Är framtidens Svenskfinland en ankdamm utan alternativa röster? Tidskrifterna verkar inte stå högt på någons agenda, skriver tidskriftsombudet Kim Malmberg.
Efter åtta månader som tidskriftsombud har jag hunnit bekanta mig med tidskrifternas situation och förstå mekanismerna.
Bildningssamhället Finland står under hård press. När Helsingin Sanomat intervjuar tungviktare inom kulturfältet säger först Susanna Pettersson, vd för Finlands kulturfond, så här:
”(Kultur)Finland håller på att kollapsa inåt”. (28.1.2024)
Två veckor senare intervjuar tidningen Erik Söderblom, teaterchef vid Esbo teater, som uttrycker sig så här:
”Kulturfältet har med sin tystnad lyckats göra sig självt onödigt”. (11.2.2024)
Tre dagar senare skriver Torsten Fagerholm en ledare i Hbl:
”I beskattningspassionens hetta löper regeringen Orpo-Purra allvarlig risk för att dra undan mattan för kultur, vetenskap och bildning.” (14.2.2024)
Susanna Pettersson utvecklar sitt resonemang i HS:
– Vårt samhälle håller på att förlora sin värdegrund och Finland håller på att kollapsa inåt. Symtomen är många. Stödet för små tidningar och lättläst litteratur stryks från budgeten. Teaterchefer får sparken på grund av för höga ambitioner. Städernas kulturfunktioner körs ner. Offentlig oförrätt har blivit den nya normen.
Beskattning av fondpengar?
Erik Söderblom är inne på ett parallellt spår:
– Konstens uppgift är att lyfta upp viktiga frågor till diskussion, men i Finland begravs de i tystnad, säger Söderblom och fortsätter.
– Om vetenskapen är samhällskroppens hjärna, journalistiken dess ögon och politiken dess händer, så är konsten dess hjärta. Vi lever i en tid som kunde skrika med hjärtats röst men samtidigt förblir konstfältet knäpptyst. Detta plågar mig svårt, säger Söderblom.
I Hbl varnar Torsten Fagerholm i en ledare för regeringens iver att tafsa på fondpengarna genom att beskatta dem.
– Bildningssamhällen som Sverige och Tyskland beskattar inte fonder eller stiftelser. För varje steg mot etatism – centraliserad maktutövning – lamslås den uppfinningsrikedom som ett kunskapssamhälle vilar på, skriver Fagerholm.
I Svenskfinland har vi blivit litet för vana vid att fonderna fixar. Det är en följd av ett uteblivet stöd från staten som pågått i några decennier. Men tänk om fonderna i framtiden inte kan fixa så mycket som i dag?
Kulturen saknar lobbare
Petterssons, Söderbloms och Fagerholms resonemang sammanfattar lägesbilden och framtidsscenariot för konst- och kultursektorn. Den är statligt framkallad, delvis självförvållad och den sittande högerregeringens enda tydliga ambition verkar vara att strypa varje bidrag till kulturfältet som upplevs som onödigt.
Kvar sitter vi med ett splittrat kulturfält som får minskat offentligt stöd, som är allt mer beroende av privata fondpengar och som verkar ha förlorat förmågan att verka tillsammans. Konst, kultur, civilsamhälle – alla drabbas.
Där snart sagt varje yrkesbransch och special-intresse har sina lobbare i riksdagen verkar Kulturfinland stå helt naket och handlingsförlamat. Denna oförmåga till koordinerade motåtgärder kan står kulturfältet dyrare än det offentliga samhällets bristande stöd. Vem behöver sätta pengar på lättlästa böcker eller tidskrifter, alternativa och marginella kulturyttringar när också de som jobbar inom branschen verkar godta varje sparbeslut utan nämnbar reaktion? Skulle staten gå in och besluta att beskatta den privata fondsektorns bidrag så finns det orsak att undra om ramaskriet från kulturfältet verkligen blir av. Kan vi lita på en koordinerad insats från kulturfältets tunga påverkare? Kan vi lita på att civilsamhället lyckas höja sin röst även om verksamheten är hotad?
Fonderna räcker inte
I Hbl utvecklar skriver Fagerholm:
”Utan medel från Svenska kulturfonden (utdelning 42,0 miljoner euro år 2021), Sigrid Jusélius Stiftelse (20,4), Stiftelsen för Åbo Akademi (18,2), Svenska litteratursällskapet (13,3), Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne (12,4) och Föreningen Konstsamfundet (12,0) skulle mycket av det vi identifierar som finlandssvenskt tyna bort.”
