman är den andra personen vi får följa Maars studiekamrat, ståuppkomikern Calle Hollender. Hollender dras ändå inte in i själva historien om boken förrän i slutet på romanen, och i stället tar berättelsen avstamp i hans egen livsångest, hans fallerande förhållande med flickvännen, studietröttheten och skrivkrampen. Också Backman kämpar med förhållandeproblem. Hustrun, finlandssvensk poet, fjärmar sig från Backman efter att hon ertappar honom runkande i duschen med en gammal flammas namn på läpparna. Denna gamla flamma som gått ett tragiskt öde till mötes visar sig också ha ett förflutet med Granlunds poesi.

Magiska eller förbannade böcker har i romankonsten ofta fått representera litteraturens kraft. Umberto Ecos Rosens namn låter sina protagonister snubbla över Aristoteles bok om komedi, förbjuden av kyrkan, och i Juha Ruusuvuoris besläktade Kaniikki Lupus är det jakten på en förbannad bok som är romanens nav. Liksom den bokens titelperson vägrar Mickel Backman tro att ”ord endast är bilder tecknade på pergament eller näver”, utan besitter betydligt mer livsomvälvande kraft. I det här fallet makt över läsarens liv och död.

Korkea-aho gillar inte att pressas in i facket ”skräckförfattare”, utan kallar hellre Onda boken för en bok om litteratur. Men de båda är inte varandra uteslutande, och både i hans senaste roman Gräset är mörkare på andra sidan och i Onda boken finns ett klaustrofobiskt stilgrepp som påminner mycket om författare som Stephen King eller John Ajvide Lindqvist.

Den förra romanen kallade jag 2012 för årets bästa finlandssvenska roman. På samma sätt som i den boken, använder sig Korkea-aho i Onda boken av stilgreppet att knyta ihop till synes orelaterade berättelser till ett och samma mysterium, och på samma sätt som i den tidigare romanen, måste huvudpersonerna ta itu med spöken från det förflutna som gör sig påminda och spräcker vardagens monotona lunk. Om den österbottniska småstaden i det förra alstret var en allestädes närvarande karaktär, blir det i Onda boken studiestaden Åbo som stiger in som en fullfjädrad karaktär.

Riktigt till samma litterära höjder som Gräset är mörkare… når inte Onda boken. Karaktärsskildringarna känns lite plattare, och Korkea-aho lyckas inte riktigt lika smidigt väva ihop de olika livsödena. En recensent har stört sig på prepositionsfel, men de går mig obemärkt förbi. Även om Onda boken inte är en lika gastkramande sidvändare som föregångaren, är det en njutbar roman av en säker skribent, och Korkea-ahos vardagliga men säkra språkliga grepp ledsagar läsaren mot en konklusion som det aldrig är något tvivel om att kommer att vara tragisk. Korkea-aho hör till den kategori av författare som också då han inte är som allra bäst fortfarande är jäkligt bra.

Text: Janne Wass
Foto: Pekka Holmström

Kaj Korkea-aho:
Onda boken
Schildts &
Söderströms, 2015.