Beroende på när du får denna tidning i handen har Finland antingen fått en ny president, eller så ska vi strax rösta i presidentvalets andra omgång. För många på vänsterkanten har valet mellan gröna Pekka Haavisto och samlingspartisten Alexander Stubb inte orsakat särdeles mycket huvudbry – det har varit ett val mellan höger light italic och HÖGER ALL CAPS BOLD.
Så länge det inte är en fascist, har det idag inte någon avgörande politisk betydelse vem som sitter som Finlands president. Det är dock något bekymmersamt om ett parti sitter på alla tunga utrikespolitiska poster, vilket är fallet om det, som väntat, är Stubb som tagit hem segern. Då innehar Samlingspartiet presidentämbetet, samt posterna som statsminister, utrikesminister och försvarsminister. Här finns uppenbara risker för korruption och bastuöverenskommelser. Presidenten är också, som känt, en viktig värdeledare och kan med sina uttalanden och aktioner bidra stort till den allmänna atmosfären i Finland – jämför skillnaden i tonen mellan Jussi Halla-aho och Li Andersson. Vilken ton fistbump-sori-siitä-Jutta-rakas-Stubb kommer att slå an som ”landsfader” återstår förstås att se (nu märker ni att jag antar att det är stubben som vunnit valet).
Om den radikala vänstern fortsätter att i avvärjningssyfte välja det näst bästa alternativet, kommer det snart inte att finnas någon radikal vänster kvar.
Låt oss ändå uppehålla oss en liten stund vid valets första omgång. Liksom i samband med riksdagsvalet har det snackats mycket om så kallat taktikröstande. De flesta verkar vara överens om att många i år taktikröstat, framför allt på Haavisto, för att förhindra Jussi Halla-aho från att ta sig till andra omgången. De flesta – men inte professor emeritus Göran Djupsund, som i Slaget efter tolv den 29.3 hävdade att det inte finns något sådant som taktikröstning, eftersom ”väljarna i dag” inte har någon partilojalitet.
Det är naturligtvis dumdristigt att ge sig in på att kritisera Göran Djupsund i frågor om valbeteende, men vi gör det nu ändå. Djupsund argumenterar här mot etablerad forskning, som visar att finländarna i övervägande grad (mellan 40 och 50 procent) från ett år till annat röstar på samma parti i riksdagsvalet, och inte som Djupsund påstår ”väljer mellan två eller tre olika partier”.
Ska man taktikrösta i något val, så är det väl då presidentvalet som är det bästa alternativet. Till skillnad från kommunal- och riksdagsval är det här inga mandat som ska fördelas, inte heller förlorar partiet pengar på ett dåligt resultat.
Men i det långa loppet gräver vänstern sin egen grav genom taktikröstandet. Om den radikala vänstern fortsätter att i avvärjningssyfte välja det näst bästa alternativet, kommer det snart inte att finnas någon radikal vänster kvar. Blir det en allmän trend att försöka sätta alla sina slantar på en vinnande häst, dör demokratin, och vi börjar röra oss allt närmare ett dysfunktionellt tvåpartisystem i stil med USA. Då kommer vi i framtiden inte ha någon annan möjlighet än att rösta på höger light italic och HÖGER ALL CAPS BOLD. Och där finns ingen plats för en Li Andersson.