I Svenskfinland har vi blivit litet för vana vid att fonderna fixar. Det är en följd av ett uteblivet stöd från staten som pågått i några decennier. Men tänk om fonderna i framtiden inte kan fixa så mycket som i dag? Vad skulle det betyda? Färre scouter, färre körsångare, bleckblåsare, folkdansare, minskad kulturaktivism, mindre scenkonst, minskat stöd för finlandssvenskt teckenspråk, intellektuell funktionsnedsättning, nedsatt läsförmåga mer mera med mera. I förlängningen skulle detta också leda till färre tidskrifter utgivna av alla dessa förbund och föreningar som är beroende av det stöd som det offentliga inte vill bevilja och som den privata sektorn inte kan bekosta.
Vi måste tala om pengar
I Svenska Yle intervjuas både Susanna Pettersson och Svenska kulturfondens VD Sören Lillkung av Jenny Jägerhorn. I likhet med kollegan Pettersson säger Lillkung att stiftelse- och fondpengar inte kan ersätta stödet från den offentliga sektorn.
”Vi kan om möjligt lindra smärtan. Men oavsett vilka regeringskonstellationer vi har inom de kommande åren så ska det sparas pengar. Hur man prioriterar är avgörande, säger Lillkung.” (Yle 4.3.2024)
Lillkung förtydligar:
”Det blir absolut inte bättre för den som ska bedriva verksamheten om kulturaktörerna allt mer tvingas förlita sig på privata medel. De privata medlen består av donerade medel som man söker i kortare cykler. Fonderna och stiftelserna måste hela tiden pröva hur medlen används på bästa möjliga sätt, säger Sören Lillkung. (Yle 4.3.2024)
Lillkungs resonemang är logiskt. Det vi behöver är långsiktig finansiering för kultur-sfärens olika sektorer, inte en ekonomi som bär sig så länge som stödpengarna räcker men som inte ger någon kontinuitet eller arbets-ro eller utrymme för utveckling som kunde leda till större ekonomiskt oberoende.
Men i detta kulturpolitiska dödläge står vi och tittar på när staten och den privata sektorn bollar med kultursektorns öde utan någon hjälp i sikte. Lillkung talar om smärtlindring, men varken lokalbedövning eller narkos kommer att lösa problemen för dem som sitter mitt i dem.
Fast å andra sidan. I Sverige är det både okej och vanligt att tala om pengar, att testamentera, donera, att privatpersoner deltar i finansieringen av kulturlivet. Det hävdar Pettersson med långvarig erfarenhet av att jobba i Sverige. På Förbundsarenan har vi redan länge jobbat med att både möjliggöra och synliggöra dessa alternativ och få förbunden och tidskriftsutgivarna att nappa på dessa outnyttjade möjligheter. För oavsett om vi tycker eller inte tycker att samhället av princip ska stöda snarare än döda kulturlivet så hindrar det oss inte att vara aktiva och tänka på alternativa sätt att finansiera den verksamhet vi vet att är ovärderligt viktig. Och vi måste lära oss tala om pengar. Det är inte fult.
Är det dags för kulturfältet i Svenskfinland att utse en gemensam lobbare för våra intressen och kulturella särbehov? En person som kan agera över partigränserna, som tar hela kultursfären i beaktande.
Hur gå vidare?
Men tillbaka till principdiskussionen. Om staten vill minska sitt stöd för kultursektorn ytterligare och om fonderna säger att de bara kan bidra med smärtlindring så kvarstår frågan om vad effekten blir av detta? Är det ett Svenskfinland utan Ny Tid som vi ska bo i? I en ankdamm utan alternativa röster, där sorlet lagt sig för att det inte längre finns någon som har något att kommunicera.
Frågan är om det inte är dags att ta upp kampen för det vi tycker är viktigt. I Svenskfinland borde vi kunna enas om att vi måste höja vår röst och visa det omkringliggande samhället vad vi gör och vad vi står för. Är det dags för kulturfältet i Svenskfinland att utse en gemensam lobbare för våra intressen och kulturella särbehov? En person som kan agera över partigränserna, som tar hela kultursfären i beaktande.
Eller borde vi som tror på tidskriftens betydelse och framtid köra vårt eget race för att säkerställa att någon för vår talan? För de andra verkar upptagna med annat och tidskrifterna står inte högt på deras agenda.
Foto: Janne Wass
