Hur finna mod att åstadkomma förändring? I en bok om vänskapens politik utforskar tre vänner sätt att faktiskt leva radikalt annorlunda här och nu.
Den brevbok om vänskapens politik som gavs ut på förlaget Khaos i somras är ett välkommet bidrag i ett läge där visionerna på vänsterhorisonten ofta begränsar sig till säkrad skattebas och jämnare fördelningspolitik.
Många influenser
I Kuulumme toisillemme – kirjeitä ja kirjoituksia ystävyyden politiikasta skriver doktoranden och programmeraren Mikael Brunila, litteraturkritikern Valter Sandell och gräsrotsaktivisten Vilja Saarinen (namnet är en pseudonym) ur personliga erfarenheter av kollektiv handling, ur övertygelsen att en annorlunda livsform är både möjlig och nödvändig och ur insikten att politisk handling inte kan reduceras till pliktskyldig aktivism som uppfyller fritiden med möten och protestdemonstrationer. I stället väljer trion att utgå från frågor om vad gott liv är, vilket öppnar för vad det betyder att vara människa och att dela en värld med andra.
Upptakten till boken var pamfletten How to Start a Fire (2017), som skribenterna hittade när de trevade sig fram genom tomrummet efter 2000-talets husockupationer för att skapa sociala centrum. Pamfletten bjuder in till nya former av handling i en tid där tidigare formulerade ideologier inte förmår svara på problemen i dagens värld. Liksom ockupationsrörelsen kommer mycket politisk mobilisering till korta i att skapa bestående nyskapande gemenskaper. I stället för de beprövade formerna av politisk handling föreslås i pamfletten därför vänskap som inte fastnar i snäva identiteter utan möjliggör ett gemensamt upptäckande av nya sätt att vara och organisera sig.
Även marxistiska och anarkistiska strömningar, särskilt tänkare som Giorgio Agamben och Marcello Tarì, liksom kollektiven Tiqqun och Osynliga kommittén, figurerar i boken. De övriga referenserna är brokiga med allt från filosofer, italienska feminister och Mumintroll till datavetare och start-up-entreprenörer om vartannat.
För är det inte ofta svårt att skapa kontinuitet om människors materiella verkligheter inte förankrar dem i det politiska sammanhanget utan tvingar dem åt andra håll på grund av sådant som försörjningsbehov eller föräldraskap?
Leva förändringen
Sporrade av tankarna om det som kan göras här och nu ville Brunila, Saarinen och Sandell utforska möjligheterna med vänskap som politiskt begrepp. Breven, som emellanåt vuxit till längre essäer (några av dem också publicerade på andra håll), dryftar såväl stora som små frågor med existentiell angelägenhet. De politiska dimensioner av vänskap de vill teckna fram handlar bland annat om överbryggandet av klyftan mellan liv och politik, och om vänskapsrelationer som en möjlig bild för hur en kommunistisk värld kunde se ut.
Boken är full av skarpsynta betraktelser, som när Saarinen diskuterar platsens betydelse i förhållande till en kritik av nationalism – hur ska vi kunna försvara våra gemenskaper om vi inte är förankrade på en plats? Också skribenternas illustrationer av sina tankar med händelser ur Tove Janssons Muminvärld är en förankring i ett symboliskt landskap.
När boken är som bäst inspirerar skribenterna varandra till att odogmatiskt utforska poesi, teater, artificiell intelligens men också sorg och längtan. Några sådana spännande spår är Saarinens tankegångar om reproduktivt arbete, ansvarsfördelning och kontinuitet i sociala rörelser. Hon reflekterar exempelvis kring att folk ofta uteblir eller droppar av, och stannar upp inför det märkliga i att politisk organisering ofta omtalas som projekt, som vore det frågan om perioder av arbete snarare än en livsform. Sandell tar upp tråden med frågan hur det kommer sig att politiska projekt ibland blir sådana att folk inte har lust att delta – omotiverande, utmattande, tråkiga kanske?
De ger inga definitiva svar, men funderar kring sådant som omvårdnad, emotionellt arbete och vardagens strukturer som formar människor men också infrastruktur som styr, exempelvis planlösningar i bostäder som sällan är tänkta för kollektivboende utanför kärnfamiljen. Just de här passagerna finner jag mest drabbande, för det är ofta såriga frågor som man i all politisk organisering ställs inför, och de visar hur också den politiska vänskapen kräver materiell förankring. För är det inte ofta svårt att skapa kontinuitet om människors materiella verkligheter inte förankrar dem i det politiska sammanhanget utan tvingar dem åt andra håll på grund av sådant som försörjningsbehov eller föräldraskap?
Vissa smärtpunkter abstrakt behandlade
Ibland tappar texterna något av sin samtalande ton. Kanske för att skribenterna vänder sig till olika referensramar, eller kanske för att vissa av texterna vuxit ut till längre essäer för att sedan infogas i boken som brev igen. Det här är inget stort problem men kan skapa avbrott i intimiteten.
Det enda jag ställer mig frågande till är att boken emellanåt rör sig med teoretiska begrepp som jag inte alltid är säker på om öppnar bäst för de frågor som dryftas. Visserligen har de teoretiska perspektiven gett författarna nya insikter, och dessutom gör det oss som vill en annan värld gott att syna våra förståelseramar. Exempelvis kan jag i fråga om det i boken återkommande begreppet ”destituerande makt” – som kortfattat betyder att omöjliggöra befintliga former av makt utan att inrätta nya – helhjärtat hålla med om vikten av att politiska ambitioner inte stelnar till exempelvis ett enskilt mål eller ett institutionaliserat kamporgan.
De teoretiska poängerna kan emellertid leda till en abstraktionsnivå som tappar de existentiella frågorna ur sikte. Det här bidrar till att skribenterna emellanåt talar abstrakt om vänskap, och mindre ofta närmar sig till exempel svårare frågor om konflikt, oenighet och splittring. Saarinens reflektioner kring ansvarsdynamiker i gemenskaper är förtjänstfulla. Det finns många fler sådana frågor som aktualiserar sig i kollektiva ambitioner, precis som i vänskap, i form av missförstånd, frustrationer och besvikelser. Oenigheter behöver inte leda till splittring eller ens vara hot, men för att oenigheter ska kunna ha en produktiv plats i gemenskaper behöver vi bli bättre på att hantera dem – kanske bättre på att hantera varandras egenheter och sårbarheter, att bli mer generösa gentemot varandra? Jag tänker att sådana svårigheter skulle ha en viktig plats i samtal om politisk verksamhet som tar avstamp i vänskap.
Där texterna förhåller sig öppna och tankarna tillåts vandra i spännande, rentav äventyrliga riktningar, är de stimulerande och både tvingar till eftertanke och lockar till omläsning. Kuulumme toisillemme är ett bidrag som förhoppningsvis finner läsare också bland dem som kanske inte betraktar sig själva som aktivister.
Boken publicerades i finsk översättning från svenska och engelska, i sig begripligt också om det väcker ett uns av besvikelse hos mig – men kanske kan en svensk utgåva ännu komma!
Mikael Brunila, Vilja Saarinen, Valter Sandell: Kuulumme toisillemme: kirjoituksia ja kysymyksiä ystävyyden politiikasta. Översättning: Heta Nuutinen, Saana Kotila, Joonas Pulkkinen, Juho Narsakka och Johannes Ekholm.
Khaos publishing, 2023.
