På kort sikt finns det mycket positivt att hämta i den vitamininjektion som Bonniers köp av KSF Media och HSS Media för med sig. På lång sikt innebär det ett allvarligt hot mot mediernas mångfald, demokratin och den samhälleliga diskussionen att att en enda aktör slukar upp alla finlandssvenska dagstidningar.
Idag kom beskedet att Bonnier köper hundra procent av aktierna i HSS Media, som ger ut Vasabladet, Österbottens tidning och Sydin. I fjol köpte Bonnier 51 procent av aktierna i KSF Media, som ger ut Hufvudstadsbladet, Borgåbladet och Västra Nyland. Av de finlandssvenska dagstidningarna på fastlandet finns det nu bara en kvar som inte ägs av Bonnier, nämligen Åbo Underrättelser. I en artikel i ÅU säger ÅU Medias styrelseordförande Lasse Svens att Bonnier inte varit i kontakt, men antyder att om Bonnier ringer, säger ÅU knappast nej.
På Hufvudstadsbladet har tongångarna efter Bonniers övertagande varit positiva, det uppges råda god stämning och arbetsglädje på redaktionen, och den allmänna uppfattningen bland allmänheten verkar vara att Husis har upplevt ett journalistiskt uppsving, inte minst på grund av de artiklar som tagits in från Bonniers svenska tidningar. Hufvudstadsbladets chefredaktör Kalle Silfverberg välkomnar också Bonniers köp av HSS Media – något annat kan han väl knappast heller göra offentligt. Även på HSS Medias tidningar har det åtminstone utåt signalerats idel glada miner. Både i samband med KSF Medias och HSS Medias övertaganden har DN:s chefredaktör Peter Wolodarski betonat journalistikens betydelse och lovat värna också om de mindre lokaltidningarna.
Otvivelaktigt finns det stora potentiella fördelar att hämta för de finlandssvenska dagstidningarna som del av Bonnierkoncernen. Tidningarna har nu en ägare med mångfalt större muskler – såväl vad gäller journalistik som ekonomi och administration. Som det heter på ekonomispråk finns det möjlighet till många positiva synergieffekter – man kan spara pengar på redaktionella verktyg, avtal med nyhetsbyråer och administration. Det är säkert positivt både för de anställda och för läsarna att det egna bolaget kan koncentrera sig på det journalistiska innehållet, snarare än att utveckla appar för arbetsförmedling, som KSF Media i ett skede gjorde.
Men de positiva ekonomiska synergieffekterna har också negativa sidor. Det såg vi nyligen, då Hufvudstadsbladet Ab meddelade att tidningens hela digitala utvecklingsavdelning, sex personer, får sparken. Liknande samarbetsförhandlingar kommer nu att föras på de österbottniska tidningarna. Det skulle också vara naivt att tro att Bonniers övertagande i det långa loppet inte skulle påverka de journalistiska anställningarna. Krass matematik ger vid handen att om allt mer innehåll i de finlandssvenska tidningarna fylls med artiklar som skrivs i Sverige, kommer behovet av journalister i Svenskfinland att minska. Bonnier har varit tydligt med att koncernen inte i all evighet är intresserad av att pumpa in pengar i förlustbringande tidningar på samma sätt som de tidigare ägarna. Sydin och Österbottens tidning har fått garantier för att de ges ut under de kommande tio åren, men om balansen uppvisar minustecken efter det, är det oklart hur mycket intresse Bonnier har av att upprätthålla tre lokaltidningar i Österbotten. Risken finns att då det är vinstintresset som talar, reduceras såväl Österbottens tidning och Sydin som Västra Nyland och Borgåbladet till lokalnyhetsbloggar på modertidningarnas webbsidor.
Finland har en exceptionellt hög ägarkoncentrering inom mediebranschen, särskilt då det gäller dagstidningar. Sanoma och Keskisuomalainen har i princip nästan monopol då det gäller de finländska dagstidningarna. En rapport från paneuropeiska Media Pluralism Monitor lyfte redan 2018 fram ägarkoncentrationen som det största hotet mot mångfalden i finländsk media. När nu Bonnier har köpt upp såväl KSF Media som HSS Media kan man i praktiken tala om ett obestritt monopol inom så gott som hela den finlandssvenska dagstidningsbranschen.
Varför är det då problematiskt med ägarkoncentration inom mediebranschen? Delvis handlar det om de klassiska argumenten mot monopol: faran för medveten kvalitetsdumpning och prishöjning. Denna fara är något mindre då det gäller medier än många andra branscher: dagstidningar är i dagens läge för många något av en lyxprodukt, så mediehusen tvingas hålla prenumerationsprisen rimliga och innehållet gott.
