Konst, sex och bostadsköp

av Mathilda Larsson

I sin nya roman skriver Kaj Korkea-aho om bostadsmarknaden, men också om maktspel och sex.

Det är svårt att ge sig in i Helsingfors bostadsmarknad med hedern i behåll. Både hyresgästerna och bostadsköparna får finna sig i att se mellan fingrarna med skyhöga priser, ett wc som tambur (fanns det ens en dusch?), minimala kvadratmeter, odrägliga byggarbeten i och omkring bostadshuset, men i värsta fall också med påträngande eller excentriska hyresvärdar. Vill man bo i stan får man lida pin, kunde ett modernt ordspråk heta.

Det är i den här hopplösa marknadssituationen som Kaj Korkea-ahos fjärde vuxenroman Röda rummet tar avstamp. Huvudpersonen och jag-berättaren, en ung författare som efter ett destruktivt förhållande i Berlin flyttat tillbaka hem till sin pappa och styvmamma, försöker kringgå de gruvliga marknadsmekanismerna genom att sälja det han kan: det vill säga att skriva. Tillsammans med kompisen Lotta gör de upp en bostadsannons, där han erbjuder sig att skriva en roman om säljaren säljer bostaden till ett förmånligt pris – något Kaj Korkea-aho för övrigt själv verkligen gjorde för flera år sedan. Genom annonsen omkullkastar den unga författaren helt sonika idén om att det enda som duger i byteshandel är pengar. Plötsligt får konsten ett obestridligt egenvärde.

Skickligt spänningsbygge
Aimo Kangas är den enda som svarar på annonsen. En något excentrisk, gentlemannamässig ensam man som äger en drömlägenhet på Jungfrustigen i södra Helsingfors. Han vill att den unga författaren ska skriva ner hans livshistoria. Aimo ger författaren (som också är professionell oboist) stora konstnärliga friheter, lägger ingen press på varken tidtabell eller att betala köpesumman: ”vi ska säkert komma överens”. Och fastän Aimo erbjuder allt det den unga författaren kunnat drömma om, kan han inte låta bli att känna en hel del farhågor torna upp sig. Efter en del grubblande tackar han ändå sist och slutligen ja till erbjudandet. Lägenheten är ju just en sådan han drömt om och Aimo verkar vara ensam och vill säkert mest av allt bara ha sällskap.

Det finns förutsättningar för att vad som helst kan hända, och Korkea-­aho håller skickligt uppe spänningen. De onda aningarna och nervositeten gnager i både jag-berättaren och läsaren. Den unga författaren är stundom euforisk över det kap lägenheten är och stundvis krampaktigt ångestfylld över att inte vara säker på var han har Aimo och vad han förväntas skriva. Till synes små företeelser, som att den vita målfärgen i sovrummet rivs upp och avslöjar att hela rummet tidigare varit rödmålat, får det att krypa i skinnet.

Korkea-ahos berättargrepp är säkert och läsaren är snabbt inlindad i en tryckande kokong som bara tycks kunna spräckas genom att läsa vidare. Och genom hela romanen går en dov underton som bland annat tar sig uttryck i den unga författarens bultande kåthet, i flåsande, brunstigt sex, men framför allt i en längtan efter något annat, något bättre, något större.

Gränsbrytning
Porträttet av Aimo är nyanserat och starkt, och han är just så ambivalent att osäkerheten kring hans karaktär aldrig riktigt släpper. Något som genomsyrar Aimos väsen är att han vill bli underkastad. ”Det är tonarten i vilken människan är satt”, som han beskriver det. Han njuter av att bli uppbunden, kvävd, slagen och skymfad. Och i och med det öppnar Korkea-aho upp för ett underground-Helsingfors som mig veterligen inte skildrats i finlandssvensk litteratur tidigare.

BDSM-tematiken har flimrat förbi i Korkea-ahos tidigare roman Gräset är mörkare på andra sidan, men där användes den mer som ett slags chockeffekt. I Röda rummet kliver Korkea-aho närmare och beskriver oblygt och noggrant det homosexuella BDSM-communityt. Egentligen känns det på alla sätt som en naturlig fortsättning på hans produktion att ta sig an den här tematiken. I ­Korkea-ahos tidigare vuxenromaner har flera av karaktärerna på ett eller annat sätt burit på ett slags sexuell frustration och samtidigt en längtan till döden. Också i Röda rummet verkar så gott som varje karaktär omslutas av något sexuellt omättat och de erotiska lekarna som Aimo är inblandad i är ofta svindlande nära den osynliga gränsen där njutningen övergår i något oåterkalleligt.

Maktspelet och hierarkierna, beroendet och oberoendet betonas på flera olika nivåer. När slutar man respektera sig själv och sina gränser? När sviker man sin egen kärna och när hittar man fram till den? Tilliten är en annan del som blir avgörande, inte bara i BDSM-rollspelen, utan också mellan Aimo och jag-berättaren. Vad är det att lyssna på sin magkänsla, vad är paranoia och vad är det att helt enkelt våga lita på det som bryter mot normer? Kan en roman verkligen skrivas i utbyte mot en lägenhet?

Dramatik och längtan
Ibland faller romanen för en något övertydlig symbolik, eller förklarande partier, men i det stora hela känns det här som Korkea-ahos hittills mest helgjutna roman. Dialogen och språket är träffsäkert, men en del lösa trådar lämnar berättelsen en med. Vissa karaktärer föses lite bryskt fram i vissa delar av romanen, men glöms sedan bort eller viftas helt enkelt en smula försynt undan mot slutet av berättelsen. Och jag kan inte låta bli att känna en viss besvikelse över att de förblir i bakgrunden, utan att någonsin riktigt få kliva fram. Istället blir det ironiskt nog Aimo som dominerar, och dikterar, hela berättelsen med sina långa monologer – som trots allt fungerar förvånansvärt bra.

Korkea-aho kunde lätt anklagas för en viss svulstighet; stora frågor väller fram i Aimos berättelser och hela romanen delas passande nog in enligt det så kallade Tristanackordet – ett slags längtans ackord från Wagners opera Tristan och Isolde – men inte minst genom att boken har sin självklara namne i Strindbergs klassiker. Ett vågat val kan man tycka, men som en vän av dramatik och stora gester klandrar jag honom inte. Och tematiskt har Strindbergs Stockholmsroman och Korkea-ahos Helsingforsroman en hel del gemensamt. Med den mest centrala frågan: hur mycket kan man offra för sin (konstnärliga) frihet?

Kaj Korkea-aho:
Röda rummet.
Förlaget, 2021

 

Foto: Pekka Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.