Etikettarkiv: Svenskfinland

Ode till ett namn

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Helsingfors nya stadsbibliotek ”Ode” skall öppnas för allmänheten. Äntligen, ett nytt kulturellt landmärke, med utsikt mot det så kallade Medborgartorget, Riksdagshuset, Kiasma-museet och den hemska svarta kolossala gäddan, som står upprätt framför Musikhuset. Men ”Ode”? Nomen est omen – namnet är ett omen, ett förebud och ett tecken på någonting. Men på vad i detta fall? Det var visst beskäftiga kommunalpolitiker som fick till stånd översättningsformen av ”Oodi”, det namn på finska som segrade i en namntävling. ”Oodi” har en klang av lyrik, musik, högstämdhet och högkultur, men ingenting att göra med ett stadsbibliotek, särskilt inte i det koncept som den nya byggnaden erbjuder. Inte med byggnaden som arkitektur heller.

Med god vilja kan man förklara ”Oodi” i kulturella termer. I själva verket är det fullständigt likt namnen på många nya köpcentra: Redi, Kamppi, Kluuvi, Dixi i Dickursby. Tvåstaviga, slutar på -i. Tvåstavigt skall det vara, på finska: Itis, Tripla. Gärna med lite latinitet som i Tripla, f.d. Böle, f.d. Fredriksberg kring tågstationen. Vi väntar på Dupla, Quadrupla, Qvinta.

Vi får leva med olika namn i årtionden, i århundraden. De lever längre än de som har hittat på dem, liksom själva byggnaderna. Vem det sedan är som överhuvudtaget har hittat på att offentliga byggnader skall ha namn är något oklart. Lika oklart är om de överhuvudtaget behöver konstgjorda namn. Riksdagshuset – Rixia? Järnvägsstationen – Tågia, på finska Assa, av gammalt. Kan inte husen heta vad de är, som Nationalmuseum eller Nationaloperan, Posthuset,  Stockmann, Universitetet, Studenthuset, Nationalbiblioteket, Riksarkivet? Alltså Stadsbiblioteket och inte ”Ode”.

Den svenska versionen är fullständigt misslyckad. Ingen vet vad ett ”Ode” är i bibliotekssammanhang, vad det betyder och hur det skall uttalas. Oodee? Åådé? Åde? Åådee? Åde med finlandssvensk betoning på första stavelsen ligger väl närmast. Den gammelgröna politikern Osmo Soininvaara, allmänt kallad ”Ode”, får här ett ofrivilligt minnesmärke.

Ett anspråkslöst förslag: glöm på något taktfullt sätt hela Oodi-Ode-underligheterna. Ta i stället i bruk något annat namn, begripligt på svenska, finska och andra språk. Urhelsingforsiskt vore Stadi, med tillägget -kirjasto/biblioteket.  Även om det nya stadsbibliotekets verksamheter och innehåll hör hemma i det som kunde kallas kulturhus, allaktivitetshus eller liknande, så finns också inslag av böcker och bibliotek bland våningarna.

Det sägs att finsktalande har oändligt svårt med två konsonanter i början av ett ord och med bokstäver d och g. Så länge man säger ”tati” och inte ”stadi” är man en främling i Helsingfors. Men övning ger färdighet: Olympiastadion har hetat så på finska och svenska sedan 1930-talet. Det nya Stadibibliotekets arkitektur skulle förstås också göra skäl för ett annat helsingforsiskt namnalternativ: ”Buli”, lika på finska och svenska. Står för stor, pösande, överdrivet, påträngande stor. Uttalas boli, tonvikt på första stavelsen, kort.

Rainer Knapas
är historiker

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare

Glad-deckare om sorgligt ämne

Blå villan (2017), första boken i Eva Frantz deckarserie med Anna Glad i huvudrollen, utspelade sig i prunkande sommargrönska. I Den åttonde tärnan har sommar blivit vinter, det är Luciatider och småstadsidyllen ligger inbäddad i ett gnistrande snötäcke. Äldre kriminalkonstapel Anna Glad har blivit singel och hennes goda vän och tidigare chef, kommissarie Rolf Månsson, har hunnit gå i pension.

En tidig morgon upptäcker en vinterbadare en livlös kropp i vinterbadarföreningens isvak. Det som i förstone verkar vara en tragisk olycka visar sig snart handla om ett mord. Mordoffret har kopplingar till folkhögskolan Futurica, belägen på en närliggande ö. När Anna Glad och hennes kollega, den hurtiga Märta Hansson, börjar nysta i trådarna uppdagas internatets mörka historia.

