Massturismen hotar mayafolkets traditionella jordbruk på Yucatanhalvön i Mexiko – med negativa konsekvenser för klimatet. Men i byn Espita pågår en kamp för att rädda traditionerna.
På sin gård i djungeln på Yucatanhalvön i Mexiko trasslar sig spanjoren Gonzalo Samaranch fram bland växter som ser ut som installationer vid en experimentell konstskola: röd okra, Buddhas hand-citroner, durian stora som en mans överkropp.
– Visste du att vissa träd använder mycel för att skicka näringsämnen till ett sjukt träd för att hjälpa det att återhämta sig, även om det är en annan art? Är inte det vackert?
Han pratar om mykorrhiza-nätverk, skira svamptrådar som flätar sig samman med trädrötter för att skapa en väv som gynnar båda organismerna. Det kunde vara en liknelse till mayabyn Espita, som ligger djupt inne i djungeln på den mexikanska Yucatanhalvön, och Mestiza de Indias, det regenerativa jordbruksprojektet som han själv grundade i närheten av byn 2015.
Sammanvävda perspektiv
På gården kombinerar Samaranch mayafolkets traditionella odlingssystem milpa, som uppstod innan den spanska koloniseringen, med regenerativa tekniker utformade för att bekämpa de allt svårare väderförhållandena. Mexiko är den tredje största marknaden för jordbrukskemikalier i Nordamerika, men här känns det kemiskt drivna industrijordbruket väldigt avlägset.
Samaranch, som äger gården tillsammans med sin fru, Martha Elena Chan Tuz, som är född i Espita, leder oss genom upphöjda bäddar och pekar ut pinnar med gul tejp som ska fånga bladlöss. Att döma av den pointillistiska effekten av deras svarta kroppar mot det gula underlaget verkar det fungera.
I salladsavdelningen på gården skördar arbetstagaren Teresa de Jesús Cen Requena mizuna.
– Man brukade kunna leva på sin milpa, säger hon och berättar om ”de tre systrarna”, tre grödor som traditionellt odlats tillsammans. Bönor fungerar som ett naturligt gödningsmedel, squash bibehåller jordens luftfuktighet och håller andra växter låga, så att majsen kan absorbera maximalt med ljus. Metoden ger en god skörd på en relativt liten markyta, och tillhandahåller alla viktiga näringsämnen som behövs för en balanserad kost.
– Men nu flyttar många från byn till Cancún för att arbeta med turism.
Utvandringen av människor som flyttar efter arbete i de ständigt växande orterna längs Riviera Maya hotar milpa-jordbruket, och många fruktar att det blir ännu kämpigare när ett kontroversiellt ”mayatåg” lanseras i december, vilket förväntas fördubbla antalet turister till halvön.
Livsmedelsindustrin erbjuder produkter som är effektiva att producera och transportera, vilket begränsar vår kost och gör oss mer sårbara för sjukdomar – precis som växter.
Återupptäcka arv
Eftersom samhället inte längre är självförsörjande måste de som är kvar i Espita förlita sig på förädlade varor från de lokala stormarknaderna.
– Livsmedelsindustrin erbjuder produkter som är effektiva att producera och transportera, vilket begränsar vår kost och gör oss mer sårbara för sjukdomar – precis som växter. Det är farligt också ur ett biologiskt perspektiv.
I Mexiko syns det här speciellt i produktionen av majs. I landet produceras bara 60 000 ton traditionell majs årligen, jämfört med 23 miljoner ton vit majs som odlas i industriell skala, säger Rafael Mier, grundare av Fundación Tortilla.
– Inhemska arter kan anpassa sig till förändrade väderförhållanden eftersom de besitter en genetisk mångfald. Hybrid- och GM-grödor har väldigt snäv genetisk information, vilket innebär att om något påverkar en växt så påverkar det dem alla. Risken är därför verklig för en majspandemi som kan hota livsmedelsförsörjningen på global nivå.
När vi fortsätter vår rundtur på gården blir det tydligt att teamet på Mestiza de Indias tar sig an detta direkt. Av gårdens 220 hektar mark bevaras hela 80 procent som djungel. De återstående 20 procenten förser förstklassiga restauranger och hotell med specialfrukter, grönsaker och örter, av vilka många är endemiska i regionen. Vissa, inklusive flera av de 120 sorterna av sötpotatis Samaranch köper från den lokala bonden Aurelio Batun Nahuat, är så sällsynta att de bara kan hittas i privata trädgårdar och milpas.
– Jag vill att lokala kockar ska känna till de otroliga ingredienserna de kan hitta på sin egen tröskel istället för att flyga dem 900 mil från gårdarna i pueblon, säger Samaranch och håller kärleksfullt upp en liten honungssöt ananas.
– Inhemska ingredienser är en del av det mänskliga arvets rikedom, vi bör bevara dem av samma anledningar som vi värnar om verk av Picasso och Michelangelo. De är naturens konst.
Med kulturväxter som goabönor och traditionell majs försöker projekt som Mestiza de Indias motverka den bräckliga monokultur som kännetecknar Mexikos industriella jordbruk. Foto: Bénédicte Desrus
Ifrågasätter könsnormer
Beroende på säsongen har Mestiza de Indias mellan 6 och 15 anställda. Förutom en låda med grönsaker de får ta hem en gång i veckan, tjänar de 415 pesos per dag (två gånger Mexikos minimilön) samt sjukersättning. Även om kvinnor får samma lön som män, är bara tre kvinnor för närvarande anställda i projektet, till stor del på grund av traditionella föreställningar om att jordbruk är ett mansjobb.
– Ibland ropar folk glåpord åt mig på väg till jobbet, säger Maria Alba De La Flor Pech, som gick med i projektet strax efter att ha skilt sig från sin man, och spelar en nyckelroll i rekryteringen.
– Jag bryr mig inte. Min dotter drömmer om att bli advokat och min lön gör det möjligt. Jag håller just nu på att spara ihop till en dator så att hon kan fortsätta sina studier.
Det halmtaksbeprydda köket på gården surrar av aktivitet. Medan Alba sorterar morötter, trycker Lydia Maria Chuc Ceme ut traditionella majstortillas i en stadig rytm. Teresa de Jesus Cén Requena plockar torkade goabönor ur sina skidor för omplantering nästa säsong, men tar en paus för att visa mig bilder av sin familj på telefonen. Bland bilder på en festklädd dotter och barnbarn övergår hon till att lika stolt visa mig en vit gurka och en pumpa.
Kunde du tänka dig börja arbeta inom turistnäringen?
– Man kan inte köpa en mobiltelefon med en påse bönor men det struntar jag i. Jag hör hemma i den här jorden.
Foto: Bénédicte Desrus
