På spaning efter den klubb som flytt

av Tomas Jansson

Vi har inte råd med de rika”, löd ett motdemonstrant-slagord när Berlinstadsdelen Kreuzberg fick sitt första lyxhotell. Tomas Jansson checkade in för en natt, och minns hur han i samma fastighet 32 år tidigare fick sin första berlinska klubbupplevelse. Då hette lokalen Trash.

Man kan inte skydda kulturutrymmen genom att lägga en ostkupa över dem”, är det senaste försvarsargumentet när icke-kommersiella aktörer vräks från spännande platser i Berlin.

Bakom citatet står investeraren som äger RAW i Friedrichshain, det sista outnyttjade industriområdet i Berlins centrum, 70 000 kvadratmeter stort. Där ska gatukonst och skatehallar och konsertsalar och partyrum ersättas av ett 100 meter högt businesstorn.

Inte långt därifrån bygger Amazon­ ett 35 våningar högt kontorskomplex som beräknas få stadsdelens bostadspriser att stiga kraftigt. Samtidigt, några kvarter norrut, har ett hus i taget tömts från det som en gång var husockupantscenens huvudborg, senast det anarkofeministiska kollektivet Liebig34, efter en jättelik polisinsats. Kvar finns enbart Rigaer 94.

Vandalism!

Kaufhaus Brenninkmeyer. Det fem våningar höga stenhuset byggs 1913 med ett stort elbolag och ett Cabaret-café som tidiga hyresgäster. 1934 tas hela byggnaden över av klädbutiken C&A. Huset överlever kriget oskadat, men byter ofta ägare. Sent 1980-tal öppnar Trash som blir en viktig del av stadens postpunkscen, tillsammans med klubben SO 36. 2008 köper en Münchenadvokat och hans investeringsbolag upp huset, som renoveras och utnyttjas kostnadsfritt av flera konstorganisationer i väntan på en slutgiltig lösning (”Zwischennützung”). Orania.Berlin öppnar sensommaren 2017.

Ett för mig konkret exempel på gentrifieringen i Berlin är klubben Trash, som en gång fyllde andra våningen av femvåningshuset på Oranienstrasse 40 i Kreuzberg.
Då jag idag återvänder till platsen är allt fel.

Det var här som stadsdelens svartaste postpunkrockklubb fanns. Nu är den slitna graffititäckta mörka portgången försvunnen. Istället: en ny elegant dörr och trappuppgång, och baren där en jazzig underhållningspianist skapar loungestämning för ointresserad publik. Dessutom ska jag inte vara den som drar en rullkappsäck längs cafébargatan Oranienstrasse för att checka in på ett lyxhotell. Jag är den som ska förstå grannskapets protester mot att det skyddade huset med spännande historia förvandlats till något exklusivt.

När lyxhotellet öppnade för snart fem år sedan protesterades det synligt, och fortfarande väcker det starka känslor. Jag ser flera hotellfönster som skadats av stora stenar.
– Vandalism, konstaterar kvinnan i restaurangen när jag frågar vad som hänt.
– Första maj-demonstrationer.

Just det. Kreuzbergs legendariska första maj-demonstrationer, som med jämna mellanrum fått polisen att mobilisera tilläggskrafter från hela Tyskland.

In i mörkret

En gång var det svartklädda klubbtörstande unga som gick genom portgången som inte längre finns. Då var också mannen som 2022 drar på sin rullkappsäck en av dem.

1990 reser han till Berlin för första gången, med ett bombhotat plan.

Först bara skämtar han om det för sitt sällskap. Han känner en oro hos personalen, avfärden är ordentligt försenad, och när de efter att ha pekat ut sitt bagage på fältet utanför planet äntligen kommer ombord, svarar flygvärden på en direkt fråga att det faktiskt är sant. Bombhot! Men så tillägger han att flygplanet är både utbytt och kollat av bombhundar, identifierar en genuin flygnoja och bjuder i smyg på cognac innan planen ens startat.

Till slut anländer han och hans sällskap till Berlin både starkt försenade och berusade. De har inget bokat hotell, planen var att promenera omkring och hitta något pensionat, men nu är klockan redan så mycket att han och hans sällskap bestämmer sig för att stanna uppe hela natten.

De vet inte mycket annat om Berlin än att Kreuzberg är värt ett besök. Där finns indieklubbar och spännande barer bland kebabrestauranger, slitna hus som skulle rivas under 70-talet men som efter år av husockupanters kamp ändå bevarades och blev Västberlins mest revolterande stadsdel. Där går han och hans sällskap från ställe till ställe, och upptäcker till slut en mörk graffitifylld portgång som lockar människor till sig.

Så följer de strömmen in i mörkret, upp till andra våningen där de möts av en stängd dörr, kanske var den av något metalliskt material, minnet sviker, men dörren öppnas, för 5 Dmark får de en stämpel på handen, och snart står de vid bardisken och beställer varsin Beck’s.