Samtidigt brottas den vid singellivet ovana Glad med kärleksbekymmer, och mysgubben Rolf Månsson oroar sig inför sin förestående hjärtoperation i stället för att njuta av lugnet och friheten som pensionär. Glad och Hansson tvingas dessutom tampas med nya kollegan Jan Ståhlman, en helt vedervärdig typ som snarare stjälper än hjälper utredningen framåt.

Eva Frantz skriver med ett behagligt flyt (trots en eller annan slarvig upprepning och ett emellanåt väl klämkäckt språkbruk), tonen är ofta lättsam och det är stundom spännande. Liksom i Blå villan, som kretsade kring livsstilsbloggande och nättroll, tangerar hon aktuella samtidsfenomen och -problem. Här handlar det om unga flickors utsatthet och vuxenvärldens svek, om att som offer för sexuella övergrepp bli ifrågasatt och misstrodd, bortviftad med ett ”du får skylla dig själv om du druckit och sänt ut flirtiga signaler som kan missförstås” – erfarenheter vars utbreddhet #metoo-rörelsens mångfaldiga vittnesmål som bekant fört fram i ljuset.

Med tanke på det tunga och synnerligen omysiga ämnet som behandlas kan epitetet ”mysdeckare”, som Frantz böcker marknadsförs under, tyckas litet missvisande. Men visst går boken att betrakta som en sådan. Flertalet av subgenrens kriterier uppfylls: den utspelar sig i en småstad där de flesta har någon koppling till eller kännedom om varandra, den är inte våldsam eller blodig och innehåller inga explicita sexskildringar, och tyngre partier vägs upp av humoristiska vardagsskildringar och nämnda lättsamma stilnivå och tonläge, och Glads relations och -kärleksbekymmer tillåts ta erforderligt stor plats.

Frantz tecknar sina centrala karaktärer, framför allt Anna Glad och Rolf Månsson, med själfull hand, de tillåts vara både sympatiska och komplexa och visar emellanåt upp överraskande sidor och djup. Värre är det med birollsinnehavarna, som många gånger förblir platta och stereotypa. Inte minst den nya kollegan, nämnde Ståhlman, framstår som en karikatyr, en pappfigur i all sin ensidighet. Fyrkantiga bikaraktärer målade med breda penseldrag som nyttjas humoristiskt som hjältens antiteser är visserligen ett annat av mysdeckarens kännetecken, men här tycker jag att Frantz gör sig alltför bekväm – det skadar inte att även i genrelitteraturen utmana ramverket emellanåt.

Inte desto mindre fyller Eva Frantz Glad-svit, tillsammans med Karin Erlandssons deckarserie om journalisten Sara Kvist, på ett fint sätt det kvinnliga tomrummet i den finlandssvenska kriminallitteraturen efter Marianne Peltomaa.

Tomi Riitamaa

Eva Frantz:
Den åttonde tärnan
Schildts &
Söderströms, 2018

Kännspak sundsk berättarglädje med svärta

I andra delen av Lars Sunds planerade romantrilogi om Jakobstad, Österbotten och Finlands moderna historia, Där musiken började, har bomskötaren från Tre systrar och en berättare lämnat över stafettpinnen till en annan namnlös berättare. Liksom den tidigare berättaren tar den nya plats i berättelsen från en betraktelseposition litet vid sidan om; han är en något vanställd utböling i samhället, betraktad som paria om han överhuvudtaget blir sedd – vilket han oftast inte blir. Efter en olycka i barndomen sitter en skärva fast i ena ögat på honom, ”en skavande, vass skärva som bryter sönder synbilden och gör det möjligt för mig att se in i människors huvuden. Även annat hjälper mig skärvan att se: det förflutna och de döda, och ibland glimtar av framtiden”. Där bomskötaren hade sin allseende kråka till hjälp, är vår nye berättares ciceron vålnaden av tonsättaren, plåtslagaren och den hängivna cyklisten Odin Sikström.

En kortare redogörelse som denna är på sin plats, eftersom Lars Sunds intrikata lekar med berättaren och dennes villkor hör till författarskapets mest framstående kännetecken. Sunds romanbyggen är gedigna skapelser, och själva grunden är en trovärdig – låt vara inte alltid inom fiktionen helt sanningsenlig – berättarröst. Mycken möda läggs på att komma runt berättandets problem och realismens gränser, och inte sällan rör sig Sunds berättare på flera narrativa nivåer i ett och samma verk, både intra- och extradiegetiskt.