Många, bland annat medieforskaren Ville Manninen, som varit med och sammanställt ovan nämnda rapport för Media Pluralism Monitor, pekar däremot på riskerna för att mångfalden i medierna inskränks om ägarkoncentrationen blir för hög. I en kolumn i branschtidningen Journalisti 19.9.2019 skriver Manninen att det i finländska förhållanden knappast finns överhängande risker för att ägare skulle börja införa censur eller aktivt försöka påverka tidningarnas redaktionella beslut. Däremot varnar han för att det uppstår en likriktning och en kommersialisering av journalistiken.
Svenskfinland är ett litet språkområde med en i dagsläget redan begränsad mediemångfald. Åland undantaget, har vi haft tre dagstidningskoncerner – nu har vi en svensk jättekoncern och så en liten lokaltidning i Åboland, som, om Lasse Svens får bestämma, uppenbarligen också snart är en del av Bonnierkoncernen. Idealet om mångfald i medierna, som Manninen påpekar, är i slutändan att garantera yttrandefrihet och demokrati. För att medborgarna ska kunna bilda en informerad uppfattning av omvärlden krävs att de kan ta till sig information från flera olika källor. Den fria journalistikens objektivitet bygger också på att det finns flertalet aktörer som kan faktagranska och motsäga felaktig eller vinklad rapportering i andra medier. Om vi landar i situationen att dagspressen i Svenskfinland bara har en ägare, har vi bara en röst. Detta är en mycket oroväckande utveckling för pressfriheten i Svenskfinland.
Då det gäller mångfalden handlar det inte bara om att allt mer material tas in från Sverige. I och med Bonniers köp av HSS Media, bevakar nu samma koncern tre fjärdedelar av Svenskfinland. Här kommer de ovan nämnda “synergieffekterna” i dagen. Ekonomiskt finns det ingen logik i att Vasabladet bevakar rikspolitiken då Hufvudstadsbladet har politiska reportrar på plats i Helsingfors. Hufvudstadsbladet behöver inte bevaka Österbotten, då tidningen nu kan ta in Vasabladets artiklar i Husis. Behövs längre någon egen utrikesjournalistisk bevakning i de finlandssvenska tidningarna, då den går att låna av Bonnier? Även om inga förändringar sker genast, är det osannolikt att Bonnier med sina vinstkrav i längden accepterar den här typen av överlappningar. Även om koncernen inte direkt kommer med redaktionella krav om att Vasabladets rikspolitiska rapportering ska slopas, är det uppenbart för tidningarna var det går att skära då Bonnier kommer med sparkrav. Det leder till att antalet röster minskar, perspektiven blir färre och finlandssvenskarnas möjlighet att bilda sig en mångsidig uppfattning om världen hotas.
För kulturkritiken och -journalistiken är det här också en potentiellt katastrofal utveckling. Från att vi för ett par decennier sedan haft sju-åtta oberoende kulturredaktioner i finlandssvenska dagstidningar, har vi idag i praktiken en: Bonniers*. Där en pjäs på Wasa Teater förr kunde få tre-fyra recensioner i olika finlandssvenska dagstidningar, får de i framtiden antagligen nöja sig med en och samma recension som återanvänds i både de österbottniska tidningarna och Husis.
På kort sikt finns det orsak att glädja sig över den vitamininjektion som Bonnier infört i de nyländska, och i framtiden säkert även de österbottniska tidningarna. Att både Sydin och ÖT har sitt på det torra åtminstone tio år framöver är glädjande. På lång sikt finns det ändå stora risker för att ägandekoncentrationen inom den finlandssvenska mediebranschen nu nått monopolaktiga former. Inte ens de värsta farhågorna behöver besannas för att vi i framtiden ska få en likriktad, utarmad dagspress fylld av idel samma innehåll och samma skribenter. Lägg till detta den AI-revolution inom mediebranschen som står inför dörren. En följd av detta blir att vi får allt färre kompetenta finlandssvenska journalister, kritiker och överhuvudtaget personer som kan driva en tidning, då arbetsmöjligheterna minskar.
Svenska Yles roll kommer här att framhävas, men också de finlandssvenska tidskrifternas. Stora aktörer som Kyrkpressen, Kuriren, Landsbygdens folk, och mindre kulturtidskrifter som Ny Tid, Astra och Nya Argus, blir allt viktigare för att upprätthålla en mångfald på den finlandssvenska mediefältet – en svår uppgift med stigande kostnader och sänkta statliga stöd. Och vi kan inte ersätta dagstidningarna.
*EDIT: tog bort uppgiften om att ÅU har en kulturredaktion – tidningen anlitar kulturkritiker på frilansbasis.
