Jag minns första gången jag förstod att inte alla från Sverige såg välfärdsstaten som något självklart. Jag var 22 år gammal och strandad på en flygplats i någon flyover state i USA på grund av en snöstorm i New York. Med på planet var en annan svensk, som bodde i USA.
På flygplatsen började passagerarna som väntade på sina flyg prata med varandra. Svensken började prata om att hon var från Sverige, “a socialist country”. Jag opponerade mig inte, men inombords var jag chockad. Hur kunde sjukförsäkring, betald föräldraledighet, förskola och skattefinansierad sjukvård beskrivas som socialism, inte välfärd?
Jag var sen med att vakna, men jag började där och då på riktigt förstå att välfärdsstaten var en fråga om ideologi och inte något som var självklart, inte ens i Sverige.
I välfärdsstaten Sverige idag: Laila tre jobb för att försörja sig och sina två barn. Vid den senaste hyreshöjningen räckte inte längre pengarna, så Laila och barnen var tvungna att flytta hem till hennes mamma.
Laila är inte ensam om att ha ekonomiska svårigheter, trots att hon har ett heltidsarbete att gå till. En undersökning från fyra svenska organisationer visar att allt fler barnfamiljer har svårt att klara sig ekonomiskt i Sverige.
Inflationen och höjda matpriser har bidragit till att en av fem ensamstående föräldrar med lägre inkomst inte har haft råd att äta sig mätt vid något eller flera tillfällen de senaste sex månaderna. Fyra av tio ensamstående föräldrar och nästan tre av tio av sammanboende föräldrar med lägre inkomst, har behövt låna pengar för att kunna betala det grundläggande de senaste sex månaderna.
Under valrörelsen 2022 reste Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch runt med en falukorv i högsta hugg och lovade sänkta matpriser om hon fick bli minister i en sossefri regering. Som näringsminister är hon istället del av en regering som sakta svälter ut kommuner och regioner. Vård och omsorg går på knäna, kommunernas kulturbudgetar dras åt ännu en gång. En utredning på regeringskansliet utvärderar viktiga förstärkningar i sjukförsäkringen från förra mandatperioden. Arbetslöshetsförsäkringen ska dessutom försämras för långtidsarbetslösa.
Sakta men säkert monterar den borgerliga regeringen ner välfärdsstaten. Det kan verka som att en minskad statsbudget är motiverad med tanke på inflationen,men detta är ideologiskt motiverat. “Folkbiblioteken är en kommunal angelägenhet”, hälsade kulturminister Parisa Liljestrand efter att åtta av tio bibliotek får minskad budget. Pengar till folkbildning och bistånd dras in.
24 miljarder kronor i underskott i regioner runt om i Sverige resulterade i ett resurstillskott på 6 miljarder från regeringen. Pengar som förväntas gå till att se till att det inte sägs upp nödvändig personal i vården, men de räcker inte till mycket mer än så.
Hos privata vårdgivare har länge patienter som remitterats dit via den offentliga vården fått vänta längre än patienter som har en privat vårdförsäkring, detta trots att vård ska ges efter behov, inte pengar. Skolkoncerner tjänar miljarder genom skattemedel. Så slussas pengar från skattebetalarna till riskkapitalister utanför Sveriges gränser.
Så utarmas långsamt det offentliga, trygghetssystemen, välfärden.
Laila flyttade hem till sin mamma när lönen inte längre räckte till för att kunna bo och äta. I en välfungerande välfärdsstat ska inte sådant behövas. Min insikt på flygplatsen i USA börjar långsamt bli sanning.
Den svenska välfärdsstaten håller på att krackelera.
