Den moldaviska autonoma regionen Gagauzien i närheten av Ukraina slits mellan det förflutna och framtiden, mellan Ryssland och EU.
Den skrangliga välkomstskylten som markerar gränsövergången från det södra moldaviska distriktet Cimișlia till den autonoma territoriella enheten Gagauzien (ATUG) motsvarar inte det pompösa namnet på den avlägsna postsovjetiska avkroken. Denna geopolitiska anomali, som är belägen inom Moldaviens gränser, har sitt ursprung i de turbulenta och kaotiska åren som följde på Sovjetunionens fall.
Någon väpnad konflikt uppstod aldrig mellan Chișinău och Comrat, den moldaviska respektive gagauziska huvudstaden, men invånarna i denna splittrade och glest befolkade region har länge haft en allmän känsla av misstro och missnöje gentemot Moldaviens centralregering.
Fram till 1994 existerade Gagauzien som en de facto fristående protostat inklämd mellan Ukraina, Rumänien och Moldavien. Till skillnad från grannlandet Transnistrien, den icke-erkända utbrytarrepubliken som 1992 skiljde sig från Moldavien efter en konflikt 1992, nådde Gagauzien en överenskommelse med centralregeringen om autonomi.
Upplösningen av den – något illa fungerande – utopin som sovjetmedborgarna växte upp i, och det plötsliga sönderfallet av den skyddade kupan de hade tillbringat större delen av sina liv, gav upphov en desperat strävan efter att hitta en ny personlig och nationell identitet. Vissa fann det i ett återupplivande av de nationalistiska strömningar som hade puttrat under locket av påtvingad sovjetisk harmoni. Andra hittade den i en postsocialistisk och nyimperialistisk vördnad för Ryssland och de ”goda gamla värden” som landet påstås försvara.
Proryskt fäste
De politiska spänningarna och ideologiska klyftorna mellan den lokala ledningen och Chișinău har dock aldrig försvunnit, eftersom Gagauzien är ett proryskt fäste i en stat som i allt större utsträckning vänder sig västerut, särskilt efter valet av den pro-europeiska presidenten Maia Sandu för snart tre år sedan.
Gagauzerna är turkisktalande ortodoxa kristna som kan härleda sitt ursprung till en tid då området fungerade som ett slagfält mellan olika imperier, och då nomader strövade fritt över ännu ouppdragna gränslinjer. Folkets historiska rötter är fortfarande centrala i konflikten mellan Chișinău och Comrat. Från moldaviskt håll hävdar politiker ändå att den springande punkten egentligen är gaugazernas ökända Rysslandstillvändhet.
Barn som går på keramikkurs i byn Ceadîr-Lunga där Azerbajdzjans regering grundade en konstskola för unga. I landet talar en stor del av befolkningen ett språk som ligger nära turkiskan. Gagauziska institutioner upprätthåller politiska förbindelser och kulturella band med många turkisktalande länder och regioner i Eurasien. Foto: Pietro Romeo & Gianluca Pardelli
Ukrainakriget splittrar
Ryska används fortfarande i stor utsträckning som lingua franca för interetnisk och officiell kommunikation, gagauziska är det språk som talas hemma eller med vänner. Den ryska interventionen och den kontinuerliga närvaron i grannlandet Transnistrien både inspirerar och lugnar den gagauziska minoriteten i Moldavien: om saker och ting börjar falla samman kommer Kreml att vara där för att skydda gaguazerna.
Den ortodoxa kyrkan i Gagauzien upprätthåller starka förbindelser till både de ryska och transnistriska klostren, medan lokala radio- och TV-stationer mestadels sänder ryskspråkiga program, och de allestädes närvarande Lenin-statyerna fortfarande står stolta och trotsiga i nästan varenda by. Misstro mot Chișinău, förvärrade av Moldaviens tydliga Kievtillvända hållning under det pågående rysk-ukrainska kriget, dominerar den offentliga diskursen. Lokala politiker upprepar ofta att Gagauzien och dess folk alltid kommer att stå på Rysslands sida.
Georgy Ivanovich Gospodinov, från den ukrainskdominerade byn Chioselia Rusă, i den nyrenoverade foajén till det lokala kulturhuset. Den nästan totala bristen på statliga medel gör att regionala kulturinstitutioner måste förlita sig på privata mecenater och gräsrotsfinansiering. Foto: Pietro Romeo & Gianluca Pardelli
Sovjet är trygghet
I slutändan, bortom ord och propaganda, verkar det starkaste av alla band för dessa människor fortfarande vara det med Sovjetunionens förflutna. Upplösningen av den – något illa fungerande – utopin som sovjetmedborgarna växte upp i, och det plötsliga sönderfallet av den skyddade kupan i vilken de hade tillbringat större delen av sina liv, gav upphov till en desperat strävan efter att hitta en ny personlig och nationell identitet. Vissa fann det i ett återupplivande av de nationalistiska strömningar som hade puttrat under locket av påtvingad sovjetisk harmoni. Andra hittade den i en postsocialistisk och nyimperialistisk vördnad för Ryssland och de ”goda gamla värden” som landet påstås försvara.
De flesta före detta sovjetmedborgare kunde dock inte hantera den nya verkligheten som trädde fram, och tog sin tillflykt i nostalgin. Gagauzien är här inget undantag. Här minns den äldre generationen gärna Sovjetunionen som ett slags förlorat paradis, ett trösterikt minne av händelselös säkerhet och stabilitet. Gagauziska unga kämpar däremot för att hitta sin egen balans och identitet, slitna mellan en oro för att världen rusar dem förbi, och känslan av att tillhöra ett förflutet som ännu inte släppt sitt grepp.
Foto: Pietro Romeo & Gianluca Pardelli
Översättning: Janne Wass