Interiören är svart. Postpunkig. Stora övertäckta fönster. Svartklädda människor. Ett litet dansgolv och en lång bardisk. Och bra musik, fast långt senare är The Cure det enda han är säker på att spelades.

Efter Trash erbjuder ett dygnet-runt-öppet kneipe tilläggstid, och när klockan blir 07 ringer han och hans sällskap på dörrklockan till ett pensionat nära Västberlin-kapitalismens­ praktgata KuDamm.

Det är där övernattningsställena finns. Att hitta något i Kreuzberg är inte ens att tänka på. Inte då, och inte heller nu. Kreuzberg är fortfarande ett närmast hotellfritt område, en medveten linje som stadsdelens styrande Gröna står för. Ett överflöd av hotell skulle, anser man, hämta med sig en massturism som skulle förstöra Kreuzbergs atmosfär.

Att det inte nödvändigtvis hjälper, ska jag återkomma till.

Ingen minns längre

Ett lyxhotell har hur som helst flyttat in. Orania.Berlin.

Portgången är borta. Jag hittar knappt ingången, men till slut drar jag in min kappsäck genom bottenvåningen som mer liknar en lyxig restaurang än ett hotell. Receptionen är minimal, mannen bakom disken berättar gärna om husets historia och att här en gång fanns en punkig klubb på andra våningen, men några detaljer kan han inte. ”Jag är för ung för att ha varit med då”.

Jag lämnar väskan för en stund och tar trapporna en våning upp. Allt är så putsat, och när jag kommer fram till platsen där en metalldörr en gång mötte mig ser jag en glasdörr och en prydlig hotellkorridor istället för den svarta klubbinteriören.

Allt känns overkligt. Kan det vara samma ställe? Jag googlar men hittar bara fastighetens Wikipediasida där det står att Trash öppnade sina dörrar 1995. Jag börjar redan misstro mitt minne. Är det alls samma ställe?

Hotellet försöker ge sken av en svängig atmosfär. Hemsidan berättar om målet att skapa en mötesplats för konstnärer. Videon i hissen snurrar fram kökspersonal som dansar och en 30+trio med hipsterlook som spelar på torget invid hotellet. Men i loungen är konserten som ska vara en del av hotellsatsningen mest bara rutinmässigt trött. Konstnärerna håller nog till någon annanstans.

Uppe på fjärde våningen är 300 euros rummet inte ens stort. Här finns gratis vatten på flaska. Ett badrum med behaglig golvvärme. En specialdesignad roskis i metall. Små askar med saker man kan tänkas behöva. Vackra fönster. Ett snyggt stort fönsterbräde med dynor där man kan sitta och njuta av utsikten.

Är det lyx? Kanske betalar man 300 euro för ett lugn? Morgonmål utan störande bakgrundsmusik. Och huset är renoverat med känslig hand. Fasaden är skyddad, och boken om husets historia som finns bredvid sängen innehåller tiotals sidor med arkitekters tankar kring det bästa för huset.

Men där står ingenting om Trash.

Mitt sista hopp är indie-reseboken som han och hans sällskap köpte under den där första resan. Den är tryckt 1989, och bland listan på klubbar hittar jag till slut också… Trash. Öffnungszeiten 22-05. Oranienstrasse 40.

Jag kan andas ut. Mitt minne hade rätt.

Zwischennützung

På natten somnar jag sent, men inte av samma orsak som för 32 år sedan. Istället försöker jag återuppliva minnet av Trash, och funderar på om jag saknar stället. Det är väl ändå inte där jag skulle känna mig hemma nu?

Nej, det är inte stället i sig jag saknar. Istället känner jag ett vemod över det som försvinner.

Jag kan sakna Berlin-90-talets vilda oförutsägbara atmosfär. Allt var nytt, för alla. Det var som en illusion av att alla stod på samma linje, som om allt skulle vara möjligt. Nyfikna människor flyttade till de östberlinska stadsdelarna Prenzlauer Berg och Mitte och Friedrichshain där man ofta kunde bo gratis i slutslitna fastigheter som östberlinare lämnat efter sig. Murens fall hade öppnat vägen till kvadratkilometer av tomma fabriker och butikslokaler och lägenheter som kunde förvandlas till gallerier och barer och klubbar, för månader eller år eller kanske bara för en natt. Det legendariska Berlin-begreppet Zwischennützung regerade. I väntan på att övergivna fastigheters ägare från tiden före andra världskriget skulle hittas, kunde man fylla stadsdelarna med osannolika infall och konst och partyn.

Redan begreppet i sig berättade för all del att allt handlade om en parentes, om något tillfälligt. Men det ville ingen tänka på.

Att jag kan sakna 90-talets Berlin har förstås också med egna unga-vuxen-år att göra, möten med speciella platser och upplevelser jag alltid vill ha kvar inom mig. Men inte enbart det. Jag sörjer utvecklingen, att nästan alla spår av once-in-a-liftetime-möten med unika miljöer och kreativt utnyttjande av övergivna platser har försvunnit.

Och jag stannar bara en natt på Orania.Berlin.