Där musiken började tar symboliskt nog avstamp i en händelse som markerar ett slags slut på den era som skildras i romanen: rivningen av Bankhuset med Terazzos hörn som utgjorde navet för ungdomslivet i Jakobstad under 60-, 70- och 80-talen. Inför rivningen anordnar de som var unga då en välbesökt nostalgiträff, och kvällen får minnets slussportar att öppnas hos berättaren. På Terrazzo satt Alf Holm, sedermera internationellt erkänd tonsättare, här satt systrarna Schalin, Neppe, Bambi och Hajje, och här satt många andra, vänner och bekanta, ja de flesta av dem som utgjorde ”den första generationens tonåringar” i staden; de drack kaffe och öl, pratade och lyssnade på musik.

Det är framför allt Alf (vars biografi i vissa avseenden minner om författarens) och hans generationskamrater vi får följa i romanen, som tar vid i början av 60-talet där Tre systrar och en berättare slutar och leder oss fram till slutet av 80-talet. Föräldragenerationen, som stod i fokus i förra boken, lever dock kvar i blickfånget i hög grad; som efternamnen skvallrar om är Alf son till Ulla och Elis Holm, medan systrarna Schalin är Maggi och Görans döttrar. Också Iris Myllymäki, den kanske mest fascinerande av de ”tre systrarna”, får fortsatt plats i persongalleriet, men tilldelas tråkigt nog en mera undanskymd roll här – kanske för att hon saknar en avkomma som kan hjälpa till att föra berättelsen vidare?

Här märks också flera trådar till Sunds tidigare romaner; exempelvis är familjen Holm bördig från Siklax och dess romantrilogi, och Eki Bergman, berättare i debutromanen Natten är ännu ung (1975), återfinns naturligtvis med gänget på Terrazzo.

Där musiken började är en stor roman med många bottnar; den handlar om att växa upp i en cellulosadoftande småstad, om musik, om att vara tonåring och revoltera mot normerna och de trånga rummen, om att bli vuxen, våga testa sina vingar och frigöra sig från alltför överbeskyddande föräldrar. Den handlar om vänskap och utanförskap, om kärlek och brist på kärlek, om äkta lycka och spelad glädje, om sorg och förluster, om fasader som till slut rämnar. Den handlar om fäder som går sönder inombords men inte förmår uttrycka det med ord utan tar till våld, om mödrar som älskar för starkt, den handlar om klassresor och klasskillnader, borgarklass och arbetarklass – ja, Sund förmår som vanligt skriva fram fullödiga livsöden i sitt litterära universum.

Möjligen är svärtan och sorgen mer framträdande än tidigare, kanske är det dialektala något nedtonat, men berättarglädjen och humorn lyser lika starkt som vanligt; Sund är och förblir den finlandssvenska litteraturens stora humorist, och i fråga om finurligt bildspråk torde han ha få övermän och -kvinnor i den svenskspråkiga prosan – så här sinnrikt beskriver till exempel berättaren sin tondövhet:  ”En vanlig gråsten i skogen är mer musikalisk än jag. Det växer tjock mossa i mina öron. Spjällen i hörselgångarna är igensatta. En kåt frass i mars jamar och skriker vackrare än jag sjunger […].”

Under läsningens gång händer det att jag får intrycket att trådar påbörjas utan att avslutas, att berättaren förvillar sig på de mångtaliga skrönornas krokiga stigar, men just när man tror att berättaren hamnat helt ur kurs tar han upp tråden igen och styr in på berättelsens allfarväg. Och utvikningarna och omtagningarna är, påtalar berättaren, ”helt i enlighet med det symfoniska upplägg jag försöker ge min berättelse, där olika teman ljuder, flätas in i varandra, ersätts av nya teman och så småningom tas upp igen”. Lars Sund – och hans berättare – har för det mesta full kontroll över romankonstruktionens form med dess många tentakler – bara vid något enstaka tillfälle händer det att berättaren upprepar sig utan att medelst en självreflexiv kommentar visa medvetenhet om det.

