Helsinki Prides beslut att avbryta samarbetet med Samlingspartiet och Centern väckte stor medieuppmärksamhet i slutet av maj. Samlings- och centerpartister var snabba med att inta martyrrollen på sociala medier. Beslutet kallades orättvist, otacksamt, omotiverat och kränkande. Många upplevde att de har blivit persona non grata och meddelade att de inte kommer att delta i paraden.
I flera kommentarer (inte bara av partierna i fråga) upprepades det missvisande påståendet att partierna inte längre får delta i Pride. I praktiken innebär ett officiellt samarbete för partier inte mycket mera än att partiets logo får synas i Helsinki Prides material och evenemang. Något portförbud är det alltså inte fråga om, utan snarare ett beslut att inte erbjuda en marknadsföringsmöjlighet.
För Helsinki Pride är beslutet både principiellt och strategiskt – målet är att hindra pinkwashing och att sporra partierna till att göra bättre hbtq-politik.
Helsinki Pride motiverade beslutet med partiernas röstning om translagen i februari. På sociala medier påpekade samlingspartister att nästan tre fjärdedelar av deras riksdagsledamöter faktiskt röstade för translagen – utan dem skulle lagen inte ha gått igenom. Det stämmer, men problemet är att partiet inte krävde gruppdisciplin. Skulle Samlingspartiet låta sina ledamöter rösta enligt samvete i frågor om Nato, EU eller nedskärningar?
En annan orsak till beslutet, enligt Helsinki Pride, är den starkt hbtq-fientliga retorik som i växande grad har spridits av partiernas medlemmar, särskilt i samband med behandlingen av translagen. Partierna har inte tagit avstånd från sådana uttalanden och uppenbarligen inte sett dem som ett problem värt att ta på allvar. Skulle Samlingspartiet låta sina medlemmar regelbundet kritisera Nato, EU eller nedskärningspolitik på sociala medier utan några konsekvenser, ens ett litet samtal?
Oavsett vad det står i partiprogrammen är det tydligt att grundläggande hbtq-rättigheter de facto inte hör till Samlingspartiets eller Centerns politiska linjer. Visserligen tillåter partierna sina medlemmar att driva hbtq-rättigheter om de så önskar. Och Helsinki Pride tillåter partiernas medlemmar att delta i evenemanget om de så önskar.
Särskilt för Samlingspartiet träffar beslutet en öm punkt. Partiets allians mellan liberaler och konservativa har de senaste åren blivit allt mera instabil i och med Sannfinländarnas framgång. Samlingspartiets liberala falang som nu framhäver sitt starka engagemang i hbtq-frågor verkar inte ha något problem med att samarbeta med, möjliggöra och till och med gynnas av homo- och transfobiska politiker i både det egna partiet och andra.
Det är förståeligt att beslutet känns jobbigt för dem som aktivt driver hbtq-frågor inom Samlingspartiet. Om det faktiskt finns vilja att stärka den liberala trovärdigheten skulle nu vara ett utmärkt tillfälle att föra interna diskussioner. Men inom partiet har man konsekvent förnekat att någon schism skulle finnas, eller om det finns, att det skulle vara ett problem. Därför pekar även de mest liberala samlingspartisterna nu ut Helsinki Pride som syndabock istället för att titta inåt. Detta medan deras mera konservativa partikamrater öppet svartmålar hela Priderörelsen och jublar över att partnerskapet avbrutits.
(Samma problem gäller i viss mån Centern, men den liberala falangen är betydligt svagare än Samlingspartiets motsvarande och verkar ha en realistisk uppfattning av sina möjligheter att påverka partiets linje.)
Flera andra än Samlingspartiets och Centerns medlemmar uttryckte också kritik mot Helsinki Prides agerande. Särskilt journalister verkade dela partifolkets oro. Samma vecka som beslutet offentliggjordes kan jag räkna sex ledare eller kolumner om ämnet i landets största nyhetsmedier, varav fem beskriver beslutet som en björntjänst för hbtq-rättigheter. Journalisterna menar att beslutet bara skapar mera polarisering, vilket antyds vara något negativt.
Journalisternas favoritargument reflekterar den starka konsensuskultur som präglar det finländska samhället. Samma argument används också ofta då det exempelvis är klimataktivister eller strejkande arbetare som hotar konsensusen genom att politisera någon fråga. Man vill tänka att politik inte handlar om en konflikt mellan olika intressen och makt utan om att tillsammans lösa problem genom samarbete och diskussion. Kompromisser är inte bara något man måste göra inom partipolitik, utan också i civilsamhället.
Det är alltså inte överraskande att Helsinki Prides beslut väcker förargelse. De liberala kritikerna har nämligen rätt – beslutet är ett (litet) steg mot ytterligare politisering, polarisering och konflikt i frågan om transpersoners rättigheter. Men detta är knappast ett misstag av Helsinki Pride utan ett medvetet val som baserar sig på styrelsemedlemmars bedömning av situationen.
Tack vare flera års arbete har Priderörelsen inte bara blivit framgångsrik i sig utan också extremt attraktiv för företag, myndigheter och övriga aktörer som genom partnerskapet får värdefull synlighet och goodwill. Diskussioner om vem som borde och inte borde få vara samarbetspartner har alltid förts inom rörelsen. Partnerskapet är villkorligt men hittills verkar policyn i praktiken ha varit ungefär ”alla som vill får vara med”. Nu har kraven uppenbarligen skärpts, åtminstone för politiska partier. Partnerskapet måste förtjänas.
Att högerpopulism växer och hbtq-rättigheter försvagas globalt kan mycket väl ha varit en faktor i Helsinki Prides beslut är skärpa kraven. Denna konflikt är verklig och försvinner inte om man bara blundar för den.
För Helsinki Pride är beslutet både principiellt och strategiskt – målet är att hindra pinkwashing och att sporra partierna till att göra bättre hbtq-politik. I och med att både Samlingspartiet och Centern faktiskt ansökte om partnerskap, alltså delar de Priderörelsens mål åtminstone på papper, torde det inte vara så svårt för dem att ta några steg i rätt riktning om de vill samarbeta igen nästa år. Om de inte vill göra det utan istället fortsätter göra och möjliggöra politik som aktivt motarbetar Priderörelsens mål (exempelvis i den kommande regeringen) kan man ju fråga sig varför de ansökte om partnerskapet överhuvudtaget.