Hyran fördubblades

Det jag som turist inte ska behöva bry mig om är kampen mot de snabbt stigande boendekostnaderna, och istället föreställa mig att Kreuzberg inte just har förändrats. 29an-bussen kör fortfarande längs samma rutt som för 32 år sedan. Rockklubben SO36 finns kvar, och som granne till hotellet finns ett svart lite oldschool-kreuzbergskt kneipe där indiemänskor sitter, med Berlintypiska slitna träbord på trottoaren. Där kan jag vårda mina 90-talsminnen, glädja mig över att ha fått uppleva dem och försöka acceptera att det inte längre kan vara som då.

Där kan jag också minnas hur medborgaraktivismen fortfarande är stark. För några år sedan mobiliserades hela stadsdelen för att förhindra en ytterhögermarsch som fått tillstånd att gå genom Kreuzberg. När den skulle ta sig över Jannowitzbrücke fanns tusentals människor där för att stoppa marschen – hardcoregänget längst fram, familjer med barn och vanliga invånare och uppträdande artister längre bak. I flera timmar höll man positionerna, tills polisen konstaterade att marschen måste avbrytas.

Men när jag läser nyhetsartiklar och pratar med den mångåriga kreuzbergaren Tanja, förstår jag att verkligheten är mörkare än så.

Hon berättar hur hon nyligen skulle förnya sitt arbetsrums hyreskontrakt, men när hyran fördubblades (!) var hon tvungen att ge upp stället. I huset där hon bor ägs två lägenheter av amerikaner som hyr ut via Airbnb, ett par lägenheter har köpts upp av rika föräldrar för sina barn. Samtidigt tvingas många ur-kreuzbergare att flytta när hyrorna stiger, stamkneipen tas över av turister, billiga små matställen försvinner och ersätts av restaurangkedjor som siktar in sig på turister.
– Folk kämpar emot, berättar Tanja, men det är ju ingenting man kan göra för att stoppa utvecklingen.

Det konstaterade också stadsdelens borgmästare Monika Herrmann (die Grüne) när vänster-kollektivcaféet Meuterei vräktes i fjol, med hjälp av tusen (!) poliser som skulle förhindra motdemonstrationerna.

Plast och betong

Ännu känns Kreuzberg som hemma, konstaterar Tanja. Men stadsdelen har förändrats.

Det är dyrare och nojsigare, allt för många turistbussar och stökiga veckoslutsgäster. Det är gamla vänner och caféer som fortfarande känns som hemma som håller henne kvar.

Många har flyttat, tillägger hon ännu en gång, och det är pinsamt cyniskt hur hotell som Orania.Berlin och bostadsförmedlare utnyttjar ”Kreuzbergs unika familjära aktiva kreativa miljö” som ett försäljningsargument, när det är just den som hotar dö ut.

Idag är till och med det legendariska konstpartybarkulturcentret Tacheles nära Hackescher Markt inplastat. Innergårdens uteservering, dit någon kunde rouda övergivna stridsflygplan eller Trabanter som grävdes ner i sanden bland stadens sannolikt största råttor, täcks nu av stora betongfastigheter. Fraserna på reklamlakanen (”wohnen, arbeiten, einkaufen, kunst und kultur”) smakar ännu en gång mest snålskjuts på 90-talsatmosfären, och att Berlin här ska få sitt eget Fotografiska lär inte trösta någon.

Gigantisk ostkupa?

Man kan inte skydda kulturområden genom att lägga en ostkupa över dem? Utan privata ekonomiska satsningar hade kanske också huset som blev lyxhotell förfallit ytterligare?

Men klart det finns alternativ.

Medborgarinitiativet ”Spreeufer für alle” sägs vara det mest lyckade, då man västerom det av lyxbyggen uppspjälkta EastSideGallery lyckades stoppa ytterligare byggprojekt och skapa ett skyddat grönområde med utrymme för ickekommersiell aktivitet.

Eller protesterna mot Googles planer att bygga upp ett campus i Kreuzbergs hundra år gamla elverk. Efter två år av motstånd, bland annat via webbsajten Fuck off Google, gav techjätten hösten 2018 upp sina planer. Idag håller två icke-kommersiella aktörer till i utrymmena som Google lovat betala kostnaderna för i fem års tid.

Ännu ett exempel på Zwischennützung.

Själv hoppas jag kunna fortsätta hitta ställen som smakar 90-talets öppna fria ytor fyllda av infall och möjligheter också nästa gång jag tar nattåget till Berlin.
Och Kreuzberg kommer jag alltid att återvända till. Kanske bara av nostalgiska skäl. Men ibland är nostalgi helt okej.

 

Text och foto: Tomas Jansson

Fotnot: Redaktionen har under våren och sommaren förgäves försökt hitta bilder från klubben Trash. Känner du någon som kunde tänkas ha bilder från klubben, be dem gärna kontakta redaktionen på [email protected], eller tipsa redaktionen på samma adress, så publicerar vi gärna bilderna i nästa nummer av tidningen.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.