Däremot är korrekturläsningen tyvärr utförd med allt annat än full kontroll. Det är trist att behöva ta upp det i recension efter recension av böcker från finlandssvenska förlag, men här går det verkligen inte att blunda; det handlar om alltför många, ofta uppenbara och väl synliga korrekturfel, som felaktiga radbrytningar, fula och inkorrekta avstavningar, vanliga stavfel, ord som saknas, mellanslag före interpunktion, kommatecken i stället för punkt, och så vidare. Något enstaka korrekturfel slinker allt som oftast med hur noga man än är, det vet jag själv som korrekturläsare, men det här är inte okej. Betalar man över trettio euro i bokhandeln måste man kunna förvänta sig att produkten åtminstone är nöjaktigt kvalitetsgranskad. Recensenter får ju sina recensionsexemplar gratis, vem är han att gnälla? tänker kanske någon. Just i det här fallet försvann mitt exemplar mystiskt under en svensexa i Lund, varpå jag tvingades gå till bokhandeln då skammen förbjöd mig att tigga till mig ett nytt ex från förlaget. Men det har ju mindre betydelse i sammanhanget; mitt klander är härvidlag allmänt syftande.

Det handlar sist och slutligen ändå om smärre revor i ytskiktet. På det stora hela är Där musiken tystnar en både gedigen och mångfacetterad romankonstruktion där man gärna vistas, byggd som den är av kännspak sundsk berättarglädje. Jag ser redan fram emot trilogins avslutande del.    

Tomi Riitamaa

Lars Sund:
Där musiken började
Förlaget, 2018

Hjärtattack, kärlek och skolmat

Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är tillbaka med sin ungdomssensation Zoo!, denna gång med undertiteln Hjärtattack. Boken inleds där den första tog slut. Huvudpersonen Atlas har precis blivit vald till elevrepresentant för åttorna. Hans kompisar Justus och Liam har blivit avstängda på grund av att de filmat folk på vessan. Sarah-Li är ännu i Bryssel och Miniturken och Dharampreet har blivit goda vänner. Förutom det så verkar det som om Tessie, en av skolans snyggaste tjejer, har blivit intresserad av Atlas. Källarkontoret som Atlas har gått och drömt om blir äntligen verklighet och när Sarah-Li kommer tillbaka hänger trion i källarkontoret nätt och jämnt. Dessutom verkar Sarah-Li också ha fått känslor för Atlas.

För Atlas blir livet ännu mer komplicerat då en tredje flicka blir intresserad. Felicia som är elevrepresentant för sjuorna följer efter honom och fnissar med sin kompis alltid när Atlas är i närheten. Plötsligt går han från att vara helt ointressant för det motsatta könet till att tre tjejer vill ha honom. Förutom stressen med puberteten, hormonerna och ståndet så tar sig Atlas an skolmaten. Alla är trötta på att bara äta fisk hela tiden. Mattanten Gunvor utmanar Atlas att själv hitta på en bättre meny. I en hel vecka får Atlas bestämma vad som ska serveras till lunch.

Zoo! #2 Hjärtattack, är en perfekt uppföljare till Virala Genier. Det märks att författarduon hela tiden haft som plan att skriva en serie. Precis som i första boken är illustrationerna av Pentti Otsamo pricken över i:et, och stärker Atlas galna beskrivningar av känslor och tillvaron.

Den lättlästa boken sporrar till läsning och inbakat i texten finns allt från felstavade sms från tonårsflickor till emojis. I bakgrunden finns alltid den klockrena humorn som författarna har svängt sig med ända sedan de skapade den virala hitten Mumin Visar Allt. Trots det känns boken inte alls uttjatad, vilket många andra ungdomsböcker gör. Jag tror att alla kan känna igen sig i karaktärerna, ångesten och avskyn för skolmaten.

Zoo! för med sig helt nya insikter i hur det är att gå i högstadiet. Också äldre kan njuta av boken för precis som i animerade filmer bjuds det på skämt ämnade för vuxna med referenser som barn och unga kanske inte förstår. Ett exempel är en illustration där Atlas avbildas som Francisco de Goyas svarta målning: Saturnus slukar sin son. Man skrattar högt flera gånger när man läser, både åt skämten och Otsamos illustrationer.

Vad mer kan man säga? Korkea-Aho och Forsström har levererat igen. Nu sitter man bara hemma och väntar på att nästa bok ska dyka upp så att man äntligen kan få ett avslut på Atlas komplicerade kärleksliv och historien om alla hormonfyllda högstadieelever som kantar historien.

Tony Pohjolainen

Ted Forsström & Kaj Korkea-aho: Zoo! #2
Hjärtattack.
Illustrationer: Pentti Otsamo.
Förlaget, 2018